Det var en sådan där kväll det kan bli ibland: Jag jobbade över, stämplade ut, hjälpte på min väg hem en turist från U.K. hitta från Radisson till Royal (hotellet, inte biografen), släntrade utmed Kungsgatan, filosoferade kring den uteblivna succén med min roman, och så kom jag hem och hittade ett kuvert på hallgolvet.

Med en kniv öppnade jag försiktigt kuvertet, tog ut ett brev och vecklade ut det.

En av landets stora författare hade i sin skrivande stund nyss kommit till kapitel fjorton, och så skrev hon mig ett brev och gav mig lovord som verkligen värmde.

Vissa kvällar är inte som andra. Det är därför man alltid kommer att minnas dem.

Spegel konvex ovanpå Carolus Rex

*  *  *  *  *

Efter en semestertripp till Månen med low gravity pilates yoga kung fu fighting mindfulness kopplar du fast säkerhetsbältet och går ner för landning på Landvetters nylagda bana 2. Tydligt påmind om Jordens dragningskraft går du efter tullkontrollen fram till en robot, hyr den genom att knappa in din kod i en lucka på dess bröstkorg och se den i ögonen för iris-scanning. Du ber den bära dina väskor till tåget. Ni tar er ner i underjorden till tågstationen. Du ber den följa med dig hela vägen hem, men den säger att den inte får lämna flygplatsen, främst för att den inte skall ta onödig plats på tåget, men den berättar att den redan nu kan reservera en kollega åt dig så att den står och väntar på dig vid Gbg C med ditt namn i hologram ovanför huvudet och att du på så sätt inte riskerar att bli utan någon eftersom 92 % av robotarna i city just nu är upptagna. Du antar erbjudandet, men nämner att du skall hoppa av vid Station Haga.

Väl framme i Haga går du av i underjorden. Du har svårt att urskilja just ditt namn i mängden av hologram, så du säger till din glasögondator att logga in på robotfirmans sajt. Dina glasögon scannar din iris och ber dig att i rätt ordning säga de slumpvist valda bokstäver som står under raden av siffror som bara ses av dig på insidan av glasögonens glas. Några sekunder senare kommer din reserverade robot fram till dig.

Till Er tjänst, fröken. Ni vill att jag skall bara väskorna åt Er? 

Ja, tack. Och kalla mig inte fröken, utan säg Miss Universe.

Självklart, Miss Universe. Er önskan är min lag inom de gränser som har föreskrivits mig.

Vad säger de gränserna om att arbeta lite grann som min hushållsslav? Jag är så trött på den jag har hemma. Den är såå tjugotal: kan inte improvisera i köket, utan måste följa recept. Kan inte själv räkna ut hur ofta och hur mycket vatten mina krukväxter behöver, utan det måste jag varje gång säga åt den. Jag blir så trött. Och säger jag att jag fryser, så höjer den elementet istället för att sätta sig bredvid mig i soffan och hålla om mig.

Äger Ni den eller leasar Ni den?

Äger.

Man får inte mycket för de där modellerna nuförtiden, men om Ni vill kan jag demontera den och sälja skrotet till Stena Metall. Som marknaden har sett ut den senaste veckan skulle det ge 15 – 20 % mer betalt än att sälja den hel.

Och du själv, då? Kan man köpa dig?

Nej, Miss Universe. Mig kan ingen köpa. Men man kan hyra mig tre månader åt gången. Sedan måste jag in på ett par dagars service för att se till att jag alltid är i topptrim. Det är långsiktig omsorg om våra kunder som gör Robodude till den snabbast växande humanoiden på USA-marknaden. Nu vill vi även nå ut till de stora massorna i Europas Förenta Stater. Ta mig. Ta en Robodude. Robodude: för att du förtjänar det!

Du låter honom bära dina väskor genom staden till din lägenhet i en av de futuristiska skyskraporna i Norra Masthugget. När du öppnar dörren möts ni av din gamla robot.

Välkommen hem, älskling! Och välkommen, främling! Låt mig ta hand om väskorna.

Nej! Miss Universe vill att jag bär dem tills hon säger var jag skall ställa dem.

Jag känner ingen med det namnet, men jag kan identifiera väskorna. De tillhör lägenhetsinnehavaren. Vänligen räck mig väskorna.

Miss Universe, vill Ni att jag demonterar honom nu eller senare?

Nej … Jag … Han … Ååh … Tack för att du bar väskorna. Det var väldigt vänligt, men du kan debitera mig nu.

För endast 99 Euro kan du prova en Robodude i en månad, med möjlighet till att sedan förlänga till ordinarie pris. Och du, just nu får alla nya långtidskunder även 30 % rabatt på hårvårdsprodukter och fuktkrämer. Låt en Robodude frisera dig och sedan ge dina kínder en fylligare lyster. Robodude: för att du förtjänar det!

Tack, men nej tack.

Du stänger dörren. Din gamla robot packar upp dina väskor och rotar i smutstvätten.

Jag tänker tvätta, men hittar inte lappar på allt. Kan du säga mig vad som skall tvättas i 30, 40, 60 eller 90 grader?

Ja, i vart fall inget i 90 grader … Om du förresten tittar i den där svarta påsen så hittar du en present som jag har köpt till dig.

En present! Till mig?

Ja.

Varför då?

*  *  *  *  *

En novell av Håkan Tendell

]]> http://gothenburgcity.wordpress.com/2012/05/22/se-in-i-framtiden-goteborg-2031/feed/ 0 tendell Göteborg Håkan Tendell 22 maj 2012 http://gothenburgcity.wordpress.com/2012/05/06/tanken-lockar/ http://gothenburgcity.wordpress.com/2012/05/06/tanken-lockar/#comments Sun, 06 May 2012 19:40:06 +0000 tendell http://gothenburgcity.wordpress.com/?p=4824 ]]>

Under de närmaste månaderna skulle det vara någorlunda möjligt att göra det.

Börja om från början.

I trädet.

Dagligen ge sig ner på marken efter jakt på vatten och föda och sedan upp igen.

Få perspektiv på saker och ting.

Konstatera vad som är viktigt, vad som är mindre viktigt och vad som är oviktigt.

Framför allt tror jag att jag skulle finna det oviktigt att leva uppe i trädet. Speciellt när frosten kom och löven föll. Det är människans strävan att hela tiden förbättra än det ena, än det andra, som har lett till nutidens städer, maskiner och mediciner. De senaste femtiotusen åren har det levt ungefär hundra miljarder människor på jorden. En har bidragit med en idé, någon annan har förverkligat den, och en tredje har utvecklat den. Och ibland har en och samma individ under sin levnad deltagit i alla tre stegen.

På min fritid är det min uppgift att skapa kultur. Och nu har jag äntligen börjat skriva på en ny roman som jag känner att jag kommer att hålla fast vid. De stora dragen står klara för mig. Verket kommer antingen att kunna förpackas som en trilogi eller som en enda tegelsten.

Upplägget: En synkroniserad statskupp har ägt rum i Sverige, Norge och Danmark. Det skandinaviska riket leds nu av en diktator. Någonstans i detta rike utspelar sig en kamp mellan en frispråkig, rättskaffens journalist och en Herr Kommendant, klädd i svart läderrock och skärmmössa med silverfärgad symbol. Jag hoppas att den skall bli klar någon gång nästa år.

Jag vill förresten passa på att tacka alla er som har köpt min senaste roman,

Själarna på 86:e

Thank you, thank you

Har vandrat på gator i otid

inte funnit någon plats

Varje sten är bara av sten och

betyder ingenting alls

Men så såg jag i väggen av tegel och smuts

att där fanns någonting hårt

nånting stort som vilat länge i dvala och

gjort hela livet tomt

Allt jag sett var bara en film i svartvitt

som färgades grå

allt jag skrivit är skräp

det insåg jag då.

En armada av bombflygplan fäller sin last. En stad demoleras. Liv släcks. Efter fullbordat uppdrag landar planen på basen. Däck blir paffa. Vingar rostar. Medaljer läggs i lådor. Gamla män, en gång unga, ståtliga, uniformsprydda, slår upp ett fönster och lyssnar på fåglar, studerar molnen, känner åska i luften.

Inget fysiskt blir någonsin kvar. Det är bara frågan om hur och varför, när och var.

Byggnader blir förr eller senare ruiner. Det tar ibland femtio år, ibland femhundra, för några rentav femtusen. Egyptens pyramider är inte vad de en gång var. Sfinxen. Kolossen på Rhodos. Colosseum. Kvarteren i Masthugget. Varven på Hisingen. Kan man föreställa sig ett Paris utan Eiffeltornet? Någon gång kommer det dock att demonteras eller rasa av sig självt eller bombas i spillror. Tiden, naturkrafterna och människans handlingar bryter ned allt till grus, skrot och damm.

Den roman jag skrev, också den skall förgås. Visst finns den lagrad i biblioteken, men jag minns då biblioteket i Alexandria. Vilka skrifter gick inte förlorade för mänskligheten där?

Blott stor spridning och omtryck efter omtryck ger goda förutsättningar för överlevnaden av ett verk.

Men om nu så blir fallet att varje exemplar av min roman utplånas, kan man ändå inte se något skönt i det? Den lästes av människor som kanske var och en berördes av den på ett eller annat sätt. Kanske skänkte den underhållning eller eftertanke.

Vad är ett fyrverkeri? Förpackat krut. Så tänds det på, skjuter upp i mörkret och ger med sina krevader livet krydda. Så blir det mörkt och tyst igen.

Kunde vi lika gärna vara utan fyrverkerier för att de blott varar en stund?

Är det inte så att mycket av det som är världen bär tillfällighetens prägel och vi ändå sätter stort värde på det?

Vad gör väl det om min roman faller i fullständig glömska om hundra år? Den är här. Den är nu. Själarna på 86:e är en våg i floden av alla romaner som har getts ut och kommer att ges ut under 2012. Den är ett bidrag till årets bokskörd, upplagd på smörgåsbordet bland alla de andra läckerheterna. Den är ädelosten, den är rostbiffen, den är flaskan med champagne, redo att fylla folkets glas med lust för liv.

Vad är det för roman jag har skrivit? Egentligen?

Säger den något mer allmänt än vad den gör specifikt?

Är den mer en frukt av vår tid än ett verk av en enstaka man?

Hur fri var jag i mitt skrivande? Varför valde jag att skapa vissa karaktärer, vissa scener, vissa dialoger?

Inspirerad av fröken Lundblads litteraturvetenskapliga essä, i vilken många för mig nya sätt att se på litteratur presenteras, skall jag försöka tänka i dessa termer, inte bara vad gäller det jag har skrivit, utan också det jag kommer att skriva. Kanske kan mitt skrivande uppnå nya dimensioner om jag inte bara funderar ut en intressant handling, utan också ser berättelsen i ett större sammanhang och formar verket utefter den medvetenheten. Lättare sagt än gjort. När det handlar om litteraturvetenskap är jag en novis. Det är bara att erkänna, och bara för att jag kan läsa en teori betyder det inte att jag omedelbart kan tillämpa den, men någonstans måste jag ju börja.

Nu jag tror inte att min roman har blivit mindre genialisk bara för att jag har blivit varse min stora okunskap på vetenskapens område. Sannolikt är jag en sådan där som omedvetet har skapat något riktigt stort, naturligtvis inte helt omedveten om vad olika scener och sammmanhang kan ha betytt, men kanske inte riktigt på vilket sätt de kan ha betytt något.

Först kan jag fråga mig: I rollen som författare, är jag en del av ett samtida kollektiv, ett dåtida kollektiv eller är jag före min tid? Eller är jag helt sonika en udda figur, utan litterär samhörighet med någon annan levande, död eller kommande författare eller ism? Och hur skall mitt skrivande i så fall betecknas? Tendellesque?

För det andra: Varför växlar min syn på mitt eget skrivande? Hur kan en och samma text ena dagen vara världsklass för att nästa dag vara värdelös? Beror det på min personliga dagsform, eller beror det på en ständigt pågående intellektuell verksamhet där fragment av texter bearbetas fram och tillbaka, och mätt med olika måttstockar ena dagen befinns i den ena änden och andra dagen i den andra, och för all del inte bara i svart och vitt, utan också i nyanser av grått och beige?

För det tredje: Har jag någon koll på vilka meningar eller stycken jag har skrivit för att jag verkligen ville ha med dem, och vilka jag har skrivit för att jag har trott mig veta att det är vad läsarna vill ha? Det är lätt med sådant jag har raderat, för det har ju skett under påverkan av förmodan av vad en läsare i allmänhet skulle anse uselt om texten, varför orden som sagt har utplånats, men de som blev kvar, vad var det för ord? Alla såklart mina, men i vilken grad mina, och i vilken grad fiktiva önskemål från fiktiva läsare?

Och för det fjärde: Det här rödtjutet jag dricker är riktigt gott. Faustino V heter det. Säkert något spanskt eller chilenskt eller italienskt. Varför bry sig om det finstilta på etiketten? Det viktiga var att få upp korken och hälla drycken i glaset. Nu undrar kanske vän av ordning om jag har blivit en sådan där jag aldrig skulle bli: en rödvinspoet. Det undrar jag också. Inte för att jag är där än, men tänk om detta är början. Ja. Nej. Början. Vad är början? Under mina glada dagar var jag en sådan där som kunde beställa tre gin & tonic alldeles innan happy hour tog slut. Så vad är detta? En flaska. Det är ju nonsens.

Punkt nr 5. Litteratur. Vad är litteratur? Nej. Tråkig fråga. Kom med något mer intressant. Något som kan roa Sverige. Det är väl därför du skriver? För att roa svenska folket? Är det inte det? Va? Roa dem bara. Ge dem en rolig halvtimma! Punkt nr 5. Var går gränsen mellan en långnovell och en kortroman? Är glaset halvfullt eller halvtomt? Var slutar stranden och var börjar havet? Det är svårt att säga. Gränsen är flytande!

Var går gränsen mellan geni och galenskap? Varför är det mestadels krigsherrar som får fredspriset? Varför inga krigsdamer?

Punkt nr 6. Litteratur m m. Vem uppfann litteraturen? Moses? Homeros? Kineserna? Kanske de. De var först med det mesta; sedlar, fyrverkerier, siden, porslin, sötsur sås et cetera. Indierna uppfann talet noll. Det var också en bedrift. Hur många gånger har man inte haft noll sedlar i plånboken? Vad skulle man ha sagt annars? Jag har mindre än en sedel i plånboken?

Sjunde punkten. Litteratur. På djupet. Zweihundert Meter! Du måste tillbringa ett år i en forskningsstation på kontinentalsockeln. Du får ta med dig max fem böcker. Vilka väljer du? Din brödranson ligger på 400 gram om dagen. Vilken brödsort väljer du?

Åtta. Acht. Nummer acht! Litteraturkunskap! Vem skrev Frankenstein? Var det a/ Schiller, b/ Shelley eller var det c/ Frankenstein?

Neun. Numero nio. Litteraturvetenskap! Varför skrevs Frankenstein? Var det a/ För att det i början av artonhundratalet fanns ett sug på marknaden efter böcker i gränslandet science ficition / skräck, b/ för att det utlystes en novelltävling i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning eller var det c/ för att ett vulkanutbrott i Indonesien påverkade klimatet i Schweiz, varvid blixtar mellan alpmassiven lockade fyra människor i en sommarstuga, bland annat Lord Byron, att tävla om att skriva den bästa skräckhistorien?

För det tionde: Varför heter personerna i Själarna på 86:e som de heter? Varför vistas de på de platser de vistas? Varför gör de som de gör? Varför säger de som de säger? Är Melissa Melissa på grund av Melissa i Falcon Crest? Är Luciano Luciano på grund av Lucky Luciano? Varför strider två män om ratten i en Scania Vabis LS76:a på en motortrafikled i The Bronx? Vad har de lågt flygande Black Hawk-helikoptrarna med handlingen att göra? Varför spelas Talking Heads ”Psycho Killer” i bilradion? Uppenbart! Men varför ströks Marilyn Mansons låt ”The Last Day On Earth” från bergsprängaren utanför Madison Square Garden ur handlingen? För att det var för uppenbart! Varför bär Hedvig en citronfjärilsgul klänning? Varför inte? Varför har Dragan gröna ögon och ett ärr på kinden? Varför är Yvette bisexuell? Hur har Traci råd att så ofta bo på Hotel Chelsea? Varför flyttades en scen från Palace till Posthotellet? Varför funderar Dragan över de färska blommorna i handen på Karin Boyes staty? Vilken roll spelar den långa scenen inne på institutet ”Foot Massage & Psycho Analysis”? Vad gör tarotkorten i skyltfönstret? Vad var det med kvinnan från Duluth? Den unge prästen från Des Moines? Discjockeyn i Harlem, DJ Gorgar? Abigail i Atlantic City: var hon en kliché eller Djävulens lakej? Den gamle marinsoldaten från Koreakriget på bänken i Battery Park: var det Gud?

Iväg, gamla idéer. In med någonting nytt.

Det förväntas att jag skall skriva något enastående.

För mitt senaste manus, som jag slutligen fann mig tvungen att ge ut själv, blev jag tackad av ett stort förlag för att jag vände mig till dem med det. Ett annat stort förlag uppmanade mig till och med, efter läsningen av det, att om jag skulle skriva någonting nytt, skulle jag skicka det till dem.

Det finns alltså en förhoppning om att jag skall skriva något som heter duga.

Kapaciteten: jag har den.

Nu gäller det att komma på just vad för slags roman jag skall skriva. Kanske kan det hjälpa mig att komma på något om jag förtydligar för mig själv inom vilka ramar jag skall hålla mig.

Genre: Än så länge obestämd.

Stil: Realism.

Tid och plats: Nuet. Någonstans i Sverige.

Synvinkel: Första alternativt tredje person.

Detta är sålunda ramarna. Ganska vagt. Å andra sidan utesluter det också en stor mängd manusidéer jag hädanefter inte behöver befatta mig med.

Vad mer?

Skall olika förekommande tal vara blinkningar eller ej? Det kan jag i nuläget inte bestämma mig för. Undrar för övrigt om någon ännu överhuvudtaget har noterat dem jag hade med i Själarna på 86:e?

Utdrag ur första kapitlet: Klockan på hennes nattduksbord visade 18:49 i röda digitalsiffror. (Där har vi Strindbergs födelseår)

Utdrag ur tjugoförsta kapitlet: Våning nitton. Rum nittonhundratolv. (Där har vi året för Strindbergs död)

Utdrag ur trettionde kapitlet: Vad är koden? 5622. (Där har vi Strindbergs telefonnummer i lägenheten på Drottninggatan 85 i Sthlm.)

Strax därefter i samma kapitel: Du är skyldig oss mer än åttiofem dollar! (Och där har vi alltså gatunumret)

En annan slags blinkning har vi i trettonde kapitlet. Hedvig köper en pocketbok på Landvetter för att ha något att läsa på flyget. Det är Mörkt vatten av Joyce Carol Oates. En långnovell som handlar om en kvinna som riskerar att drunkna.

En ytterligare blinkning dyker upp i tjugofemte kapitlet. Där klagar Hedvig på ljudet från en låt av Kraftwerk som heter Antenna: Högtalarnas synthljud studsade mellan skyskrapornas fasader, och de biologiska mikrofonerna i Hedvigs hörselgångar vibrerade oskönt för henne. Kling och klang och skrän tyckte hon att det var. Kraftwerk spelade in låten i Kling Klang Studio.

Ännu en musikblinkning i trettioförsta kapitlet, även om det gränsar starkt till logiskt scenario. Laura tänder en sjuarmad ljusstake, sätter på en CD med Army of Lovers och en stund senare kommer det: Laura strödde kokain över Dragans magrutor, rullade ihop en dollarsedel och snortade, varefter hon smekte Dragan på kinden, satte sig grensle över hans ansikte, borrade in sina naglar i hans huvud och började nynna Evenu shalom alechem.

Ja, det finns några saker till, men något får jag väl lämna till läsaren att fundera på.

Själv skall jag fundera mer på vad mitt nya manus skall handla om. Kanske skall jag, oavsett vad grundstoryn blir, fortsätta på den inslagna vägen och krydda manuset med sex, våld och existentialism, så som jag gjorde med Själarna på 86:e.

Hur futtig är inte min roman?

I förmiddags läste jag den, njöt av den, upplevde att den inte alls var värdelös, utan tvärtom lika god som någon annan där ute, eller till och med bättre, ja, den kunde rentav räknas som en av de större, och hade det inte varit för alla små fel, alla dessa överblivna och uteblivna ord, säkert över tio stycken, vilket i och för sig inte är mycket på tvåhundra sidor av rafflande text, men ändå, hade jag rankat den som det största Sverige skådat sedan …

Så sken solen starkt genom mitt fönster och jag tittade ut. Då insåg jag vad lite jag har skapat. En roman. Vad är väl den mot solen?

Solen, denna stjärna som håller sina planeter i ett fast grepp, som sprutar värme och såväl livgivande som dödsbringande strålning över dem, och som om några miljarder år kommer att svälla och sluka dem i ett gigantiskt hav av eld. Vad är väl min roman mot den? Inget kan mäta sig med dess krafter.

Min roman kommer att glömmas bort.

Inte ens i tusen år skall mitt verk stå sig.

Förmodligen inte ens i hundra.

Får man inte sin roman utgiven av ett traditionellt förlag, utan måste ge ut den själv för egna pengar, står man i enorm uppförsbacke redan från start. Varför skall tidningarna bry sig om mitt verk? Varför skall en eventuell sågning eller hyllning av mitt verk anses relevant för läsarna när det ständigt pumpas ut en uppsjö av romaner som sprids över landet den vanliga vägen? Inte ens alla dessa vanliga romaner kan ju förvänta sig någon större uppmärksamhet. Blott ett fåtal kommer upp till ytan och blir allmängods, och därav föremål för dissektion och diskussion.

Kanske står mitt enda hopp till Bibliotekstjänst. Det är den organisation som skriver utlåtanden över nyutgivna verk och på så sätt kan få bibliotek runt om i landet att fatta kloka beslut om vilka nya böcker som skall in på hyllorna. Inget förlag såg något kommersiellt värde i min roman, men möjligtvis skall Bibliotekstjänst se något kulturellt värde i den, och på så sätt kan berättelsen komma folket till del på ett helt annat sätt än vad jag själv kan åstadkomma med mina begränsade krafter.

Varför är det så viktigt för mig att min roman får en stor spridning här i riket? Ja, det är väl helt enkelt så att en författare vill bli läst. Och för varje ytterligare själ som närmar sig mitt verk känner jag stor tacksamhet.

* * * * *

Röda rummet. Utgiven 1879. Strindberg läser det färska ex han håller i handen.

Nej! Skandal! Katastrof! Ett sådant misstag!

Vad?

Inledningen. Jag rörde till det. Först är det en afton i början av maj. Och på nästa sida: Den nyvaknade staden! Och strax därefter dånar kyrkklockorna fram sin aftonsång! Donnerwetter! Scheisse! Verdammt! Jag är ett enda stort misslyckande! Min roman är ett fiasko!

Såja, ta det lugnt nu.

Nej, nej, det är över nu för min del. Man kommer att anse mig som en slarver och därefter begå lustmord på mitt verk.

Så vad om det har smugit sig in ett litet fel eller två eller sju? Är det inte berättelsen som är bokens styrka? En berättelse tål nog allt några felsägningar här och var precis som en blåsorkester kan paradera gatan fram till allmänhetens glädje även om där blåses fel på ett par toner och slås med cymbaler i otakt ibland. Det är ju själva den kulturella gärningen som är poängen. Dess helhet. Och jag kan slå vad om, utan att ha läst er roman, att den innehåller fler felfria sidor än sidor som är behäftade med fel.

Jo, det är ju ett klokt sätt att se på saken. Tack. Jag behövde verkligen denna sköna insikt precis som kamelen efter en ökenvandring behöver vatten. Och detta är något som även Tendell bör beakta när han om etthundratrettiotre år ger ut Själarna på 86:e.

Själarna på 86:e?

Ja, en roman på 50 000 ord, som kommer att vara följden av en gedigen omarbetning av den blott 20 000 ord långa Mörker över Manhattan. Först skall hjältarna heta Solveig och Frank. Sedan kommer han att byta namn på dem till Hedvig och Dragan, för att på så sätt markera att det är en stor skillnad mellan romanens första utgivna version och den andra.

Och?

Ja, så kommer han då göra misstaget att, efter att ha bytt ut alla Solveig mot Hedvig och alla Frank mot Dragan, fortsätta arbeta med manuset, slipa på det, justera det, omarbeta det, och de där karaktärerna kommer ju att leva kvar i hans huvud även med sina ursprungliga namn, så vid ett oförsiktigt tillfälle när han ändrar i en scen, kommer de att återfå sina gamla namn, varvid en läsare som inte känner till den första utgivna versionen måste rygga tillbaka inför det faktum att ett hotellrum med två personer plötsligt innehåller två extra personer som sedan lika raskt försvinner från handlingen igen.

Är det allt?

Ja, och så några andra fel kommer det att vara också. Uteblivna ord och överblivna ord som inte alls passar in i sina meningar.

Och för detta skall Tendell bli förtvivlad?

Icke förtvivlad, utan snarare nedstämd. Han kommer att utbrista: Varför kan jag aldrig göra någonting rätt? Varför blir allting jag gör fel?

Kommer han att vara så drabbad av ödet?

Nej, den mannen kommer att ha många rätt, men han kommer att ha svårt för att glädjas över de många rätten emedan hans natur kommer att vara av sådan art att den strävar efter att få skapa mästerverket.

Men får alltså ett mästerverk inte innehålla några som helst fel?

Det är klart att det får. Röda rummet kommer i sinom tid att anses som ett mästerverk, dygnsturbulensen till trots. Det är helheten som är det avgörande. Det påpekade ni ju själv.

Kommer Själarna på 86:e att bli Tendells Röda rummet?

Kanske. Kanske inte. Den är bra. Mycket bra, till och med, men den kommer snarare att bli hans Mäster Olof. Hur många versioner skrev jag inte den i innan jag fick gehör för den?

Råder ni alltså honom att skriva om romanen på nytt?

Nej, för bövelen! Han har redan gjort ett storartat jobb med den, så nu får han gå vidare och skriva sin Röda rummet. Icke till innehållet, ty den är ju redan skriven, men han skall skriva något som blir årets roman det år den hamnar i bokhandeln. Ett präktigt, saftigt genombrott är vad han skall sikta på.

Håkan Tendell

har nöjet att presentera

Själarna på 86:e

en actionfylld samtidsskildring

en historia om kärlek, svek och död

råa skivor av Göteborg och New York

Själarna på 86:e

Ute nu i en nätbokhandel nära dig!

adlibris

bokus

cdon

books-on-demand

Själarna på 86:e

en våldsam roman av Håkan Tendell

våldsamt romantisk

våldsamt filosofisk

våldsamt …