Rena poesin

februari 6, 2009 kl. 11:43 e m | Publicerat i Skrivande | 5 kommentarer

Reflektion: Hade jag varit smart hade jag ägnat mig åt modern konst istället för diktande och författande.

Som kulturarbetare inom den moderna konsten kan man smeta in sig i blandade färger och sedan rulla över vita dukar. När dukarna har torkat kan man hänga upp dem på ett galleri, och vips har någon människa med alldeles för gott om pengar köpt dukarna för att sedan hänga upp dem i sin jättevilla eller lyxvåning.

Så här dags på dygnet finns det nog inte någon färghandel öppen. Nä, och även om det fanns någon skulle jag väl inte rusa ner till den? Nä. Min teori, håller den verkligen? De allra rikaste har Rembrandt och Rubens på sina väggar. De näst rikaste har Zorn och Liljefors. Sedan kommer då den stora massan av någorlunda välbeställda som utan att blinka kan slänga upp femtusen för en duk med glada färger i spännande mönster. Kan vem som helst då skapa sådana där femtusenkronorstavlor? Kanske inte. Vem kan måla en röd cirkel korsad av en gul kvadrat i hörnet på en vit bakgrund? Inte många, vill jag lova, ty det är hög konst det (till skillnad från hötorgskonst, som föreställer en vacker verklighet, och därför inte är väl sedd i finare salonger). Kan man inte få en Rembrandt eller en Zorn vill man minsann inte ha något liknande i sämre kvalité. Därför väljer man modern konst, vilken man kan låtsas vara värd hur mycket som helst eftersom ingen kan se om den är dåligt utförd eller inte. Eller också är det bara stimulerande att titta på, vilket jag innerst inne kan hålla med om, vilket därmed förstör mitt eget resonemang, vilket stör mig då jag helst av allt vill vara logisk och konsekvent i alla resonemang jag för.

Länge har jag längtat efter att inte bara skriva utan också måla. Anledningen till att det inte har blivit av är kanske för att jag är rädd för att spilla färg på golvet. Eller också är det för att jag fruktar att jag skulle hänge mig åt modern konst, fria fantasier där endast köparens fantasi sätter gränser för om tavlan skall vara värd fem kronor eller fem miljoner kronor. Är det då min fåfänga som förbjuder mig att måla vad som helst för penningars skull? Vad är det jag vill uppnå med att överhuvudtaget uttrycka min konstnärssjäls inre?

Att om dagarna arbeta för bröd och husrum är en nödvändighet. Dessutom kan det kännas tillfredsställande att göra nytta. Men det andra, varför gör jag det? Det har hittills bara kostat mig pengar och skänkt mig brustna förhoppningar. Ändå gör jag det.

Jag gör det för att jag vill göra det, för att jag helt enkelt inte kan tänka mig ett liv där jag inte gör det. Så jag skriver och skriver och kommer att skriva och skriva till den dag då dessa händer inte längre kommer att kunna hamra på tangenter.

Måla vet jag inte om jag kommer att göra, men jag anser att inom ramen för modern konst kan det mesta rymmas, och då måste också eruptioner av färg på tomma dukar kunna ersättas av eruptioner av ord på tomma blad. Det borde anses lika värt eftersom det bara kräver känsla och ingen skicklighet, men det är det naturligtvis inte, för med ett glas i handen vill människor hellre beskåda och analysera stora, färgglada fläckar på väggen än kryptiska ordkombinationer i svart och vitt på densamma. Men jag skall göra ett försök, och vad det än utmynnar i ger jag min tillåtelse för alla och envar att kopiera dikten och hänga upp den på väggen.

I rättvisans namn kommer nu min senaste dikt som jag har valt att kalla ”Modern konst”.

MODERN KONST

fgfgfdgfdg jkjkjij fdfddf kjkjk fdfdfdf jkjkljljk fdfdfdf jkjkljkj fdfdfdf jkljklj fdfdfd jkljlkjk fdsfdfds jkjklj fgfghfghhjfhjjfdhgfj hfjkjkfhjgfhjkfhj fjgjfkkfjfjkjfkj jfjkjkfjkfjkj jkfjkfjkfdjkfjkfj jkfjkfjkfljljkljg jkljkljklj jkljkljkl jkljjkl jkljkl jkljkl jkljkljkljkljkl jklgbfd gfgfdg gdfjgfdg gfdjkgfdg gdfkgdfgf gdkgdfgfdg gfgfdgf gfgfd gfdgdf gfdgfd gfd gfdgfdg klklklklö klöklöklö klöklöklö klök ö kgvfgfdg gfd gklöklökg gfgdfkö kklöklökg gfdkök vklögfdg  gfklklököklögfd gfdgfdkök klökgfdgfd gklökghklöhkgf bhgfjgkldfjggfgg gfdgfklökfdgdfklö gfdgdfmklöfdg gfdklgödfgklfdkö gfdkögfkgfdkglödfkglödfkgölfdkglfödkgfdlökgödflgk göklklklö gkgfgklfdökökhlgöklögkhlögf hklhgkkhögkgföhkglöh hgkglhöghkgöhkgökhg hkghkglhögkhöhköghkhlgkgföhkgöh hglhkgöhföh hglglhlghglhlhkg hlglglghlgkhgl hlglglglglhkg  hghkghkglklg hkhkglhkglkhlg hgklgköfkhgf hkglhkgfkhlökhlöf hgkhglökhgfklökhlgf gfhkhkgöl hkglhfkö hkhkgflöklhgfk kbhgkhkgl öklöhgflöhgfkhbgkhgflöbhkgf hkhlföhkföh hhkglghkgföhkgföh hghkgfhlgföhh höfhkgfhgflhföhkgf hgföhkghkgföh hmhöfhgföhkfkgf mgföhöföhöfhkgf hgfmhglhgfhöhögkkööööögfhmgföhm hgföhgöhfkhgfkhgföhgf hköhgfkkögf mhkhkfgöhkfökh hkhkhökgöhkgökh ök gjgjfjgdfhjgkkhl hgfhkhgfklhgf hghgfk hgfkhk klfjgjl kölklöklöh gfhökgflöklöh hkhkkhöf hkölklökögf hgfkhgfkhgökf hgfkgfklgnjdkfkfdlg gfdjgdfjgdfljgdfk gfjgfjdgldfg dfgjklfdgjlfdg gkögkflglöklöklöklöklöklököklklököklö lö

Håkan Tendell

Ja, det var det det. Det var jäkligt skönt att få ur sig. Liksom bara gestalta en känsla, en rytm, ett ideal, liksom. Utropspris: Femtusen.

Hade jag nu alltså målat istället hade jag kanske varit femtusen kronor rikare, men det är i grund och botten inte pengarna jag vill åt. Denna min dikt är gratis för alla som vill ha den. Jag skriver för att jag måste. Varsågod. Klipp ur och spara.

Håkan Tendell

Annonser

5 kommentarer »

RSS feed for comments on this post. TrackBack URI

  1. Om man urskiljer från texten samtliga bokstavskombinationer som i följd faktiskt bildar ett riktigt ord, så kanske det rentav blir en meningsfull dikt? Försök! Jag kan t.ex. se att ordet ”lök” uppenbarar sig rätt ofta. Även ”hög”.

  2. lök lök lök ök ö lök lök kö lök lök kök lök ök lök ök lök lök lök ö kö kö glöd glöd göl lök gök dök ök gök hög hög gök hög hö kö kö lök lök lök göl kö lök ök hö hög ö ö ö ö ö kö gök ök köl lök ö hök lök ö köl lök gök lök lök lök lök lök lök ök lök ök öl ö

    Den suggererande rytmen i Håkan Tendells senaste dikt försätter genast läsaren i ett nästan förtrollat tillstånd. Som lyrikvän skulle man tveklöst kunna säga att det är gott så, den stämning som väcks behöver inte tvunget exponeras för ytterligare analys. Ändå blir känslan att Tendell med sin dikt vill någonting mer, och att det för läsaren måste vara angeläget att förstå detta ”mer”. För att möjliggöra det, har vi inget annat val än att bege oss ut på upptäcktsfärd bland de ord som Tendell till synes så slumpvist valt ut. Fast inte rör det sig här om ord som liksom är tillfälligt urplockade. Vi måste vara medvetna om att Tendell inte kör med trick, lika lite som trollkarlen som till överraskning för publiken ”plötsligt” drar upp en kanin. Vad vi har framför oss är en manipulativ manifestation av det mänskliga, det naturliga, ja – kanske till och med det mänskliga i det naturliga. Den anknytning varje enskillt ord har till antingen naturen (lök, hök, göl, ö…), eller till vår vardagliga tillvaro (kök, kö, öl…), söker vår sårbarhet på ett sätt som är näst intill smärtsamt starkt. Kvarlämnad står läsaren och försöker ta spjärn mot texten, men sedan väcks en undran, ja, någonting som kan liknas vid en förhoppning – för nog är det så att man som människa känner sig återbördad till den sammansmältning med sinnena som livet så ogeneröst och sällsynt bjuder oss på.

  3. Precis detta ville jag förmedla. Äntligen är jag inte längre missförstådd!

    • Jag betalar fem tusen för den dikten!

  4. Tack för erbjudandet!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.

%d bloggare gillar detta: