Det är natten mellan lördag och söndag och jag har just avslutat passet med inledningen av den nya versionen av den stora romanen. Jag kan inte längre kalla den för skräckromanen eftersom jag har upptäckt att det bara får heta skräck om det förekommer övernaturliga inslag i berättelsen. Det kommer inte att bli något av den varan. Vad människor teoretiskt sätt kan ta sig för att göra i verkliga livet ger emellertid tillräckligt med stoff för min story.

Den första versionen av romanen började jag skriva i tredje person. Nu blir det en fiktiv jag-roman istället. Det blir lättare för mig. Skall jag skriva  80 000 – 100 000 ord, och det skall jag, måste jag använda den form som gör det enklast för mig.

Nästan 2 200 ord fick jag på pränt. Det känns skönt att ha kommit igång med den version som kommer att hålla loppet ut. Om jag skriver ca 2 000 ord per dag kommer det att ta ca 40 – 50 dagar att fullborda råmanuset. Kan detta stämma? Har jag räknat fel? Nej. Enligt min gamla Casio fx-115v, som jag hade på universitetet, stämmer min huvudräkning. På gymnasiet hade jag en Texas Instruments TI-57 LCD, men den gick till slut inte att använda eftersom det ofta kom dubbla tecken när jag tryckte in knapparna. Egentligen är det märkligt att jag på 80-talet behärskade saker som logaritmer och derivata. Idag vet jag inte ens vad det är. Jag kommer bara ihåg namnen. Jag kommer ihåg att Avogadros konstant är 6,023 gånger 10 upphöjt i 23, men jag minns inte hur man skall använda den, framför allt inte hur den skall hjälpa mig att skriva en bestseller. Jag borde ha gått humanistisk linje och sedan läst till journalist. Nio av tio författare nu för tiden är journalister. Förmodligen skriver de bra för att de är journalister. Och så syns de av naturliga skäl väldigt ofta i media. Det gynnar försäljningen. Det gillar förlagen. Och här sitter jag, den gamle naturvetaren, numera den enkle tjänstemannen, och vet inget om naturen eller om jag någonsin kommer att anses vara en het kandidat för publicering. Det enda jag kan göra är att fortsätta att lura mig själv att jag har en chans.

Kommer jag att klara av att skapa ca 2 000 nya ord varje dag? Kanske. Kanske inte. I vilket fall som helst finns det ingen anledning att stressa. Jorden går enligt Mayakalendern inte under förrän den 21 december 2012. Nobelpriset i litteratur delas ut den 10 december. Tillkännagivandet sker någon gång i oktober. När har de aderton de facto bestämt sig för vinnaren? Kanske redan före bokmässan. Dessutom måste de ha hunnit läsa min roman. Låt säga att den måste komma ut senast sommaren 2012. Och så brukar det vara ca ett års väntetid på att få ett antaget manus tryckt i bokform. Och före det skall ett antal personer ha läst och diskuterat och eventuellt bett mig redigera manuset. Då befinner vi oss på våren 2011. Dessutom kan det ta upp till tre månader innan någon med anknytning till förlaget hinner plöja igenom högen av manus och hitta just min pappersbunt. Med andra ord: Min roman måste i dugligt skick levereras senast på nyårsafton 2010. Dit är det drygt ett år. På detta dryga år skall jag hinna skriva ett råmanus, läsa igenom det, grovredigera det, läsa det på nytt, finredigera det, låta några i omvärlden få lämna synpunkter på det, beakta synpunkterna och till sist göra en slutredigering. Jag skulle i princip inte behöva börja skriva på romanen förrän någon gång till våren 2010, men jag har redan satt igång. Jag ligger före tidsschemat. Det är ju strålande.

Håkan Tendell

När jag strax före klockan fem i eftermiddags öppnade porten till Biopalatset var jag ännu övertygad om att jag skulle köpa en biljett till någon av lördagens föreställningar av ”2012″. Två kassor var öppna. Köerna till kassorna var jämnlånga. Jag ställde mig förnuftsvidrigt i den som såg mest långsam ut. Mycket riktigt. Den var mest långsam. Då jag stod där och köade såg jag på en skärm att det fanns fyra biljetter kvar till föreställningen som skulle börja kl. 17.30 idag. Efter en kort inre dialog var det beslutat att jag skulle försöka få en biljett till den föreställningen. Kön gick som sagt långsamt. Ett par framför mig noterade att det tycktes öppna en kassa bortom den kassa som var till höger om oss. Det tyckte jag också att det såg ut som, men det var oklart om folk i den andra kön redan hade börjat formera sig i två led eller ej. Det är det värsta som finns när folk som står i kö inte står i kö på rätt sätt. Man skall stå i rät linje och max på armlängs avstånd. Ibland har det hänt att jag i olika sammanhang har frågat folk: ”Ursäkta mig, står ni i kö?” Svarar de ja blir man upprörd inombords för att det inte är någon ordning på dem. Än värre är det om de svarar nej. Då har man alltså helt i onödan stått bakom några personer och väntat på ingenting. Jag är en tolerant människa, en socialliberal humanist, men om jag fick makten skulle jag se till att det blev lite mer ordning och reda i samhället. Nåväl, jag stod alltså där i kön och tittade bort mot höger. Då såg jag hur paret som nyss hade stått framför mig stod och köpte sina biljetter. Kanske var det biljetter till just den film jag skulle se, för när jag tittade på skärmen såg jag att det nu bara var två biljetter kvar till 17.30-föreställningen. Ytterligare två kassor öppnade och lokalen var fylld med folk. Kön till just min kassa fortsatte gå långsamt. Ett par bakom mig bytte kö till en av de nyöppnade kassorna och de fick köpa biljetter före mig. Jag hade nästan gett upp hoppet om att få en biljett eftersom jag förmodade att ett förälskat par (finns det för övrigt något värre än när förälskade människor står och kramas och gosar och hånglar med varandra rakt framför en i kön? Skaffa ett hotellrum! Nej, men det är väl härligt att världen fungerar så att människor kan träffas varvid ömsesidig kärlek uppstår? Ja, det är underbart. Lyckligtvis råkade jag emellertid inte ut för något sådant i dag) skulle ro åt sig de sista platserna. Plötsligt visade skärmen att det fanns en biljett kvar. Då steg hoppet inom mig. Jag hörde suckar från besvikna par runt omkring mig. Jag riktade in mig på siffran ”1″ på skärmen. Den där platsen skulle bara bli min. Den tillhörde mig. Jag såg den först! Efter ytterligare en stund var det bara ett par tjejer framför mig. De körde klassikern. Klassikern kommer allt som oftast när en film man vill se håller på att börja. Då skall det sista hindret framför en börja konstra. Nu var det tal om presentkort eller rabattkort eller jag vet inte vad. Jag lyssnade inte. Jag befann mig i ett tillstånd där jag accepterade ödet. Den här gången var det inte fråga om brist på tid för mig, utan brist på platser. Tiden tickar obönhörligen framåt varje sekund, men en plats kan finnas kvar länge, men hur länge? När de hade fått sina biljetter gjorde de dubbelklassikern. Den innebar att de på väg från kassan stannade upp, vände sig om och ville prata en liten stund till med personen i kassan. Ja, vad trevligt! Här har vi inte bråttom. Livet är en enda lång fikarast där man kan tala med alla om ditten och datten, utan att bry sig om att vara effektiv. Det var någonting med att de undrade om Jim Carrey och hur filmen var gjord. Ja!!! Låt oss prata om hur filmen är gjord!!! Välkomna till filmkrönikan! Sedan blev det min tur. Äntligen. Jag fick tag i den sista biljetten. Triumfens ögonblick! Jag gick ifrån kassan, fyllde på min läsk och saltade popcornen. När jag tittade på skärmen igen stod det ”UTSÅLD!”. Det var en härlig känsla. Märkligt i sammanhanget är att jag inte hade för avsikt att skaffa mig en biljett till denna föreställning när jag äntrade Biopalatset. Hur kunde en plan för en lördagsaktivitet spontant utmynna i ett litet försök till en fredagsaktivitet och sedan övergå i ett jaktliknande beteende där hjärnans hela uppmärksamhet riktades in på att komma över den där sista biljetten? Vad som en halvtimme tidigare överhuvudtaget inte hade varit en fråga för mig förvandlades till en fråga om, kanske inte liv och död, men, ja, ni vet säkert vad jag menar, något i den stilen.

Förmodligen är det evolutionärt. När en fara dyker upp måste vi snabbt kunna rikta all vår uppmärksamhet och alla våra ansträngningar mot att bemöta faran på bästa sätt. I en del fall kan det handla om att ta till flykten. I andra fall kan det handla om att gå till attack. Flykt och jakt / attack hänger ihop i våra hjärnor. Och i det här fallet var det jakt det var fråga om. Det kan dessutom ha handlat om massuggestion. Många människor strävade i en och samma riktning efter samma slags byte. Det åtråvärda höll på att ta slut. Rusning! Stenåldershjärnan kunde inte resonera i termer av att skaffa sig ett tillgodokvitto för att få ta del av ett liknande byte under morgondagen. Bytet låg på savannen nu! Det handlade om att få tag i ett köttben innan allt var borta. Det är därför det är sådan skillnad på vad människor är kapabla till att göra på egen hand och vad de är kapabla till att göra som deltagare i en flock.

Filmen då? Jo, den var himla bra trots att jag hamnade på första raden istället för längst bak i salongen där jag vill och brukar få plats. Senast jag satt på första raden i en biosalong var vårvintern 2004 då jag såg ”Lost in Translation”. Den var också himla bra. Jag tänkte på det i kväll när jag slog mig ner på första raden: att jag satt på just första raden. Precis så där. Ibland är det som om tiden har stått still. Man ser saker eller gör saker som man inte har sett eller gjort på länge, och så är det som om det blott vore igår den förra gången ägde rum.

En liten del av filmen (alltså 2012-filmen) handlar om hur en publicerad författares bok, ”Farewell Atlantis”, som endast har sålts i 422 (tror jag det var) exemplar kan bli en betydande del av mänsklighetens kulturarv. Man vill ju inte gärna att Jorden skall drabbas av Harmageddon för att något sådant skall hända något av ens egna alster, men det är en spännande tanke som sådan. Det är ungefär som det här som man kan tänka ibland: Om jag fick ta mig med fem LP-skivor på en resa till Mars, vilka skulle jag ta med mig då? Vilka fem filmer? Vilka fem böcker? Vilka fem människor?

Vi börjar med LP-skivor. (CD-skivor är också ok)

1. Sweet: Sweet Fanny Adams

2. David Bowie: The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars

3. David Bowie: Diamond Dogs

4. David Bowie: Low

Nä, det här går ju inte. Man måste få ha med sig tio skivor.

5. David Bowie: Scary Monsters

6. Pink Floyd: Dark Side of the Moon

7. Kraftwerk: The Man-Machine

8. Depeche Mode: Black Celebration

9. Depeche Mode: Violator

10. Depeche Mode: Sounds of the Universe

Nej, det går inte att begränsa sig. Man behöver mängder av skivor, filmer och böcker för att stå ut med en resa till Mars. Eventuellt behöver man också människor omkring sig, men det skulle behöva vara ett stort rymdskepp så att man fick lite space för sig själv så att säga. Jag är dock inte folkskygg på något sätt. Jag tycker att film är bäst på bio, och det blir en annan känsla att efter filmen sitta och applådera premiärvisningen tillsammans med en fullsatt salong än att i ensamhet zappa över till TV-shop och titta på vältränade människor som låtsas ha använt billiga plastleksaker för att ha format sina kroppar.

Där fick jag med lite samhällskritik också. Bra.

Dags också att ge mig själv en släng. Jorden går under 2012 (inte 2036 som jag tidigare har trott). Jorden går under och vad gör jag åt det? Jag har inte ens skrivit något som har sålt i fantastiska 422 exemplar. ”Mörker över Manhattan” kom upp i ca 70 ex (kulturredaktionsexemplar inräknade).

Jorden går under. Det är dags att börja leva. Ja, det är mycket möjligt att jag började leva redan idag eftersom jag inte väntade till morgondagen med att se filmen.

Håkan Tendell

Slaget vid Lützen

Du har gått vilse

i dimman

och ingen vet

vem du är

var du är

vad du gör där.

Teologerna

krigar i kyrkan

medan du

inte minns

vilken tes

som var din

att slåss för

enligt ordern.

Adelsmän

i stiliga uniformer

rider förbi.

Du gör honnör

åt alla

som ser finare ut

 än du

och du undrar

vad de tänker om dig.

Du är i dimman.

Ingen ser dig.

Granater sveper förbi.

En kula träffar ditt lår.

En kula träffar din arm.

Metallen gillar din kropp.

En gång till.

En gång till.

Du lägger dig

i leran

med ansiktet ner

och minns

din barndoms höstar

när du sparkade

i brandgula högar

av fallna löv

och du minns

när du åkte

häst och vagn

till marknaden

bort i vägen.

Nu är du soldat

till fots

och du har gått

i många år

och sett dig omkring.

Teologerna

krigar i kyrkan

om saker bara de kan förstå

men i kyrkbänken

var du trygg

varje helg

för där verkade fredligt ändå.

Du såg glimmande guld

och färgat glas.

Du såg saker av silver

hörde orgelns musik.

Templets ritualer

samlade folket

det hörde till livets gång.

Man fick tid att betänka

allt vad som liv var

och lyssna till änglasång.

Katolik, protestant, ortodox eller vad

man än var

det saknade all relevans.

Runt om i Europa

satt folket på bänk

efter lördagens dricka och dans.

Du ligger i leran

i dimman

just nu

långt ifrån

gamla Sverige och byn.

Du drömmer

om kvinnfolket

hemmavid

och längtar

till välkända vyn.

En skenande häst

med tung man på släp

trampar rejält på din rygg.

Det är dimma

och smärta

och hunger

och köld.

Snart vankas starkdryck

och mat

för de till häst som satt upp och stred

de som mejade fienden ned.

Slaget är över.

Skål och hurra.

Vilken härlig fajt

det blev idag.

Adelsmän

rider i galopp

träffar fröknar

köper marker

bygger slott.

Ditt ansikte

vilar i leran

du vet

att detta

blev hela din lott.

en dikt av Håkan Tendell

The Oceans of Time

I’m nothing but a wave

in the oceans of time.

I am weak, I am brave

and I fall and I climb.

This message I send

while my heart still can pour:

Our waves will not end

when they once reach the shore.

a poem by Håkan Tendell

Det slår mig redan i början av mitt forskningsprojekt om Universums alla ord att vad som komplicerar färdigställandet av redovisningen är att det finns andra alfabet än det latinska. Vi har det grekiska, det kyrilliska, det hebreiska, det arabiska, det indiska, det kinesiska och så vidare. Plus alla smärre variationer inom den latinbaserade gruppen såsom ñ och ü och ö och ô. Eller det dansknorska tecknet för ae. Eller det isländska tecknet för, ja, jag vet inte vad det är, men jag har för mig att det ser ut som ett böjt d, korsat av ett streck. Förmodligen står det för dt eller kanske th, nej, jag skall inte spekulera här, det är inte meningsfullt.

Alla ord i Universum kan i och för sig ljudas, och det borde därför räcka med det svenska alfabetet för att redovisa samtliga ord. Det allra bästa hade ju varit att använda sig av det fonetiska alfabetet, men eftersom jag inte behärskar det får det gå lika bra med det svenska.

Men hur skall man egentligen gå till väga för att ta reda på samtliga ord? En idé jag har är att googla alla bokstavskombinationer begränsat till max två likadana bokstäver i rad inom ett ord, och maxlängd på ordet trettio bokstäver. Alla ord som överstiger trettio bokstäver är inte ord, utan blott ett bevis på bristande effektivitet hos språkskaparna. Om ordet inte får någon träff på Google är det inget ord. Visst kan man tycka att om jag skriver en bokstavskombination, vilken som helst, är det plötsligt ett ord, men kombinationen saknar ju innebörd. Ett ord är inget ord förrän minst två människor på Jorden vet vad det betyder. Annars är bokstavskombinationen bara ett skri i ensamheten, ett utdöende läte i en bortglömd bergsby.

Nåväl, då sätter vi igång (det naturliga här hade varit att inleda med alla ord som börjar på bokstaven a, men det känns så b. Vi tar ö istället.)

ö   57,5 miljoner träffar

öa   1,1 miljoner träffar

öb   1,3 miljoner träffar

öc   79,3 miljoner träffar

öd   1, 4 miljoner träffar

Nej, det här var för tråkigt. Man skall inte tråka ut sig själv eller andra. Särskilt inte i början. Gäspa är naturligt efter 45 minuter, inte efter 45 sekunder.

ödla   57 600

ödle   25 300

ödli   157 000   Nej, det här går inte. Nu ser jag att Google tar med träffar, inte bara på ödli, utan också på odli, och även som bokstavskombinationer inom ord, t ex förmodligen.

Jag får forska på något annat istället.

Vad heter saker på olika språk? Det låter som ett intressant ämne.

Ta en sådan sak som salt och peppar. Vad heter det på andra språk?

Engelska: Salt and pepper

Tyska: Salz und Pfeffer

Holländska: Zout en peper

Italienska: Sale e pepe

Spanska: Sal y pimienta

Franska: Sel et poivre

Som ni kan se på bilden har jag ovanpå min köksfläkt salt och peppar placerat i den ordning som man brukar säga orden. Har ni det så också hemma hos er? Och om merparten av oss har det så: Är det en slump eller styrs våra handlingar av hur våra fraser är uppbyggda?

En annan sak man kan fundera över är följande: När man pratar i telefon och vill förbereda någon på att den bör anteckna något, säger man ofta: ”Har du papper och penna?” eller ”Har du penna och papper?” Jag tror att jag i mitt liv har använt mig av båda uttrycken.

Frasen ”papper och penna” ger 32 100 träffar.

Frasen ”penna och papper” ger 696 000 träffar.

Hur ser det då ut på engelska?

”paper and pen” 269 000

”pen and paper” 1 340 000

På tyska?

Det var inte lika lätt. De har ju sina Bleistift och Kugelschreiber. Det passar inte in i min forskning. Sveriges och Englands folk har i alla fall enats om att man skall nämna pennan först och sedan pappret. Fast jag tycker nog ändå att det låter skönare att säga ”Har du papper och penna?” Det ligger bättre på tungan.

När började det där uttrycket spridas egentligen? Det måste ha varit när telefonen kom och man inte längre kunde se vad personen man konverserade med hade för sig och på sig.

Hur kommer det att bli i framtiden i det penn- och papperslösa samhället? ”Har du tangentbord och bildskärm?” Nej, det tar för lång tid att säga. Man skickar nog bara över informationen elektroniskt och så är det bra med det.

Nu kanske en del påpekar att man skickar information elektroniskt redan idag. Då måste jag bara nämna att jag inte är så ung och elektronisk som jag ser ut. Jag föddes samma år som Mao Tse-Tung påbörjade kulturrevolutionen, när Leonid Brezjnev ännu var färsk som Sovjetledare, när England senast vann ett fotbollsmästerskap och när människor associerade namnet Armstrong i första hand med en jazztrumpetare och inte med en astronaut. Jag föddes inte i datoråldern. Jag har fått kämpa mig in i den, men vill också hålla fast en del vid det gamla sättet att leva.

Och här sitter jag och skriver elektroniskt istället för att krafsa med gåspennan på papyrusrullen …

Ja, allt var inte bättre förr.

Med några enkla knapptryckningar kan jag informera och påverka hela jordens befolkning på bara några minuter. Jag är mäktigare än Caesar någonsin var.

I realiteten når jag emellertid inte ut så bra. Jordens invånare har i genomsnitt uruselt betyg i svenska. Och vad svenska folket beträffar har de annat att göra än att läsa mina tankar.

Det är lördag nu igen. Jag undrar vad folket tänker göra.

Vad jag tror kan jag inte skriva här, men ni vet ju alla hur det brukar gå till i folkhemmet på lördagskvällarna. Ja, en del av er har väl säkert planer på att delta fullt ut i aktiviteterna.

Och varför jag, helg efter helg, väljer att ta det lugnt vet jag inte. Det är som om jag väntar på att något skall hända, oklart vad. Om du vet vad: Skriv till mig och berätta.

Håkan Tendell

Sommaren med Obama i fjol har jag nästan glömt bort, men han och hans team har inte glömt bort mig. Det brukade vara Barack himself eller David Plouffe som mejlade mig, men idag är det Mitch Stewart som fick iväg det här mejlet till mig innan han sannolikt gick hem och drog på sig Scream-masken:

”Håkan –

I noticed that you haven’t yet voted in our Health Reform Video Challenge. Votes are pouring in, but we need to hear from everyone about which ad we should run on television nationally.

Can you rate the videos now?

http://my.barackobama.com/VideoChallenge

Thanks,

Mitch”

Varje människa mår bra av att känna sig behövd någon gång då och då, speciellt när det handlar om att rädda planeten.

När jag kom hem från jobbet idag (det var en så kallad halvdag och vi slutade officiellt kl 12, men jag jobbade kvar ett tag till innan min kropp beordrade mig att äta lunch, varvid jag lämnade kvar min kollega Elisabeth som med övermänsklig energi försökte jobba ner de omänskliga högarna ytterligare) åt jag lunch och slog på TV:n. Det var direktsändning från en partikongress. Där satt en massa ombud från hela landet och röstade på olika förslag. Stämningen tycktes virrig och sömnig. Ja, ombuden satt och gäspade rätt ut genom rutan och ett par syntes nicka till. En blundade rejält, så det var svårt att avgöra om han hade tagit siesta eller om han noga lyssnade på klokheterna som strömmade genom lokalen. Ombuden hade kanske inte fått någon lunch. Personen som ledde det hela var dock full av energi. Han försökte så fort som möjligt få till ett avslag på allt det som inte hade fallit i god jord hos partistyrelsen. Jag blev tröttare och tröttare när jag försökte följa denna för nationens framtid så viktiga kongress. Från min sista stund vid medvetande vill jag minnas att den energiske byttes ut mot en annan person. Jag somnade och drömde att jag läste ett budskap på Text-TV som var riktat till just mig. Det handlade om att jag skulle se upp för att gå ner till Järntorget, för där kunde det hända något farligt. Sedan drömde jag en filmscen, en kriminalhistoria, där jag omväxlande befann mig i scenen eller utanför, ungefär som en regissör. Det övergick sedan till att jag såg en story tecknad i svartvitt, avgränsad då och då med rutor, ungefär som i a-ha:s video ”Take on me”. Jag vaknade därefter och insåg att detta var en av de bästa manusidéer jag någonsin drömt fram. Dessvärre föll jag i dvala igen och när jag vaknade på nytt var allt innehåll i storyn som bortblåst. Jag borde anställa en assistent som korsförhör mig varje gång jag vaknar. Då skulle kanske min lycka vara gjord. Är Anna Anka ledig?

En vars lycka är gjord är Sofi Fahrman. Hon bor i New York och har precis kommit ut med en bok, ”Elsas Mode” som har rusat uppåt på topplistorna. Till råga på allt är människan snygg. Jag kämpar emot för att inte drabbas av den kungliga svenska avundsjukan. Man skall glädjas över att ännu en skrivarsjäl har nått sitt mål. Andras framgång bör sporra en att försöka nå samma slags framgång själv.

Jan Guillous ”Ordets makt och vanmakt” har jag nu läst ut. Den senaste tidens händelser inspirerade mig att göra det. Jag tror honom när han säger att han skulle försöka infiltrera KGB och göra ett scoop av det hela. Vad jag har förstått drömmer de flesta journalister om det stora scoopet.

Och så blev jag påmind om att Gudrun Schyman en gång i tiden var medlem i Marxist-leninistiska kampförbundet. Och alla vet att hon hatar talibaner. Varför skickar vi inte henne till Afghanistan så att hon kan göra processen kort med långskäggen? ”Operation Gudrun” skulle det heta. Bring our boys back home, för tusan. Nu menar vi allvar.

Faktaruta:

Det är förresten för jäkligt att världen har gått och blivit så fundamentalistiskt religiös. Var och en får bli salig på sin fason, men det känns inte moget att folk försöker begå terrorattacker mot någon som har ritat hädande och smädande bilder av en antik profet.

Det är så att man vill börja rita själv, men frågan är: Varför vill man det? Är det den goda sidan inom en som vill kämpa på barrikaderna för yttrandefriheten eller är det den mörka sidan inom en som drömmer om att få provocera?

Det är något man bör fundera på.

Sedan är det bara att sätta igång och rita.

Åtminstone i den fria västvärlden.

Vi upplever kanske nu (1789 – 2009) bara en historisk parentes av någorlunda demokrati och relativt välstånd. Västvärlden, så som vi känner den, är möjligen på väg att gå under.

Håkan Tendell

I söndags eftermiddag började jag skriva på den nya novellen. I går kväll fortsatte jag. Och nu, natten mellan tisdag och onsdag, är jag klar. När inledningsscenen uppenbarade sig för mig på söndagen insåg jag att jag skulle hinna greja en ny novell i tid, men jag kunde inte ana att den skulle bli så bra.

Ja, den blev bra. Framförallt slutet jobbade jag med som en galning så att det till sist blev en logisk och poängfylld final.

”We have a winner” sa jag till mig själv.

Hoppet är det sista som överger människan.

Håkan Tendell

Inget förgyller en kväll så som att radera ett riktigt dåligt manus.

Vad det denna gång var fråga om var mitt bidrag till den stora novelltävlingen.

Jag har flera dagar på mig att skriva något nytt.

Det är lugnt.

Jag ordnar detta.

Jag brukar ju vara framgångsrik i allt jag företar mig …

Lyckan står den djärve bi. Var och en är sin egen lyckas smed. Friskt vågat, hälften vunnet.

Men det gäller inte mig.

Inte nu.

Gnistan är tappad.

Jag kommer ingen vart.

Bara ett mirakel kan rädda mig.

Alltså är det kört.

Alla misstag beror på mig.

Alla motgångar beror på mig.

Det är jag som är felet.

Det är jag som saknar vad andra har.

Min självbild har kommit ikapp verkligheten.

Det är ett vykort över en stad i ruiner.

Håkan Tendell

Jag fruktar att jag håller på att bli galen: inte så där smått galen som jag alltid har varit, utan riktigt galen, sådär så att man tappar koncepterna. I betraktelser ser jag tecknen. Hur länge kan jag betrakta tecknen med en sund blick? Och hur kan jag vara säker på att min blick ännu är sund? Det borde finnas lådor med hundra experiment för den som vill testa sig själv.

Å ena sidan vill jag ofta veta hur saker och ting fungerar, å andra sidan upplever jag mig ibland befinna mig utanför världen, som om den inte riktigt berörde mig.

Hur fungerar Afghanistan? Fungerar Afghanistan? Hur fungerar Irak? Fungerar Irak? Hur fungerar Sverige? Fungerar Sverige? Det är FN-dagen idag, men jag vet inte om FN fungerar. Hur fungerar ett träd? Hur kan i stort sett ingenting växa till ett monster av rötter, grenar och frukter? Varför drar inte solen åt sig fler kometer och slukar dem hela?

På sistone har jag varit luttrad. Jag har insett mina begränsningar. Luttrad är kanske inte det rätta ordet. Jag börjar bli osäker på ords betydelse. Jag förstår inte ens hur människor kan förstå varandra med ord. Vad är ett finger? Var slutar fingret, och var börjar handen? Nej, så kan man inte säga. Fingret är en del av handen. Var slutar fingret, och var börjar handryggen? Det är lättare att se var fingret slutar och var handflatan börjar. Där har de ritat streck. Är handen en del av armen? Är armen en del av överkroppen eller bara en av extremiteterna? Människan har röntgenblick. I alla fall om man håller utsidan av fingrarna mot en ljuskälla. Det gäller att ljuskällan blir ordentligt täckt så att den inte bländar. Då kan man se blodet, köttet och skelettet, eller åtminstone tycka sig se det. Ett finger är en del av hjärtat. Det är hjärtats tenktakler som når dit ut. Ett finger är en del av hjärnan. Det är hjärnans tentakler som når dit ut. Det är hjärnan som beordrar fingrets rörelser. Det är hjärtat som transporterar bränsle till fingrets muskler. Om ett finger huggs av fylls hjärnan med smärta och hjärtat töms på blod. Allt hänger ihop. Människan är en helhet. Fingret är du.

Du ligger jämte en kvinna. Handen kupar sig. Två hjärtan bankar i takt. Det tunna tyget utgör civilisationen. Om blott människornas munnar ville tala skulle de båda veta kvällens slut, men nu måste deras händer tala i deras ställe. Munnarna har tagit paus efter kyssar och ord. Två hjärtan bankar i takt, och händerna vill komma i samma. En hand smyger under tyget. En annan hand säger: ”Inte än.” Två hjärtan bankar. Två kroppar andas. Universums centrum är funnet. Handen kupar sig på nytt. Tar djärvare tag. Där är värme och fukt och civilisationens tyg. Handen trevar återigen. Sakta in under tyget. Den andra handen lägger sig ovanpå. Vill bara följa med en liten stund. Visa att den är med. Att det är viktigt att den är med. Fingertoppar nuddar det sjöblöta. Ett finger sjunker ned. Vem minns längre tyget? Snart skall det ändå träs bort och kastas på ett golv. Kanske nära något av de andra plaggen.

Människornas kroppar skall skälva. Deras munnar skall flämta. De är två hjärtan, två själar, och snart ett gungande, pulserande, stort stycke kött.

En människa vandrar över sanddynerna och ser havet, men var slutar stranden och var börjar havet? Du står med fötterna i fuktig sand. Då och då sköljer vatten över dina fötter. Är du på stranden eller i havet? Du går ut så att vattnet når upp till knäna. Du kan inte simma i så grunt vatten. Är du på stranden eller i havet? Du går längre ut. Vattnet sträcker sig upp till midjan. Du kan fortfarande stå och läsa Göteborgs-Posten utan att tidningen blir blöt. Är du på stranden eller i havet? Du går längre ut. Nu är det så att du får stå på tå för att bottna. Kommer det en våg hoppar du gärna upp lite grann för att inte bli översköljd, och skulle du råka landa på ett ställe där du trodde att du skulle bottna, men inte gör det, får du lite panik, inte mycket, bara lite grann. Man vill gärna bottna när man förväntar sig att man skall bottna. När du bottnar med endast tårna är du ett lätt byte för en haj. Hajen kommer och tar dig i ett nafs. Inte ens om du ser ryggfenan på tjugo meters avstånd hinner du reagera. Vattnet är inte ditt rätta element. Du är en gratis lunch serverad i ett trendigt badmode. ”Dummen Schweden” tänker kanske hajen. Nej. Den kan inte tyska. Den har aldrig gått i skolan. Vi har gått i skolan i många år och skryter om att vi är smartare än djuren. Ändå klampar vi rakt ut i vattnet som om vi trodde att hajar bara existerar i naturfilmer och inte i verkligheten. För varje slags bytesdjur finns det minst ett slags rovdjur. Och en jättebläckfisk kan nå dig med en av sina långa armar och låta armen slingra sig runt din kropp och dra ut dig till sitt stora gap. Fast om du bara badar vid svenska kuster riskerar du inga människoätare. På västkusten är det enda som kan hända dig att du blir omringad av brännmaneter. På ostkusten är det enda som kan hända dig att du blir omringad av giftalger.

Land och havsbotten är samma sak. Det är bara mängden vatten som skiljer, och vattenmassor är inget annat än ett sovande regn. Fiskar flyger högt över Atlantlandets lermarker. Fiskar, fåglar, flygplan och ubåtar är formade efter samma mall. Tångruskor är bruna buskar i en trädgård. Krabbor och krokodiler lever i okunskap om människornas ord. Ingen människa förstår fullt ut vad en annan människa menar. Ord kan ibland förvilla mer än förtydliga.

Jag när en dröm om att flyga in i Saturnus, se ringarna på nära håll, se ringarna och mig själv upplösas i våra beståndsdelar;  stenblock, isblock, satelliter från främmande världar.

Håkan Tendell

Slaves of the World,

hear my call.
When the time has come,
I will free you all.

Those of you who captured are
in cellars cold and dark,
I will heal your deepest scar
and light your inner spark.

Those of you who often feel
that you need to hide,
I will bring my swords of steel
and stand there by your side.

Those of you who seldom find
a place where you belong,
I will help you ease your mind
and sing a little song.

All you people everywhere,
break your chains and rise.
Another world awaits out there,
Earth is Paradise.

a poem by Håkan Tendell