Det är ju en vida spridd missuppfattning det där att om man styr i en viss riktning eller till och med backar, kan man återkomma till något som var precis som förr. Jag själv har allt för ofta tänkt i just de banorna. Mycket kan man säga om den här världen, men ett är i alla fall säkert: Den förändras oavbrutet. Inte ens om ett tåg lämnar en station och en minut senare backar tillbaka till ursprungsläget, är man i egentlig bemärkelse tillbaka på ruta ett. Livet på perrongen har förändrats. Livet i vagnarna har förändrats. För att inte tala om hur livet på hela stationen har förändrats. En inte oansenlig mängd pengar, varor och tjänster har bytt ägare. Hundratals sidor har lästs i tidningar, magasin, böcker och broschyrer. Detsamma i vagnarna. Telefonsamtal har ägt rum, sms och mejl har skickats, någon har uppdaterat någonting och någon tittat på ett YouTube-klipp. Spel har spelats, korsord har lösts och fåglar har flugit under perrongernas tak i jakt på människornas matrester på asfalten. En kvinna och en man har ljuvligt kysst varann. En turist har frågat om vägen.

Under tiden på resten av jordklotet hände ett antal saker till. Sju och en halv miljarder individer ägnade sig åt något. Någon miljard eller två kanske mediterade eller sov, men resten, ja … Det går inte att föreställa sig all denna aktivitet som för alltid förändrade världshistorien. De flesta böcker som gör anspråk på att vara historieböcker avhandlar stora tidsintervall på några hundra sidor, men hur omfångsrik skulle inte en bok bli om den skulle innehålla allt som hände under en enda minut? Och då räknar jag även med att alla dramer på liv och död som utspelar sig i djurens rike skulle dokumenteras: hur lejonen klättrade på den sparkande giraffen, hur krokodilen satte käftarna om halsen på den bångstyriga zebran, hur ormen svalde den vilt fäktande apan, hur späckhuggaren nafsade efter den skadade sälen, hur örnen greppade klorna runt haren och hur katten lekte med guldfisken samt sist men inte minst myrornas krig; den invaderande stammen i de andras myrstack, och hur plötsligt hela myrstacken kördes över av ett traktordäck.

Späckhuggare har siktats vid Bohusläns kust. Har panik uppstått bland befolkningen? Nej, man har för avsikt att bjuda rovdjuren på lunch genom att värma upp sitt eget kött på klipporna och sedan kasta sig i den salta soppan. Detta är inte konstigare än att folk badar i Medelhavet där det finns vithajar. Vi pratar alltså om vanligt folk: inte serotonine-sensation-seeking-persons kom kör motorcykel på bakhjulet, sysslar med basejumping eller åker i tunnor genom Niagarafallen och som helt enkelt måste leva så där på gränsen för att inte dö av tristess, eller också är det kanske så att varje människa i viss mån har det ironiska mottot inpräntat i sig: Livet är farligt – man kan dö.

Ja, om man verkligen var ängslig av sig skulle man tvingas gå omkring i både hjälm, skyddsväst, flytväst och med automatkarbin och brandsläckare på ryggen och en yxa och Rambokniv i bältet samt byxfickorna fulla med plåster, bandage, ormserum och malariamedicin. Det skulle ju naturligtvis vara ännu bättre om man inte gav sig ut alls, utan byggde sig en enorm betongbunker och fyllde den med förnödenheter för decennier framåt. Eller också skulle man kunna göra tvärtom som en del säkert kommer att göra i Bohuslän i sommar. De kommer att sitta i sina halmhattar och vita kostymer och dricka punsch och akvavit och så småningom få för sig att slänga alla kläderna, rusa ut på en träbrygga och dödsföraktande tillika livsbejakande hoppa i vattnet till såväl sin egen som Späckhuggarnes förtjusning. Vilka djurvänner äro icke människorna!

Allt går som på räls. Även denna text. Vän av ordning har kanske något att invända, men hallå, får jag be, tänk då efter! Är inte allt hela tiden i rörelse? Rörelsen måste inte nödvändigtvis följa laserstrålens raka riktning, utan i varje nu finns ett oändligt antal sidospår till detta fullkomligt raka och nästan ouppnåeliga spår, och för var gång man växlar in på ett av alla dessa sidospår uppstår ett oändligt antal sidospår till just det spår man växlat in på. Och miljarder lokförare växlar samtidigt in på nya spår och miljarder djur för att inte tala om att växterna, om än i långsam takt, har sina gröna fingrar med i spelet, och inte bara de, utan också jordbävningarna, vulkanutbrotten, skogsbränderna, hagelskurarna, blixtarna, snöstormarna, orkanerna, monstervågorna, skyfallen, översvämningarna, sandstormarna, solstormarna och slutligen meteorerna! Ja!

Är det då så märkligt att alla dessa mål och delmål människorna sätter upp för sig inte alltid uppnås på det sätt det var tänkt eller ens överhuvudtaget?

Varje människa för inte bara ett krig mot sig själv i kampen för att ordna tillvaron efter behag, utan måste i samverkan med en hel av värld av allehanda varelser och naturkrafter försöka anpassa sig till ständigt skiftande omständigheter.

Det är inte bara att säga: Jag skall senast då och då ha gjort det där och det där. Men om man inte ens sade det, var skulle man då hamna med sitt tåg? In i närmsta tunnel eller rentav ut på en ranglig järnvägsbro ?

Man måste sätta upp mål även om de så bara handlar om att man skall ägna sin kommande semester åt att skriva på ett av de två manus man har påbörjat. Skall man slå igenom som författare (och här får jag nu medge att min djupa roman Själarna på 86:e inte innebar något genombrott, nej den nådde så att säga aldrig ut, oaktat dess kvalitéer, vilka forskarna om hundra år kommer att upptäcka och på så sätt ge min roman upprättelse) måste man vara målmedveten. Det är ett svårt jobb i en tuff bransch. Bara de bästa får uppleva glädjen av att bli lästa av en stor del av det svenska folket.

I skymningen gav jag mig ut för att fotografera staden. Då jag bor där jag bor och vill gå i den riktning jag vill gå måste jag passera gatflickorna. Det gör mig oftast beklämd att se dem. På goda grunder kan man anta att de utnyttjas av hallickar. Paradoxen är att även om kvinnorna sannolikt helst inte skulle vilja syssla med det de sysslar med behöver de samtidigt ragga kunder för sin överlevnad. Jag brukar undvika att möta deras blickar. Ändå frågar de ibland Do you want to have sex? Det är en tacksam fråga för då kan jag svara No, och så är det över. Men en del säger till exempel mer försåtligt Hey, Mister, how are you doin’? Vad svarar man då? Då svarar man Fine, thank you, men man fortsätter inte med and how are you doin’? utan man forsätter gå och får då oftast en fråga man kan tacka nej till. Men så ikväll passerade jag gatan och såg den där, ja jag försökte att stirra ner i marken, och minns inte ens om jag såg mig för om det kom bilar framsusande mot mig eller ej, men eftersom något hos henne redan hade slagit an en ton i mig, var jag tvungen att strax innan jag passerade henne på ett par meters avstånd låta min blick glida längs de där svarta höga klackarna och upp utmed benen och så vidare, och jag gjorde det så sent att jag liksom i ögonvrån kunde se hur hon inte längre försökte fånga min blick, utan vred huvudet ut mot gatan i jakt på nya män, men när jag då väl höll mitt huvud högt måste hennes radar ha noterat detta, för då vred hon på sitt huvud som en blixt och låste mig med blicken, och det var ingen sådan där förförisk blick, utan hennes ansikte överlag påminde mer om den där härskarinnarödlan i TV-serien V som gick på 80-talet. Med andra ord attraktivt, men också lite sådär farligt som man nästan känner att man måste lyda för att inte råka i onåd. Det var en mycket märklig upplevelse, och jag gick vidare och funderade på kvinnor i allmänhet och gatflickor i synnerhet. Hur är det att leva ett sådant liv? Kan de på sin fritid njuta av livet genom att gå i affärer med sina väninnor, sitta på caféer och äta cupcakes och dricka smoothies? Kan de gå på bio och skratta och gråta som alla andra eller stänger de bara av på något sätt? Vilka romaner läser de? Och när de försvinner från gatan, vart försvinner de då? Det är ju sådan omsättning på dem. Försvinner de till andra städer eller gifter de sig eller råkar de illa ut med knark och annat? Oftast ser jag dem bara så som de framstår i sin yrkesroll, men idag såg jag in i en levande själ som jag tror ville säga något till mig. Jag vet bara inte vad.

För hundra år sedan … Ja, vi behöver inte gå in på det där: det skrivs det tillräckligt om av de som är mer belästa än vad jag är.

För tio år och en dag sedan, den 13 maj 2002, började jag min tjänstgöring i rådhuset. Tio år senare har jag samma jobb, om än med vissa skillnader beträffande arbetsuppgifter, arbetsrutiner, teknisk utrustning och lokaler. Allting går framåt i en föränderlig värld.

Minns ni utrymmet mellan Nya Ullevi och Gamla Ullevi för tio år sedan? En Shelltapp och en stor parkeringsplats. Så som det hade sett ut i många årtionden. Inget finns kvar. Inte ens Gamla Ullevi. Det revs och ersattes med ett helt nytt Gamla Ullevi. På parkeringsplatsen tronar ett par kolosser med skilda funktioner i rikets tjänst, och där tappen låg, står nu ett sextonvåningshus och väntar på att bli inrett och invigt för näringslivets behov.

På dagarna arbetar jag i en av de där kolosserna. Där tidigare bara var luft är nu en del av min och samhällets historia.

Åren går.

2002. Vem var jag då? Samma som nu, men inte lika hel. Tvärtom skulle det bara gå utför ett bra tag innan det vände. Men jag lärde mig mycket om människan genom att i några år befinna mig på botten av såväl det ekonomiska som det känslomässiga planet. Visst, jag kunde ha strukit med på kuppen, men det som inte dödar härdar, som man brukar säga.

1992. Vem var jag då? Samma som nu, fast lite snyggare, lite roligare och inte lika desillusionerad.

1982. Vem var jag då? Samma som nu, fast mer osäker. Undrade om jag någonsin skulle bli ihop med en tjej och sådär. Ja, jösses. Om jag bara hade vetat att jag tio år senare skulle ha problem med att jag så att säga umgicks med för många tjejer, och inte lade så mycket energi på universitetsstudierna. Ja … Nåväl, hösten -82 började jag på gymnasiet. Minnet är lika tydligt som om det bara hade varit för tio år sedan och inte trettio. Ja, jösses. Igen. Trettio år sedan! Jag hade en svart Catalinajacka och min finaste plastpåse: en silvrig med märket adidas i blått. Samma vecka gick jag på bio för första gången helt själv. Tog vagnen in till stan och såg Nastassja Kinski i Cat People. Vid närmare eftertanke kan den händelsen eventuellt ha definierat vem jag skulle komma att bli: det fritt vandrande ensamma djuret i storstan. Är det därför en av mina många tatueringar på överarmarna föreställer en svart panter? Cat People med dess ledmotiv av David Bowie. Och det där suggestiva bakgrundsljudet av Giorgio Moroder. Varför älskar jag att lyssna till det? Är det för att det var då, den kvällen, jag fann min identitet?

För er som inte läste GP idag på det gamla, hederliga sättet, har jag hittat min kompakta artikel på nätet, vilken jag här serverar en länk till:

http://www.gp.se/nyheter/debatt/friaord/1.937340-ta-linbanan-till-hisingen

Den handlade i stora drag, förutom om linbanevagnar till Hising Island, också om dubbeldäckarbussar, tvåvåningsspårvagnar och skyskrapor i city.

Var är då alla dessa ödetomter som jag skriver om bör tas tillvara när Göteborg skall expandera mer på höjden än på bredden? Heden är ju till exempel en given kandidat och så har vi ju då Norra Masthugget (se bilden), Gullbergsvass och Frihamnen, men även en del av stadens många parker skulle kunna skänka lite utrymme, t.ex. Vasaparken utmed såväl Aschebergsgatan som Götabergsgatan, Slottsskogen vid Linnéplatsen, hela längan mellan Nya Allén och Parkgatan, södra sluttningen av kullen vid Skansen Kronan o.s.v. o.s.v. Ja, Göteborg skulle även efter att ha slängt upp snygga, stadslivsfrämjande skyskrapor på alla dessa platser vara en grön och luftig stad, för redan idag är vår stad sannolikt världsunik på det sättet att det i dess centrala delar uppskattningsvis finns fler obebyggda ytor än vad det finns bebyggda, och till obebyggda ytor räknar jag inte bara parker, utan bland annat även alla stora parkeringsytor eftersom det är ett slöseri med mark då bilar lika gärna kan parkeras i flervåningsunderjordiska garage med skyskrapor ovanpå.

Vad som är viktigt dock är att skyskraporna kommer allmänheten till del, inte bara i egenskap av sina huvudsakliga funktioner som lägenhetsskrapor, kontorsskrapor eller hotell, utan också genom att skyskraporna på gatunivå har klädbutiker, skivbutiker, frisersalonger, kiosker, skobutiker, cykelverkstäder, konditorier, elektronikbutiker, barer, boklådor, bowlinghallar, järnaffärer, restauranger, antikvariat, caféer et cetera. Hus med blott kala väggar runt omkring sig på gatunivå måste så långt det är möjligt undvikas vid alla nybyggen.

Hela det här halvsekellånga experimentet för övrigt med funktionsseparerade stadsdelar, uppdelat på sovstäder, köpcentran och finanskvarter måste få sitt slut. Med bättre kollektivtrafik, med högre andel av befolkningen boende i riktiga skyskrapor i stadskärnan istället för i låghus och höghus i förorterna, kan de stadslivshämmande motortrafiklederna pö om pö byggas om till stadsgator utmed blandstadskvarter, varefter svårt drabbade städer sakta men säkert kan förvandlas till hela och levande, människovänliga paradis för arbete, studier och nöjen.

Korallröda lyktor i ring, ormar som ringlar runt tälten, långsamt klättrar värmen in.

Sjunker genom brunnen, ser gudarna brottas om deras själar.

Shivas fyra karatearmar mot Isis horn.

Pölen ger vika för träsket. Först ålning sedan gång.

Fiskar, ödlor, råttor, apor. Gröna, gula, azurblå.

Avenyns uteserveringar, Britanniens pubar, Germaniens ölhallar: grogrund för djupa tankar.

Men allt människorna vill är bara att få komma åter till urstadiet: bara dansa, kramas och skrika som på fotbollsläktarna och i frikyrkorna. Återuppväcka apans klokhet, råttans parningslust, ödlans jaktsinne, fiskens harmoni.

När en soldat stiger i graderna smyckas han med allt mer prål på sin uniform. När han så blivit general är hans uniform överlastad som en barockmöbel med guld och grälla färger. Detsamma gäller präster. När de avancerat till biskopar är det dags för glimrande hattar och sprakande kaftaner. Men med detta vill de dock icke säga: Jag är en clown. De vill utstråla: Jag är förmer. Jag är icke beväring, kanonmat, eller den som häller upp soppa till de fattiga och umgås med slödder. Jag håller mig med en stab. Jag har tjänstefolk omkring mig som sköter kriget, som sköter själavården. Själv är jag strängt upptagen med min karriär, naturligtvis i det världsliga eller det andliga rikets intresse. Vad som är bra för mig är bra för armén eller Kristus. Länge leve armén och Kristus. Länge leve dem! Hurra, hurra, hurra! Men låt oss nu dra oss tillbaka till våra välförtjänta herrgårdar, få våra ansträngda kroppar ompysslade av våra personliga slavar, jag menar fruar, och ondgöra oss över de där överklassvinen som varken tjänar så älda syften såsom rikets fred eller kampen mot Satan. Allt de tjänar är mer än oss, vilket äro deras största synd. Hur kan det finnas en Gud när börsmäklare och NHL-proffs tjänar mer än biskopar och generaler? Skall det vara rättvisa, det, va? För att inte tala om när en rapstjärna parkerar sitt pimpade vrålåk precis bredvid en biskops nyinköpta Mercedes av standardutförande. Dessa rapstjärnor som tror att de sitter inne med sanningen och spyr ut den på scen i allt sitt bling-bling. Annat är det när till exempel vi biskopar skrider upp på altaret i vårt bling-bling och, nej, men ni förstår vad jag menar. Det är skillnad på folk och folk. Det är vi som har friska tankar nog att tala människorna till rätta och på bästa sätt i ren kristen anda straffa de som mopsar upp sig. Ibland är det bara käppen som duger. Först fastlåsning i kyrkstocken, och så fram med käppen. Ja, ibland måste man bara banka in vett i folk. Men ibland räcker inte ens det. Då får man halshugga dem. Det var ju så Finland kristnades på 1100-talet. Tidigare dyrkade de jag vet inte vad. Kanske tomtar och troll. Samhällsskadligt var det i alla fall. De betalade nämligen ingen skatt till Påven. Så de fick reda på att alla som inte konverterar kommer att halshuggas. Där slapp man helt klart en massa långrandiga predikningar för bakfulla söndasgbesökare. Snabbt och effektivt var det överstökat. Ändamålet helgar medlen. Guds vägar äro outgrundliga med mera med mera. Ja, låt oss tala om armén också. Eller det har vi ju redan gjort. Biskopar och generaler har alltid gått hand i hand genom livet i vackra dräkter på av arbetarklassen krattade grusgångar. Och sedan har fattighjonen stått på kö för att få en skymt av oss och våra ärofulla processioner. Ja, jag säger då det, det skulle om de bara ville kunna resa sig upp ur skyttegravarna och kyrkbänkarna och slita av oss våra granna klädesplagg och utbrista: Ni är ju icke mer än oss! Era håriga, svettiga kroppar är ju som våra. Alla de där skimrande tygstyckena, era raffinerade ritualer och ert konstlade språk, det var ju bara täckmantlar för att föra oss bakom ljuset! På så sätt har ni kunnat leva underbara liv på arbetarklassens bekostnad, medan vi har fått gneta i vårat anletes svett och bara fått skäll när vi inte har visat er tillräcklig respekt!

Människan är i grunden en fridfull varelse som gärna knäböjer inför den som bjuder på fantastiska historier. Trekkies gör det för Spock, andra gör det för Tolkien, några gör det för präster eller politiker. Livet skulle för de flesta vara för tråkigt om det bara ägnades åt det rationella. Så vad om spådamer, andemedium, demonutdrivare, magiker och demagoger tjänar en extra hacka på humbug? De skall ju också ha något att leva på. Och folk vill ju alltså bli underhållna, ja, till och med uppeggade. Hur många kristna, judiska och muslimska människors kåthet och njutning har inte ökat av att sex före äktenskapet är en dödssynd? Dödligt sex. Vad är tantrasex mot det om jag får fråga? För övrigt: Redan de gamla romerska styresmännen insåg att vad folket behöver för att hålla sig i schack och inte göra revolt är bröd och skådespel. Och om nattvardsbrödet inte är tillräckligt mättande får skådespelet vara desto större! Världens första övervakningskamera: Den allseende guden! Med makt att utrota hela mänskligheten om de inte gör som han säger, vilket han bara för att bevisa att han kunde göra det också gjorde, men sparade några överlevare till havs som när vattnet sjönk kunde konstatera såväl kraften i hammaren som Guds godhet. Vad är väl mänskligt lidande mot en nödvändig maktdemonstration för att någorlunda tygla massorna! Precis som nazisterna i ockuperade belgiska städer hade för vana att avrätta oskyldiga belgare varje gång som den svårfångade belgiska motståndsrörelsen gjorde något ofog. Herren älskar brännoffer får man reda på i Bibeln. Förtydligat: Den sluge Moses och hans våldsamma kumpaner ville ha grillat kött varje dag utan att behöva arbeta. Och ur denna maffiaverksamhet uppstod det alltså tre världsreligioner!

Med detta sagt fingrar jag på mitt skägg och fäller ihop mina egna skygglappar något, ty även jag trivs bra i dunklet allt som oftast, långt borta från klarhetens besvärande, bländande ljus, men ni kan naturligtvis stanna kvar i ljuset om ni vill. Ni är ju födda fria varelser: fria att icke låta er styras av andra människors tungor. Men vem är egentligen fri? Vem kan tänka lika fullständigt fritt som den första varelse som tog steget från apa till människa och icke hade något annat att ty sig till än sina egna observationer av sakernas tillstånd?

* * * * *

En text av Håkan Tendell en afton i början av maj.

]]> http://gothenburgcity.wordpress.com/2012/05/03/ur-skagget/feed/ 0 tendell 3 maj 2012 http://gothenburgcity.wordpress.com/2012/04/30/svaret-fanns-i-trasket/ http://gothenburgcity.wordpress.com/2012/04/30/svaret-fanns-i-trasket/#comments Mon, 30 Apr 2012 21:11:02 +0000 tendell http://gothenburgcity.wordpress.com/?p=4804 ]]>

Hur det gick till. Den långa gåtan. Den först gömda, men sedan så naturliga förklaringen.

Lika avslappnande för sinnelaget som händer med massageolja, en stråkorkesters långsamma rörelser, en italiensk kvinnas smekande röst.

Och där, precis som tetrapoden, utsträckt, men inte vid en ökens kustband av grunda, uttorkande bassänger, med fenor såsom hävstänger på jakt efter djupare vatten, utan i ett vatten med stammar, grenar, böljande grönska, ett sätt att utöva ålning medelst hasning och slingring, sökande undkomma skuggan vid ytan. Så enkelt, så oerhört uppenbart, men ändå att det skulle ta all denna tid att se det med klar blick, och hur detta sedan ledde till vistelse i den halvfuktiga världen, allt mer och mer, sökandes efter annat, så uppstod all strävan på land ur detta.

Det är en av de stora upptäckterna, jämförbar med heliocentrismens intåg. Vindruvor i munnen. Tungan mot dess tunna höljen. Ett mikrokosmos av safter.

Jordrotationens olika rytmer. Årstiderna. Dygnen. Månens dragningskraft. Maneterna som ständigt stiger med natten och därefter sjunker tillbaka. Breda fjädrar och palmblad i solen. En farao på tronen. Allt därefter är historia. Upprepning. Utveckling. Utvärdering. Cykler. Från hand till hand. Från mun till mun. Genom seklerna, dessa genom. Fingertopparna mot harpans strängar. Händerna knådar degen. Masserar axlarna. Formar kärl av lera.

Kroppar i sanddynerna, vattenfall i djungeln, stigar utmed bergsmassiven.

En stock över bäcken, en hängbro över stupet, en by i gläntan.

Du för sakta isär lövverket och tittar på de scener som utspelar sig.

Elden, elden, i mitten en eld, denna eld, denna första av alla framskridanden, denna förmåga att ur trä och fnöske behärska det oerhörda.

En kvinna får ett halsband i present. Gåvogivaren trär det runt hennes hals. Smycket vilar mot huden.

Kött, skelett och luft. Blod och vilja.

Havets brus i snäckan. Sidentyget mot kinden. Den sydliga vinden.

Kafkas Processen har jag nu läst färdigt. Det är ett sådant år i år när jag skall läsa färdigt böcker istället för att avbryta när jag hamnar i sega partier, för att sedan gång på gång börja läsa och avbryta. Kafka hittade tillbaka till mig igen, och jag förstod mer och mer vad det var han ville säga, även om det är svårt att beskriva. Det kan också vara så att jag inte har en aning om vad han ville säga, men att jag på ett känslomässigt plan tog till mig att det var någonting med den där berättelsen som stämde överens med min syn på världens komplexitet, hur allting är så sammanflätat och beroende av vartannat genom tid och rum, hur atomer påverkar atomer, hur atomer påverkar idéer, hur idéer påverkar idéer, hur idéer påverkar atomer. Hur allt som hänt under fjorton miljarder år har resulterat i exakt detta nu, vilket redan nu är något helt annorlunda, och nu och nu och nu, och vattenfloderna och människofloderna och tankefloderna och champagnesprut och fyrverkerier och ett tåg kör av ett spår och allt som kunde ha hänt, men som tog slut där och istället lät allt annat hända och hur varje enskild, nej, jag vet inte om det var det han ville säga, men bara det att litteratur föder associationer är lika mycket värt som att varje läsare förstår det som skulle förstås. När jag låg i pansartrupperna betydde RSV riktad sprängverkan, när jag arbetade på sjömansskattekontoret betydde RSV riksskatteverket, eller rättare sagt: det betydde hela tiden både och, men vi är till vardags så begränsade i vår perception att vi bara kan tänka på en apelsinklyfta av världen i taget, men det är mitt mål att jag skall bli allseende, att jag i en och samma stund skall se världen runt omkring mig, inte i detalj, men som en rörlig ritning över maskinen, hur blodet i mina fötter cirklar över golvet, hur tvättstugan i bottenplanet står tyst och tom, hur längre ner i urberget Götatunneln fylls av bilar, bussar och långtradare, hur den eurasiska kontinentalplatten vilar på infernot, hur värmen stiger mot jordytan, hur hisschaktet leder till avsatsen utanför min dörr, hur mina ryggkotor länkas samman, hur den fuktiga luften fyller kvällshimlen, hur en helikopter färdas över staden, hur syremolekylerna svävar allt glesare, hur satelliter rusar fram långt däruppe, hur månen då och passerar mina tankar, hur de färdas genom Kuiperbältet, genom Heliopausen och sedan är jag inte längre hemma, och i Pyongyang vattnar en kvinna demokratins krukväxt med en till synes sansad fråga som skall komma att växa till en stormvind som fäller regimen, men bortsett från detta: Vad har jag mer läst i år? Gogols Kappan. Igen! Nu får det dock vara bra för ett tag. Andra författares verk vill också bli lästa. Solzjenitsyns En dag i Ivan Denisovitjs liv. Strålande. Sartres Äcklet. Magnifik. Engdahls Cigaretten efteråt. Bra. Just nu håller jag på med Erica Jongs Förföra demonen. Den lovar gott.

Hur många människor möter man i genomsnitt på Manhattan under tio dygn?

Vad är ett mänskligt möte?

Är det att mötas på en trottoar och smidigt väja för varandras framryckning?

Är det att båda försöker passera varandra på samma sida, sedan reflexmässigt och synkroniserat byta till att försöka passera varandra på den andra sidan, stanna till och se varandra i ögonen och le åt den uppkomna situationen? Det hände mig idag, men det märkliga är att jag inte kan minnas var. Det var inte på Manhattan, dock, utan någonstans i Göteborg. Allt jag minns är den där kvinnans leende och blick, hennes blonda hår och små rynkor som antydde att hon var ungefär i min ålder (hur det nu är möjligt att egentligen säga, hon kan i princip ha varit allt från 37 till 55). Men var någonstans skedde det? Var det kanske vid övergångsstället i korsningen Kungsgatan / Västra Hamngatan eller någonstans vid gamla Sheraton eller, ja, jag minns det helt enkelt inte.

Tillbaka till Manhattan.

Vad är ett mänskligt möte? Någon form av icke obetydlig kommunikation behövs nog. En ordväxling utan kram eller en kram utan ord. Ett samtal med en taxichaffis, med en servitris, eller följande lilla episod: Jag hade tagit tunnelbanan ner till stadsdelen Chelsea för att undersöka var man kunde kliva upp på The High Line Park (en nedlagd, gräs- och buskbeväxt högbana för tåg som på ett par ställen går rakt genom byggnader och här och var är prydd med modern konst). Av en slump upptäckte jag Chelsea Market, en saluhall intryckt i gamla fabrikslokaler.

Jag släntrar omkring där inne, känner för att köpa något, går fram till en liten kiosk, tar en Raider (eller Twix som den heter nuförtiden) och lägger den framför snubben i kassan. Han blir alldeles exalterad. Han börjar prata på svåruttydbar newyorkdialekt om att han har sett mig på TV eller något i den stilen. Ja, han upprepar det flera gånger.

I saw you on TV, I saw you on TV, man, and now you’re here!

I beg you pardon?

On TV, man. I saw you on TV!

What? Could you say that again?

I saw you on TV! And now you’re here!

I’m sorry. I don’t understand what you’re saying. Are you telling me you have seen me on TV?

Nooo, I saw you on the E, and now you’re here. Isn’t that amazing?

Yeah, it’s a small world, sa jag efter att ha fattat att han menade tunnelbanelinjen E.

Jag kan inte utesluta att han hade spanat in mig på tunnelbanan och tyckte att jag var den coolaste katten i stan med min slitna, svarta skinnjacka, min depraverade uppsyn och allt, och, ja, det är möjligt att jag var den där katten som fick New York att koka varhelst jag styrde mina steg, det kan jag inte förneka, men i alla fall, jag tror jag tar och katalogiserar detta minne som ett möte med en filosof som bara blev uppspelt av att människor till och med på Manhattan inte alltid slukas upp av folkvimlet, utan har möjlighet att dyka upp senare under dagen inför en och samma observatör.

Hur påverkar en människa världen genom att bara förflytta sig genom en stad? Jag kan nästan svära på att om den där kvinnan jag mötte tidigare idag fullständigt hade stannat upp framför mig och bara sett mig i ögonen en längre stund hade vi börjat kyssas.

Jag är en slav under mina begär. Och kvinnor slavar under sina. Tillsammans är vi en lustig samling djur. Vi fällde träden och reste städer i vilka vi utför olika uppgifter, den ena mer märklig än den andra i syfte att överleva och leva, söka trygghet, harmoni, spänning och äventyr.

Människorna på Manhattan: jag undrar vad de gör nu. Eller varför undra? De gör detsamma som i Skövde, Hong Kong och Berlin. Ändå spelar New York en särkild roll i människornas medvetanden. New York är smältdegeln, världens huvudstad, frihetens centrum, kreativitetens ymninghetshorn.

Jag stod lutad mot en husvägg i Harlem. En snubbe ville kränga en CD till mig. Först avböjde jag, men han gav sig inte. Han berättade om bandet han var med i, Harlem 6, hur de kämpade med att sprida sin musik, han frågade varifrån jag kom. Han var bara trevlig och trevlig och till slut halade jag upp plånkan och gav honom en tiodollarsedel. Det lustiga är att detta var i augusti, och först i kväll är första gången jag lyssnar på den där CD:n (Harlem Musik) (ja, de har stavat det med k). Den är helt ok. Det är hip hop. Påminner lite grann om 50 cent. Skön att lyssna på. Den har rullat några varv nu.

Det är sådär det kan fungera. Nu tittar jag på Wikipedia, och jag känner igen snubben på gruppfotot. Det var han. Han bär det blygsamma namnet Black Jesus.

I met Jesus in Harlem.

Håkan Tendell mättar de hungriga på berget.

Gibraltar 1992 e. Kr.

När vi reste oss på bakbenen mer än bara tillfälligt för att speja ut över savannen eller för att lyckas få tag i något åtråvärt föremål, kan man säga att dagens värld uppstod. Vi frigjorde våra händer och kunde därmed utan svårighet forsla vapen, verktyg och ihopsamlade förnödenheter under långa sträckor.

Ett annat sätt att se på saken är att dagens värld uppstod när de mest grundläggande kommunikationsmedlen var uppfunna. Jag talar här om den hjulförsedda, oxdragna kärran, den segelförsedda vassbåten samt kilskriftstecknen och hieroglyferna. Runt 1992 f. Kr. var allt detta standard. Livet i staterna i världens centrum flöt på med samhällsplanering, handelsutbyte och rättsskipning.

Ett tredje svar är tidpunkten för den stora humanistiska/kulturella explosionen när i Grekland under 400-talet och 300-talet f. Kr. litteratur, dramatik, konst, musik, arkitektur, vetenskap och filosofi nådde nya höjder.

Vad händer sedan? Romarrikets uppgång och fall. Världen sjunker in i den mörka medeltiden. Karl den store gör runt 800 e. Kr. ett försök att ena och utbilda alla europeér. Det misslyckas. Napoleon försöker ganska exakt tusen år senare endast med konststycket att ena alla européer. Det går inte så bra det heller, och under alla de tusen år som förflutit sedan Karl den store, har, bortsett från vissa tekniska framsteg och naturvetenskapliga upptäckter, inte mycket förändrats vad gäller livsvillkoren för människorna.

Men så sker en teknisk revolution: Det blir möjligt att förflytta sig snabbt över land med tåg, och stabilt över hav med ångbåt utan hänsyn till nyckfulla vindar. Man kan skicka morsemeddelanden till folk på avlägsna platser. Man kan ta fotografier och föreviga ögonblick ur verkligheten. Man kan göra både det ena och det andra, och i slutet av 1860-talet äger tre viktiga händelser rum: Den gamla, misslyckade atlantkabeln för morsemeddelanden mellan Europa och USA ersätts med en ny 1866, Suezkanalen öppnar 1869 en enorm genväg för handelsfartyg på rutten Europa – Asien, och i USA invigs 1869 en järnvägslinje som sträcker sig hela vägen från kust till kust. Denna tid kan därför med rätta anses som globaliseringens uppkomst: födelsetidpunkten för dagens värld: ett samhälle där människor kan transportera sig själva, föremål eller meddelanden över stora sträckor med hög hastighet. Det är ingen slump att Jules Verne 1873 ger ut romanen Jorden runt på 80 dagar.

Det har tagit mig ett halvt liv av filosofiska grubblerier för att fastställa vårt samhälles egentliga början, och här och nu slår jag alltså fast att startåret är 1869. Samma år ges för övrigt Leo Tolstojs massiva och episka roman Krig och fred ut. Det är nästan så att jag känner att jag borde läsa den snart. Jag börjar bli redo. Den har liksom legat på lagring i många år som en stor butelj champagne. Snart får jag öppna den och hälla i mig den. Det måste ju firas att alla dessa år av tänkande i min ensamhet ledde någon vart.

Jag befinner mig i en spelarkad, belägen i hörnet av Engelbrektsgatan / Aschebergsgatan, där den där blomsterbutiken ligger, om den nu finns kvar. Den brunmurriga inredningen påminner om restaurangen Golden Days på Södra Hamngatan, och i drömmen har jag för mig att arkaden tidigare har varit en restaurang, men nu är fylld av flipperspel och arkadspel. Jag letar efter ett särskilt spel, men hittar det inte. Många spel är nedsläckta och det finns bara gäster här och var som står och spelar. Lokalen är ett virrvarr av skrymslen, små trappor och stora salonger. Varje gång jag vänder åter in i ett rum har det fått ett annat utseende. Jag tappar intresset för att leta efter spelet, men jag känner mig inte orolig för att inte hitta ut ur lokalen. Jag vandrar bara planlöst omkring och känner inget särskilt.

Slutscenen: Jag befinner mig på någon slags flytande plattform ute till havs som ser ut ungefär som Gasklockan till både storlek, form och färg. Den håller på att falla isär och för att rädda alla människor ombord måste jag klättra på utsidan av konstruktionen och dra en tunn stålvajer runt den. Till en början går det smidigt: det finns små hakar varannan decimeter som jag lägger vajern i, och ungefär vid varje meter drar jag åt ordentligt och snurrar vajern ett varv runt en hake, och så fortsätter jag arbetet genom att i sidled balansera på en liten avsats som ger stöd åt ca en tredjedel av mina skors längd. Arbetet sker nära toppen av konstruktionen och därför kan jag då och då vila en arm i taget genom att hålla mig fast i någon slags kant med den ena handen samt låta den andra handen, som håller fast i vajern, hänga någorlunda fritt. Efter ett tag konstaterar jag att det går en bokhylla runt hela konstruktionen just där jag drar vajern. Det är mycket praktiskt för jag kan då verkligen se att jag spänner vajern hårt när böckerna trycks ihop mot varandra. Men så kommer jag till Tolstojs Krig och Fred, ett verk i tre röda band, och där stöter jag på problem. Jag stannar till och börjar tänka, och blir matt. Vajern börjar slacka, böckerna glider isär. Jag tittar ner på mina fötter som nu längtar efter att få stå på något helt plant underlag. Jag bestämmer mig för att stå still och vila ett bra tag, växlar mellan att hålla mig fast med vänster respektive höger arm. De blågröna vågorna där nere skummar. Det börjar gå upp för mig att jag kanske inte längre har någon chans att rädda människorna, men jag ger inte upp. Jag försöker spänna den där vajern. Jag gör inga framsteg, men jag försöker.