Sjätte juni

juni 6, 2008 kl. 7:57 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

 

Iförd slitna, blå jeans och slitna, bruna boots gick han med bar överkropp omkring i sin lägenhet hållandes en rentvättad, vit bomullsskjorta i sin hand, funderandes över om han skulle tukta det stackars tygstycket med det hårda, heta järnet eller om han skulle låta sig omslutas av plagget i dess naturliga skick. Han valde det senare.

Värmen i vindsvåningen uppgick till tjugosju grader. Han steg ut i svalen, låste dörren bakom sig och släntrade nedför trapporna och ut på Carolus Rex, den gamla fästningsdelen på vilken hyreshuset som han bodde i stod fastpålat. Han begav sig ytterligare nedåt och passerade den nyrenoverade Esperantoplatsen som ett stort antal skateboardåkare hade tagit i besittning. Strax nådde han Göta Älv och Stenpiren. Där ställde han sig och lät solen ge ytterligare bränsle åt det glödande hjärta som pumpade flytande stål genom hans ådror. Promenaden återupptogs och fortsatte runt kasinot vid Packhuskajen och runt operan vid Lilla bommen. Östra Hamngatan tog honom in mot Gustav Adolfs torg och Brunnsparken mellan vilka han slog sig ned på Lejontrappan och blickade ut över Hamnkanalen. Där framför honom låg Tyska bron, den bro som han så många gånger gått över för att ta sig till sin arbetsplats i Rådhuset. Han satt där på Lejontrappan och beskådade fönstret till sitt arbetsrum i Rådhusets fasad. Så sent som under gårdagen hade han svettats i det där rummet, men nu satt han alltså utomhus som en fri man med havsbrisen från Kattegatt lekandes i sitt hår, och han fann livet en smula trevligt, på gränsen till harmoniskt. Sedan reste han på sig och lät Östra Hamngatan ta honom längre söderut där gatan så småningom övergick till Kungsportsavenyn och han följde den gatan till dess ände vid Götaplatsen där han besteg trapporna upp mot Konstmuseet, slog sig ned och begrundade fontänstrålen som blötte ned Poseidons rygg. För en stund ville han göra Poseidon sällskap i fontänens förmodat behagliga vatten, men han kom till sans och gick istället nedför Avenyn, vek in på Vasagatan, passerade sin gamla läroanstalt, Schillerska gymnasiet, gled in på 7:ans gatukök, tryckte i sig en måltid medan han läste en kvällstidning, fortsatte sedan vandra bort mot Haga Nygata och Järntorget för att sedan återigen betrakta skateboardåkarnas konster vid Esperantoplatsen varefter han besegrade lutningen uppför Carolus Rex och äntrade porten till Hvitfeldtsgatan 2 A.

Väl inne i lägenheten var han på gång med att påbörja ett manus till en kärleksroman när han oväntat och brutalt drabbades av svår skrivkramp. Han hade längtat i flera dagar efter att få lugn och ro att börja producera. Nu stod allting still. Han förmådde inte ens komma på en inledande mening. Allt skulle hänga på denna mening. Den skulle sätta prägel på romanens form och lägga ribban för dess nivå. Men det var kört. Allting stod still. Om manuset skulle bli riktigt bra hade han chans till minst hundratusen kronor i prispengar för det, och på grund av skrivkrampen tyckte han sig nu se de hundratusen kronorna rinna ut i sanden. Han övervägde att öppna kylen för att blanda och svepa en drink. Men han trodde inte på drinkar, åtminstone inte i samband med författande. Vid ett par, tre tillfällen under det som han betecknade som sin författarkarriär, trots att han aldrig någonsin hade skrivit kontrakt med något förlag, hade han i och för sig kombinerat drinkar och skrivande i rent experimentellt syfte. Resultatet hade blivit mer lustigt än genialt och även om han, åtminstone initialt, alltid gladdes över alla verk han åstadkom, ville han komma åt geniet inom sig, locka ut det ur sitt gömsle och låta det få blomma ut i all sin rikedom. Ju mer han tänkte på detta, desto mer ökade hans benägenhet till att vilja utföra ett nytt experiment. Han skulle göra en drink på vodka och läsk, och detta skulle möjligen råda bot på skrivkrampen.

Kylen öppnades, korkar skruvades av, porlande drycker fyllde ett glas. Han höll upp glaset och studerade det. Därinne i vätskan fanns kanske det som skulle locka fram geniet. Han tog en klunk, sedan en klunk till, och så svepte han resten av härligheten varefter han ställde ned glaset på diskbänken. Nu var han redo!

Han skrev och skrev och skrev och det blev kväll den första dagen. Det ofullbordade första kapitlet i kärleksromanen innehöll då 961 ord. Nu återstod max ca 29 000 ord innan hela följetongsromanen skulle vara klar. Detta faktum skänkte honom hopp. Och samtidigt som hoppet fyllde hans själ växte också ett leende på hans läppar. Han kanske inte var så himla värdelös, trots allt. Den sjätte juni hade han gjort vad han skulle göra. Inte mer, men inte heller mindre. Om han fortsatte så var chansen stor att hans dröm förr eller senare skulle gå i uppfyllelse.

Håkan Tendell

Annonser

Kommentera »

RSS feed for comments on this post. TrackBack URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.

%d bloggare gillar detta: