Det kommer att ta tid

april 2, 2008 kl. 8:51 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Det kommer att ta tid. Det kommer att ta lång tid innan jag blir publicerad. Först måste jag skriva något som duger.

Bläddrade i böcker i en bokhandel på lunchen. 

 Jag måste tänka i nya banor för att lyckas. 

Ja, jag måste nog tänka i nya banor vad gäller hela mitt liv.

Men det orkar jag inte göra ikväll. Dagens ekorrhjul har tagit hårt på mina krafter, och det lär morgondagens också göra, och dagens efter det likväl. Sedan väntar helgen. Och sedan…

Måste muntra upp mig själv. Många framgångsrika författare har säkert börjat som jag, som lågavlönade knegare, fast mycket tidigare i sina respektive liv, det återkommer ständigt till mig, det där att jag förspillt min tid, och det gör mig lätt bedrövad, men återigen borde jag påminna mig om att i författaryrket är erfarenheternas rikedom en tacksam källa att ösa ur.

Jag borde en gång för alla belysa för mig själv att jag faktiskt inte har varit sysslolös under min levnads bana.

1982-1985: Naturvetenskaplig linje på Schillerska gymnasiet i Göteborg.

1985: Sommarjobb som diskare på charkuterifabriken Goman i Göteborg.

1985-1986: Laboratorieassistent på Institutionen för organisk kemi vid Göteborgs universitet.

1986-1987: Kompanibefälsskola på Skaraborgs regemente i Skövde.

1987: Kadettskola på Pansartruppernas stridsskola i Skövde.

1987-1988: Reservofficerskurs på Pansartruppernas stridsskola i Skövde. Blev löjtnant.

1988: Sommarjobb som fryslagerarbetare på GB-Glace i Göteborg. 

1988-1989: Kansliskrivare på Sjömansskattekontoret i Göteborg.

1989-1995: Juristlinjen på Handelshögskolan i Göteborg. 180 poäng. Blev jur. kand.

1990: Sommarjobb som personskadereglerare på Trygg Hansa i Göteborg.

 1991: Sommarjobb som instruktör i pansarstrid på Pansartruppernas stridsskola i Skövde.

1993: Bolagsstämmoarbetare inför och vid ett antal bolagsstämmor på Volvos juristavdelning i Göteborg.

1994: Sommarjobb som informatör för Näringslivets EU-fakta i Halland.

1996: Läkemedelsindustriföreningens utbildning. Blev auktoriserad läkemedelskonsulent.

1996: Läkemedelskonsulent för Roche i Norrland. (Alganex, Synvisc)

1997-1998: Läkemedelskonsulent för Roche i Västsverige. (Alganex, Synvisc, Didronate)

1999-2002: Läkemedelskonsulent för Searle / Pharmacia i Västsverige. (Arthrotec, Nobligan, Celebra)

2002-> Domstolssekreterare (och från 2004 även handledare för notarier) på en brottmålsavdelning vid Göteborgs tingsrätt.

x

Och varför hoppade jag av ett jobb 2002 som innebar tjänstebil och 30 000 kr i månaden m m?

Därför att pengar inte är allt. Det var lätt att säga då när jag hade gott om pengar, men det var ett helt rätt beslut. Jag var aldrig säljartypen. Jag trivdes inte heller med att agera i den grå zonen av mutor och tvivelaktig marknadsföring. Jag ville inte riskera att köra ihjäl någon på vägarna under mina dagliga rallyfärder för att hinna till olika möten. Jag ville inte riskera andras liv så ofta i onödan då en tredjedel av alla möten bestod av att den man skulle träffa var oanträffbar eller spårlöst försvunnen. Jag ville inte komma hem på kvällarna till en lägenhet som inte var ett hem, utan ytterligare en arbetsplats fylld av läkemedelsprover, videokassetter, böcker och gåvor som skulle delas ut till kunderna, koppla upp mig på nätet och gå igenom alla mejl som droppat in under dagen. Och jag förstod att jag inte hade något liv eller att jag ville avsluta det när jag våren 2002 ett par gånger försjönk så djupt ner i förtvivlan över mitt samtida och framtida liv att det enda jag kunde tänka på var att hoppa från Älvsborgsbron. Det handlade inte om att jag resonerade om fördelar och nackdelar med livet. Hjärnan resonerade inte alls, utan ville bara fly från min pågående mardröm. Döden syntes vara enda utvägen. På helgerna flydde jag in i krogens värld, men det gav mig bara tillfällig ro.

En dag i april 2002 bestämde jag mig för att det fick vara bra med allting. Jag skulle alltså inte hoppa från bron, utan hoppa av från jobbet. Jag kom hem på kvällen och skickade ett mejl till mina chefer: ”Efter moget övervägande har jag kommit fram till att jag inte längre skall arbeta inom läkemedelsindustrin. Jag återkommer med besked om hur jag tänker göra med mina sparade semesterdagar.”

Jag planerade att resa till Egypten, vandra rakt ut i öknen och inte återvända förrän jag hade kommit fram till sanningen, meningen eller vad som helst.

Ödet behandlade mig väl innan Egyptenresan tog form. Jag hade sökt olika slags kontorsjobb i januari och hade fått avslag på allt utom jobbet på tingsrätten. Jag hade förmodat att de inte hade besvärat sig med att skicka ut besked till de som inte var intressanta. Men de kontaktade mig och jag fick jobbet och de ville att jag skulle börja så fort som möjligt. Jag började den 13 maj 2002 och har varit där sedan dess. Visst har jag sökt ett par andra jobb under årens lopp, och visst har jag många gånger föreställt mig att jag kommer att dö av hjärtinfarkt innan 65. Arbetet är stundtals komplext, arbetsbördan oändlig och mängder av deadlines ser till att tempot i fabriken hålls uppe. Att jag har stannat kvar beror kanske på att jag känner att jag gör en insats för samhället eller också är det av ren fåfänga då brottmålen får stort utrymme i massmedia. Man lever och arbetar i händelsernas centrum. Kanske är det så enkelt, men jag vill hellre tro att jag gillar att jobba där för att samhället behöver mina insatser.

Men jag måste också ställa mig frågan om jag är till för staten eller om staten är till för mig eller om jag skall fortsätta att försöka uppfylla just min dröm.

Jag drivs av att göra bra saker för samhället, men oegennyttan tar hårt på mig. Jag borde bekymra mig mer för hur det skall gå för mig än hur det skall gå för nationen. Jag är inte statsminister. Jag är inte ens justitieminister. Jag är inte vald av folket att leda det här landet i rätt riktning. Jag sökte bara ett jobb där jag skulle kunna kämpa hårt under arbetstid, och varje kväll sedan kunna stänga dörren efter mig och känna att: ”Nu börjar mitt liv, min fritid, min tid att göra vad jag vill med.” Och så småningom kom jag i juni 2006 fram till att jag av alla idéer jag haft skulle satsa på författaryrket och inget annat. Mitt fokus har det väl varit lite si och så med, men jag får säga att jag under de två senaste åren ändå har följt en röd tråd, vilket jag inte kan bli beskylld för att ha gjort i mitt tidigare liv. Det dröjde dock länge innan jag kunde med att kalla mig författare, men nu säger jag det utan att blinka. Jag är författare. Jag är också poet, men poesin har alltid varit ett sidospår, det är jag medveten om. Det är dock ett sidospår som har gett mig träning i att skriva, och framförallt har det gett mig möjlighet att bearbeta mycket som jag har haft inom mig.

Håkan Tendell

Författare & Poet

Annonser

Kommentera »

RSS feed for comments on this post. TrackBack URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.

%d bloggare gillar detta: