Världsrymden väntar

Av hittills okänd anledning har jag blivit utsedd till en prominent gäst och sålunda fått mig hemsänt ett entrékort för bokmässans alla dagar. Som den otacksamme gåvomottagare jag är har jag inte skolkat från arbetet idag för att gå på mässan, och jag kommer inte att skolka i morgon heller. Jag kommer att bära samhället på mina axlar till ca kl. halv fem i morgon eftermiddag, men därefter är jag en fri människa för ett tag. Hur har jag då tänkt att fördriva återstoden av fredagen? Det beror alldeles på vilket mottagande min senaste bok ”Längtan efter bläck” kommer att få. Jag har nämligen fjorton exemplar som jag beställde hem före det att jag beslutade mig för att införskaffa ett ISBN-nummer. Och jag tänker dela ut dem. Gratis. Till folk på gatan. Om världen är så givmild att den ger mig ett entrékort till mässan vill inte jag vara sämre. Frågan är bara hur fort jag kan bli av med mina fjorton exemplar. Jag vet ju själv hur jag oftast reflexmässigt tackar nej när människor på stan vill ge mig saker, men det är ju i och för sig för att man är rädd för att man skall förledas in i något som kommer att kosta en multum. Ena dagen går man med på att svara på frågor i en enkät och tre veckor senare är man fången på en ranch någonstans och utför slavarbete åt en sektledare. Det är så det går till. Vad kommer folk att tro när jag delar ut böcker till dem? Kanske kommer de att tro att det är religiös smörja. Vid närmare eftertanke: Är det inte just vad det är? Vad innehåller min bok om inte svaren på de stora livsfrågorna: Hur skapades Universum? Är vi ensamma? Varför är det så svårt att slå igenom som författare?

Ponera att det i morgon dyker upp en grupp på fjorton ynglingar som alla vill ha en bok av mig. Bör de då få varsitt ex? Ja, varför inte? Då är uppdraget löst och så kan jag knalla in på mässan innan den stänger för kvällen. Eller så borde jag portionera ut böckerna lite grann så att ingen människogrupp får mer än ett exemplar var, och så får gruppens medlemmar idka högläsning för varandra på spårvagnen hem. Det är kanske bättre. Då når min litteratur största möjliga publik, särskilt om man inkluderar spårvagnspassagerare som sitter på sätena i nära anslutning till den deklamerande skaran. Med eller mot sin vilja kommer de att utsättas för mina ord. Ja, det är skrämmande vad man kan ställa till det, bara för att man är av den där sorten som gärna gör sina fingrar hörda.

På lördag och söndag skall jag i alla fall gå på mässan. Då kommer gåvan väl till pass. Tack så mycket! Av någon anledning har jag förtjänat gåvan och jag skall ta tillfället i akt att insupa atmosfären så till den grad att jag kommer att vara en ännu bättre författare när jag stiger ut ur mässan på söndagen än när jag stiger in i den på lördagen.

Håkan Tendell

Man kan väl säga att hösten har slagit rot nu. Svagt börjar löven skifta i gult, det har blivit svalare i luften och folk går inte omkring och jämför solbrända armar. Ordningen är återställd.

     Nu är tid att se över sitt liv. Vad vill man åstadkomma? Hur kan man enklast åstadkomma det? Och hur skall man få sig till att faktiskt genomföra det?

     Sedan sommaren 2006 har jag vetat vad jag vill åstadkomma. Med åren har jag blivit mer och mer insatt i hur det behöver gå till för att bli lyckosamt. Och nu, den tidiga hösten 2009, är jag efter mycket om och men redo. Anledningen till att jag idag kommer att sätta den redan uttänkta första meningen på pränt i den nya roman som otvivelaktigt kommer att finna sin välförtjänta plats i människors händer är att mina förberedelser är avslutade: jag har helt enkelt skrivit av mig. Fullständigt. Utan gränser. Jag har blottat mitt hjärta med dikter och eruptioner kring kärlek, liv och död, universums ursprung och struktur samt jordens elände och glädjeämnen. Jag har läst dikter, noveller, blogginlägg och romaner. Jag har deltagit i skrivartävlingar, jag har studerat litteraturhistorien, jag har skummat igenom allehanda texter om vad man måste tänka på när man skriver, jag har brottats med viljan att skriva fritt och unikt och viljan att anpassa mig till branschens krassa verklighet.

     En del människor behöver kanske aldrig ta sig igenom en liknande process, men många har säkert gjort det på sitt sätt och nu har jag gjort det på mitt. Om tio år kommer jag kanske att anse att jag i september 2009 fortfarande befann mig mitt i denna process, men som det är nu, som det känns nu, har jag kommit över en tröskel. Det sista momentet i att ta sig över denna tröskel var att häromdagen beställa ett ISBN-nummer till min senaste bok ”Längtan efter bläck”. Som den rättrådiga människa jag strävar efter att vara vill jag bara påpeka att den som har följt mig genom åren inte kommer att finna något nytt i boken: den består helt enkelt av ett urval av mina dikter och mina inlägg här i cyberrymden. Förvisso kan varje surfare ändå ha stor behållning av alstret. Det är lättare, och för läsupplevelsens skull sannolikt mer behagligt, att läsa boken från pärm till pärm i favoritfåtöljen än att sitta framför skärmen och klicka sig fram och tillbaka.

     Med septemberlönen kommer jag att få slanta upp några tusen för ISBN-numret, distributionsmöjligheterna och evighetsarkiveringen av min bok. Det får det vara värt. Jag har i stort sett ingen annan hobby än att läsa och skriva och jag går väldigt sällan ut på krogen. På ett bankkonto gör pengar ändå ingen nytta. De skall rulla. För mitt skrivande var det viktigt att ta steget att göra en bok av mina djupaste grubblerier. Man vill bli läst: i nuet och i framtiden, och ingen vet något om framtiden. En dag kommer kanske Internet genom en terrorattack bara att upphöra att existera, eller så begår man en sedvanlig terrorattack mot sig själv och raderar vad man har skrivit. Det är därför det är så befriande att dokumentera det skrivna ordet i en bok. Då står det utom min kontroll att avgöra om texten skall leva för evigt eller ej. Inte för att jag har några planer på att radera vad jag här har skrivit, men det skänker ändå ro att veta att det inte skulle vara någon större förlust. På grund av att det mesta redan nu finns i tryck alltså.

     Kommer förresten Internet att vara för evigt?

     Sommaren 1980 tillbringade jag på ett konfirmationsläger i Hastings. Det resulterade i religiösa grubblerier av lättsamt slag samt en filmkamera. En super-8. Smalfilm. 8 millimeters. Plus en filmprojektor. Filmandet gick till så att man köpte en filmkassett som räckte för drygt tre minuters inspelning. Därefter filmade man, och så postade man filmkassetten för framkallning. Efter ett tag fick man tillbaka sin film. Det var en högtidsstund varje gång man satte upp filmduken, ställde fram projektorn, trädde in filmen i projektorn och satte igång maskinen.

     När super-8-filmens era gick mot sitt slut spelade jag upp mina filmer och filmade av dem med en videokamera och överförde materialet till en videokassett. Hur länge kommer den där videokassetten att vara spelbar? Minns ni när videon kom? Det fanns tre format; VHS, Video 2000 och Betamax. Bara VHS överlevde.

     Minns ni stenkakorna? 78-varvarna? Själv var jag för ung för att ha upplevt dess guldålder, men i min ungdom satt jag i alla fall ibland med en gammal vevgrammofon och spelade stenkakor. Undrar om det säljs några stenkakespelare nuförtiden? Grammofoner för vinylplattor säljs det åtminstone i viss utsträckning.

     Det var när jag 1991 skulle köpa Lena Philipssons platta ”A woman’s gotta do what a woman’s gotta do” på Grammoforum på Vasagatan som jag insåg att grammofonens dagar började bli räknade. Butiken var fylld av CD-skivor och jag blev hänvisad till ett särskilt hörnrum inne i butiken där man sålde LP-skivor för de som ännu inte hade hängt med i utvecklingen.

     Sommaren året dessförinnan såg jag henne förresten på Liseberg.

För tio år sedan skulle jag ha använt en scanner för att presentera dessa foton på Internet. Idag använder jag en digitalkamera. Och när Internet måhända upphör att existera någon gång i framtiden lever bilderna av Lena Philipsson kvar i mitt fotoalbum. Samma eventuella öde väntar texter. Vad som står i elektronik är kanske strax passé. Vad som trycks i bläck blir en evig succé.

     Men säg det till dem som bröt ihop när biblioteket i Alexandria brann upp. Vilken kunskap, vilken skönlitteratur gick inte där förlorad? Fysiska böcker och fotografier har sin fördel. Texter och bilder på Internet har sin. Tillsammans kompletterar de varandra.

Håkan Tendell

All photos by Håkan Tendell

Feel free to use them

I walk in the city, looking up at the places I once visited to look down.

How very down-to-Earth I have become.

Romanen ”Brott och straff” av Fjodor Dostojevskij slutar, efter dess sista mening, med angivande av årtalet för berättelsens färdigställande: 1866. Hundra år senare föddes jag, och idag, ytterligare fyrtiotre år och två dagar senare, läste jag klart romanen. Det var verkligen på tiden.

Med drygt hundra sidor kvar satt jag i just den fåtöljen och läste den där texten som jag bara råkade bläddra fram när jag för fem och ett halvt år sedan ville läsa något högt ur boken.

Du hast die schönsten Augen,

Mädchen, was willst du mehr?

När jag på den tiden läste det, fick det en alldeles speciell betydelse, och alltsedan dess har jag levt i föreställningen att utrycket hörde hemma i en kärleksscen, men så när det nyligen dök upp på nytt inför mina ögon fann jag till min förvåning att det hörde hemma i ett helt annat sammanhang. Överhuvudtaget gjorde jag många upptäckter genom hela boken som gjorde det lättare för mig att förstå, särskilt i epilogen. Den förklarade mer än något annat, och hade jag bara varit så bildad som jag borde ha varit för alla dessa år sedan, skulle jag ha sett saker på ett annat sätt.

Det borde vara lag på att ”Brott och straff” skall läsas och diskuteras på landets alla gymnasier, inte för bokens litterära kvalitéer, utan för dess blottläggande av människosjälen. Man är inte samma person efter att man har läst klart boken. Det är ett faktum.

Intressant i sammanhanget är också att Dostojevskij ror det hela i hamn, trots att han inte tillämpar ”show, don’t tell”-regeln. Tvärtom tillämpar han ideligen något man skulle kunna kalla ”show and tell”-regeln, som kanske egentligen inte är någon regel, utan bara en metod, men i vilket fall som helst är det en metod som han behärskar och som går hem.

När jag slog igen boken efter att ha läst klart den, framkallade detta ihopslagande ett distinkt ljud som skänkte mig en oerhörd vällust. Jag tryckte boken till mitt bröst och höll den så en lång stund. Efter hand växte det fram ett bultande hjärta i boken och det var inte längre bara boken jag höll om. Det gjorde mig lycklig.

Håkan Tendell

Ni följer kanske också den där brittiska serien?

Om inte, kan jag berätta att det är sjuttiotalets brittiska serie i ny tappning.

Såg du den inte på sjuttiotalet heller?

Ok, serien handlar om att de flesta människor på Jorden har dött hastigt av ett virus, och att de enstaka överlevarna nu försöker finna sig tillrätta. Mänskligheten är förpassad till stenåldern. Det är djungelns lag som gäller. Man har inga andra att förlita sig till än sig själv och de få själar man bildar grupp med.

För stenåldersflocken går livet ut på tre saker: Hitta föda, se till att inte någon annan flock tar födan ifrån en och se till att undvika att bli skadad eller dödad.

En flock ökar sina chanser till överlevnad om den rekryterar en medicinman och ett par slagskämpar.

Dessutom behöver flocken på lång sikt bestå av ett stort antal män och kvinnor som är intresserade av att rulla runt i sänghalmen.

Eller enklare:

Låt oss bortse från krig mellan flockar.

Anta att du hamnar på en väldigt stor, men öde ö.

Som sällskap får du välja trettio människor som är skickliga i sitt yrke.

Vilka slags yrkesmänniskor väljer du?

Ett par läkare, sköterskor, snickare och kockar kan nog komma väl till pass.

Men hur många författare behövs på en öde ö?

Hur stor population krävs innan populationen finner det rimligt att nästa person som skall rekryteras till populationen bör vara en författare?

Rankas en krukmakare högre än en författare?

Sannolikt.

Rankas en skomakare högre än en författare?

Sannolikt.

Hur viktiga är författarna för mänskligheten?

Vad spelar det för roll att bedöma det?

Jorden behöver författare. Det är ett obestridligt faktum. Man behöver inte filosofera kring det hela. Jordens förlag sprutar ut böcker.

Det här är bara en i flödet. Inget speciellt. Endast för hardcorefansen:

Längtan efter bläck

av Håkan Tendell

Gläntan i skogen. Ängen. En äng. Som en liten äng. Blommor blå. Lila. Röda. Gula. I en glänta. Bakom träden. Ljuset. Dis. Genom lövverken. Eller tall och gran. Kottar och barr. Varm plats. Skogen runt omkring. Gläntan är också skog innan den blir äng. Solljus. Det måste komma vatten upp i blomman. Mossan växer i kanten av det vackra. För att den måste rama in. En skog. Från början en dunge. När blir en dunge en skog? När blir en glänta en äng? När blir träsket en damm? När blir dammen en sjö? Det växer träd i träsket. Ruttnande stammar ligger här och var. En rotvälta. Jättelik. Jord och mörker och fukt. Mossa. Det är djupt. Stövlarna sjunker ner. Fastnar i gyttjan. Det rinner vatten över stövelns kant. Gläntan söker fågeln liksom fågeln söker den. Skogen har mer luft än träd. Mer av ljus än mörker. I gläntan där ryms blommorna. Olika färger. En äng. En skog är tyst. Man hör när den närmar sig. Björnpäls är vackert om hösten. En man tar ingen björn. En man tar en varg. Eller två. Inte fler. Fler än två åt gången får inte komma. Man möter hellre en björn i skogen än på ängen. Man vill inte fastna med stövlarna i träsket när björnen kommer. Plocka bär. Plocka svamp. Skogen är som vackrast om hösten. Då kommer löven. Grönt. Rött. Gult. Grönt. Gult. Rött. Rött och gult. Gult och rött och grönt. Sommargläntans öde är nu. Träskens tid är här. Hur djupt får ett träsk lov att vara? Du balanserar på en tuva i ett gungfly. Det är en meter djupt med vatten. Tjugo meter djupt med dy. Du kan slukas av skogen. Du kan slukas av björnen. Du kan slukas av vargen. I gläntan får du ro. Där vakar himmelen över dig. Fåglarna kvittrar för dig. Blommorna vänder sig mot dig. Där är du lugn och fri. Du andas ut där. Du kan andas ut där. Du ligger stilla och mjukt och håller om björnen. Den suckar när du kliar dess hals. Och vargen slickar din kind. Du vilar på gläntans blommor.

Håkan Tendell

När jag kom hem från jobbet lyssnade jag av telefonsvararen. En vänlig kvinnoröst förklarade för mig att det var snällt att jag hade skänkt tre exemplar av min roman till biblioteket, men att de inte kunde ta emot böckerna på det sättet. Hon föreslog istället att jag skulle hämta mina böcker vid informationsdisken på avdelning 5 och därefter skicka en ansökan till något som hette Bibliotekstjänst för att boken skulle ha en chans att komma in på biblioteken, i hela landet till på köpet. Det lät lockande. Jag traskade till avdelning 5. En vänlig kvinna med ett annat namn än den första kvinnan stod där vid disken. Jag förklarade mitt ärende och fick tillbaka mina exemplar. Sedan gick hon in på Bibliotekstjänsts sajt och tryckte ut den korrekta blanketten. Jag tackade för den och gick iväg. Enligt blanketten skulle man skicka två exemplar av boken till Bibliotekstjänst och svara på en massa frågor som snarare tycktes vända sig till mitt självpubliceringsförlag än till mig som privatperson. Om jag hade tagit reda på det jag behövde och postat två böcker tillsammans med blanketten hade det ändå inte funnits någon garanti för att min bok skulle bli tillgänglig på biblioteken. Världen var så komplicerad. Jag knycklade ihop visitkortet som jag fick i retur tillsammans med böckerna.

Jag satte mig på en bänk utanför stadsbibliotekets entré och sjönk sakta ihop i mitt vemod. Med ena benet utsträckt, huvudet framåtböjt med en desillusionerad min och en plastpåse i handen, sneglade jag efter en stund upp bakom mina solglasögon och fann mig bli filmad av en turist som gjorde en panorerande rörelse med kameran. Äntligen en filmroll! Jag hade fullkomligt gått in i rollen som en av de utslagna människorna i välfärdslandet Sverige och levererade verkligen. Synd bara att jag inte hade någon replik.

Jag försökte gaska upp mig lite. Sedan tänkte jag på stadens riktiga uteliggare. Göteborg har hemlösa. Så är det. Jag tog upp en bok ur plastpåsen, lade den på bänken och gick därifrån. Det kändes jättebra ända tills jag hade gått några meter och insett att även uteliggare har möjlighet att som alla andra knalla in på biblioteket och läsa böcker. De är inte hänvisade till litteratur av refuserade som de hittar på parkbänkar. Fast man kan inte säga att just min kärleksroman var refuserad. Jag gjorde ju ett antal förändringar innan jag kom på att jag inte hade lust att vänta på omvärldens funderingar. Boken skulle ut.

När jag alltså lämnat bänken misstänkte jag att det inte skulle komma någon uteliggare den kvällen som ville läsa min roman. Folk skulle säkerligen då och då slå sig ner på bänken, vrida och vända på boken, bläddra lite i den, och sedan lägga ifrån sig den i tron att någon hade glömt den och snart skulle komma tillbaka och hämta den. Och i morgon kommer någon och slänger boken i en svart soppåse, eller ännu värre: denne någon kommer att kontakta biblioteket och fråga om det är en av deras böcker som har råkat hamna på bänken. Och så tittar de på den, konstaterar att den inte är deras, funderar på om de skall skicka iväg den till hittegodsavdelningen eller om de skall skicka ner den i soppåsen. Vilket besvär jag ställer till med! Skräp är skräp och skall direkt i soporna. Fast igår sa en av damerna på jobbet att hon tyckte att boken var bra. Totalt har två sagt att den är fantastisk, och en hel del har sagt att den är bra. Boken är alltså någonstans mellan bra och fantastisk. Men jag får inte glömma bort att jag av en del har fått befogad kritik för att boken brister i personbeskrivningen och miljöbeskrivningen. Egentligen borde jag skriva om boken, men, nej. Man skall inte hålla på och hålla på. Boken är som den är.

När jag gick hem utmed Avenyn ville massor av unga kvinnor krama mig, dock inte för att trösta mig eller för att tacka mig för de läsupplevelser jag gett dem. Nej, de var på nollningsuppdrag och sålde kramar för fem kronor stycket. Jag tackade nej till dem alla. Vad jag behövde just då var inte falska känslor. Kunde jag åtminstone inte ha gett dem en femma var och struntat i kramarna, så hade alla blivit nöjda? Jag har ju fortfarande gott om pengar i plånboken. Nej, jag tänkte för mycket på mig själv. Eller så har jag någon slags ryggmärgsreflex som gör att jag tackar nej när någon vill sälja kärlek för pengar.

Man vill bli älskad för den man är, och inte för hur pass dyra smycken man har råd att ge i present. Hur skall en rik man kunna veta om en avsevärt mindre rik kvinnas kärlek är äkta? 

Hur skulle förresten jag själv reagera om en mångmiljonärska uppvaktade mig? Skulle jag förbli ensamvarg eller skulle jag tycka om att åka Rolls-Royce?

Det är tur att man inte är rik. Vilka dubier man slipper!

Fast jag kan förstå varför rika människor har en särskild förmåga att attrahera andra. De rika behöver aldrig bekymra sig om hyran eller räkningarna. De kan slappna av och njuta av livet. De utstrålar därav självförtroende, och det har jag läst att särskilt kvinnor finner mycket attraktivt hos män.

Jag skulle också kunna utstråla självförtroende. Om jag bara lade ner allt det här med att försöka skriva fantastiska romaner, skulle jag inte behöva stöta på motgångar, som till exempel idag, och ju färre motgångar jag skulle stöta på, desto mer framgångsrik skulle jag de facto vara, vilket också skulle synas i min själ. Så enkelt allting är! Men är jag verkligen beredd att lägga ner min livsdröm bara för att kvinnor som vill ha framgångsrika män då kanske skulle vilja ha mig? Vad vore jag utan min dröm?

Jag måste komma ihåg det här med att inte kalla mig författare. Det sänder fel signaler. Jag kan inte bära upp titeln.

Man skall inte heller säga att man är en sådan där som skriver insändare. Då tror folk att man är en dåre, fastän man kanske har skrivit insändare av världsklass; texter som får genomslag i de breda folklagren. Som till exempel när jag i fjol över hela riket tog död på den där växande bojkotthysterin mot de olympiska spelen. Så här skrev jag i Aftonbladet den 23 februari 2008:

”Är det inte märkligt att det ofta anses att just våra idrottsutövare är de som ska stå överst på barrikaderna när det gäller att protestera mot andra länders politik?

Folk sitter i sina kinesisktillverkade kläder och skriver insändare på sina kinesisktillverkade datorer om att det främst bör vara våra idrottstjejer och idrottskillar som ska bojkotta allt vad kinesiskt är. Det skulle inte förvåna mig om många av dessa insändarskribenter dessutom har pensionsmedel placerade i Asienfonder …

Vi ska vara glada över att vi lever i en värld där olympiska spel överhuvudtaget är möjliga att genomföra. Idrotten förbrödrar mer än den förråar. Om vi bojkottar OS i Kina, kan vi lika gärna bojkotta alla våra egna idrottsevenemang också, för Sverige är minsann inget föredöme på något sätt. Vårt land har såväl en smutsig historia som en smutsig nutid.”

Så där skrev jag alltså, bortsett från att tidningen ändrade stavningen på ”skall” till ”ska”. Det gör mig inget. Jag vet att många föredrar ”ska”.

Jag vet inte varför jag är så förtjust i gammelsvenska. Istället för att skriva ”inte” händer det ibland att jag skriver ”icke ” eller ”ej”. Det känns bara rätt på något sätt.

Nåväl, vad är det jag vill ha sagt? Jo: Ni behöver inte besvära er med att gå till ert bibliotek och fråga efter min bok. Den går inte att låna. Jo, på Kungliga biblioteket i Stockholm och på Universitetsbiblioteket i Lund har de varsitt exemplar. Detta dock blott för att lagen tvingar dem därtill. Dessutom kan det tänkas att något av de fem övriga pliktexemplarbiblioteken har valt att spara ett exemplar.

En dag skall språkforskarna hitta mitt verk och finna något intressant i det. Det är jag övertygad om. Jag måste övertyga mig om det. Inte för att lagen tvingar mig därtill, utan för att jag lättare skall kunna uthärda.

Nej, jag är helt fel ute nu, det känner jag. Man skall inte satsa på att bli läst av framtidens språkforskare. Man skall satsa på att ge sina medmänniskor härliga läsupplevelser.

Lev i nuet.

Gläd människorna, och glädjs med dem.

Håkan Tendell

Natten sveper in.

Semestern är över.

Jag åstadkom en del. Destruerade en del. Kom till djupare insikt om saker och ting.

Egyptens pyramider står kvar.

Vad är väl en konstnärssjäls öde i det mångtusenåriga perspektivet?

Håkan Tendell

Nu har jag slängt mina visitkort eller vad man skall kalla det på vilka det stod att jag hade skrivit en roman. Närapå tusen kort. De ligger i små kartonger, inuti en lite större kartong, inuti en påse från Seven-Eleven.

Det är nämligen så att jag håller på och läser ”Brott och straff” av Fjodor Dostojevskij. Jag är på sidan 385. Under de senaste hundratals sidorna har det slagit mig hur skamlöst och missvisande det är av mig att kalla mig författare. Någon minns kanske mitt debattinlägg i Aftonbladet för ett par år sedan. Jag ger mig. Jag var naiv. Det finns ”författare”, och så finns det författare, och de förra, till vilka jag hör, borde inte klumpas ihop med de senare. Jag är inte värd att kalla mig författare. Jag vill inte göra någon uppdelning av samtliga levande svenskar som har för vana att kalla sig författare, det överlåter jag åt andra om intresse finnes, men jag skall sluta upp med att själv titulera mig på detta vis. Jag är icke värdig.

Snart är det dags för bokmässan. Där ville jag gå rakryggad och stolt och svara på frågor och glädja människor med att skriva autografer. Varför skulle en människa vilja ha min autograf? Det är slöseri med jordens förråd av bläck.

Ofta har jag intalat mig att jag kan skriva, men så läser jag då den här boken, och fastän jag ännu inte är klar med den vill jag bara gråta av glädje över att det har funnits en människa som har kunnat göra en historia så levande och fantastisk på alla sätt och vis. Och så vill jag gråta för att jag inte läste klart den första gången jag började läsa den för fem och ett halvt år sedan. Ja, så länge sedan är det.

Och hade det inte varit för det där brevet, jag minns än idag hur jag öppnade kuvertet och sedan hur hela detta innehåll så omedelbart och djupt vädjade till mig, hade jag kanske aldrig ens kommit mig för att införskaffa boken. Det ena ledde till det andra, allt hänger ihop, och allt blev så komplicerat, och jag borde vetat bättre, jag borde varit bättre, det borde jag, men jag var inte … fast med facit i hand skall man kanske inte ångra ett endaste steg, för varje steg var ju en del av det pussel som slutade med två så vackra tavlor, för det måste man ändå säga att det blev. Det fanns kanske en mening med allt.

Håkan Tendell

För att kunna ta reda på vad författarnas uppgift är måste man bortse från författarnas vitt skilda personliga anledningar till sitt skrivande. Och för att verkligen kunna bortse från dessa anledningar måste man förflytta sig såpass långt bort i tiden att resonemanget inte riskerar att grumlas av omedvetna tankebanor relaterade till omvärldens traditionella kommunikation med de ännu mottagliga författarna. Eller sagt på ett tydligare sätt: Eftersom människan inte kan bli mycket äldre än 120 år, och en del författare debuterar tidigt, måste vi ställa oss frågan: Vad kommer dagens författarskap att betyda för människorna om ca 120 år, det vill säga runt år 2130?

Det enklaste sättet att svara på frågan är nog att vända på det hela och se vad författarskapet runt år 1890 kan tänkas betyda för oss, de nu levande människorna.

Låt oss tänka på några av böckerna från den tiden, oavsett hur många av dem vi har läst ut eller bara bläddrat i eller bara kanske känner igen titlarna på.

1885   ”Bel-Ami” av Guy de Maupassant

1885   ”Den stora gruvstrejken” av Émile Zola

1886   ”Dr Jekyll och Mr Hyde” av Robert Louis Stevenson

1887   ”En studie i rött” av Arthur Conan Doyle

1887   ”Hemsöborna” av August Strindberg

1889   ”Tre män i en båt” av Jerome K Jerome

1890   ”Kreutzersonaten” av Leo Tolstoj

1890   ”I havsbandet” av August Strindberg

1890   ”Svält” av Knut Hamsun

1890   ”Dorian Grays porträtt” av Oscar Wilde

1891   ”Gösta Berlings saga” av Selma Lagerlöf

1894   ”Pan” av Knut Hamsun

1895   ”Förvillelser” av Hjalmar Söderberg

1895   ”Tidsmaskinen” av H G Wells

1897   ”Dracula” av Bram Stoker

Ja, det får räcka som exempel. Här har vi alltså femton verk av olika slag. Ponera att dessa verk var de enda som någonsin hade skrivits, att vi aldrig hade läst en enda skriven rad någonsin, men att vi ändå på något märkligt sätt kunde läsa dessa femton böcker. Vad skulle, förutom stunder av underhållning, innehållet ge oss?

1/ fördjupad insikt om människans tidlösa psykologi, eventuellt ledande till tröst

2/ upplysning om hur världen kunde se ut och fungera under olika tidsperioder, i synnerhet under 1800-talet

3/ spännande skildringar av saker som inte kan förekomma i den verkliga världen

Detta är alltså vad författare gör. Vi behöver förvisso ofta skriva saker ägnade att läsas av vår samtid för att kunna leva i den civilisation vi har skapat, men att förmedla innehållet i någon eller några av de tre ovanstående punkterna, med undantag för att vad man skriver inte alltid i synnerhet behöver belysa 1800-talet, är författarnas övergripande uppgift. Våra fysiska liv kan bara nå en viss längd, men vad vi gör i våra liv kan vara till glädje och nytta för evigt, och det avser inte bara romaner, utan också dikter, noveller, memoarer, facklitteratur, ja, allt vad bokstäver placerade i sinnrik ordning kan trolla fram.

Håkan Tendell