De första konstnärssjälarna

februari 7, 2009 kl. 9:40 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Vi talar om tiden långt före Cro-Magnon. Vi talar om tiden när vi ännu inte hade lärt oss att behärska elden.

Det mesta vi tog oss för genomsyrades av pragmatism.

Men så en morgon, när daggen höll på att förångas, lämnade två honor flockens sovplats för att plocka bär till frukost. Den ena av honorna fattade intresse för en blomma. Hon var inte förtjust i att äta blommor, men just denna blomma plockade hon i alla fall upp och tittade på. Hon luktade på den, och så tittade hon på den igen. Hon plockade upp ett par blommor till av samma slag, varefter hon fick för sig att plocka upp även andra slags blommor. Efter en stunds plockande hade hon en stor, färggrann bukett. Hon visste inte riktigt vad hon skulle ha den till, men att titta på den skänkte henne njutning. Hon visade den för sin väninna som tog upp en av blommorna ur buketten, tuggade på den och spottade ut den eftersom den inte föll henne i smaken. Den första honan försökte med ljud och gester förklara för sin väninna att blommorna bara skulle beskådas. Väninnan studerade buketten noga i dess fulla prakt och blev salig. Sedan tog hon på nytt en blomma ur buketten, men lade den bakom örat på den första honan. Den första honan blev nyfiken på hur det kunde tänkas se ut och lade en blomma bakom sin väninnas öra. Snart hade de båda väninnorna en blomma bakom varje öra. Bärplockningen föll i glömska. Istället satte honorna igång med att knyta fast blommor i varandras hår. De ömsom skrattade åt, ömsom beundrade varandras utseende. Sedan gick de tillbaka till flocken. Folk satt mest och stirrade förvånat, men en hanne blev så upphetsad av att titta på de blomprydda honorna att han tog tag i en påk och började banka den mot en sten. Efterhand fick han in en viss rytm, varvid de blomprydda honorna började vicka på höfterna i takt till den trivsamma rytmen. De tre artisterna hade nu flockens fullständiga uppmärksamhet. Flockens medlemmar hummade förnöjt. Detta gjorde flockledaren upprörd, varefter han tog trummarens påk och slog ihjäl trummaren med påken. Vid åsynen av detta flydde de blomprydda honorna till skogs. Några blomsterfrisyrer eller trumrytmer förekom sedan aldrig mer i flocken. Men några månader efter händelsen fann en av flockens hannar en grotta med släta väggar vid dess öppning. Där målade han med djurblod en skildring av händelsen: blomfrisyrerna, trummandet, dansen, dödandet och honornas flykt. Han återvände ofta till grottöppningen för att påminna sig om den märkliga händelsen. Ibland tog han i smyg några flockmedlemmar med sig, men de förstod aldrig innebörden av symbolerna på grottans vägg. Efter några år valde flocken att söka sig nya marker. Grottmålaren valde dock att stanna kvar och bosatte sig sedermera i grottan. Åren gick. Inga människor återsåg han, men han dog i förhoppning om, ja rentav i förvissning om, att någon i framtiden skulle finna hans grotta och förstå och fängslas av hans berättelse. Redan efter trehundra år hade dock djurblodet på grottväggen nötts bort utan att någon ny människa hade tagit del av historien.

Håkan Tendell

Annonser

Kommentera »

RSS feed for comments on this post. TrackBack URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.

%d bloggare gillar detta: