Den olagda rälsen.

Stålets väg genom asfalten.

De otryckta tidningarna i deras händer.

De otalade samtalen i deras munnar.

De osedda blickarna i deras ögon.

Städer i förvandling.

Människor på resa genom sig själva.

Varje sten i gatan.

Alla stenar i Europa.

Från station till station.

2000-talsfilmen om 1800-talet i 1900-talsbyggnaden på 1600-talsmuren.

Eine Kirche. Ein Rathaus. Ein Hauptbahnhof.

Universitetens oskrivna lag. Snart blir falskt det som sant är idag.

Museum för landskap och porträtt. Folk och floder, rätt och slätt.

Teatrar, konserthus, bibliotek. Förevigar brott och straff, krig, fred och svek.

Katedralens blyinfattade glas. Forntida Färg-TV för extas.

Det gäller att hitta anledningar till att vilja uppleva ännu en dag och ännu en dag und so weiter.

Det är tydligen påskafton i kväll: en sådan där kväll som förr var en angelägenhet för mig. Nu är den bara en kväll bland andra.

Inga eldar, inga fyrverkerier, inga flaskor, inga kvinnor: en kväll som alla andra.

Det där projektet Göteborg 2021 håller mig i vart fall kvar. Jag vill läsa på framsidan av en tidning att det är 2021.

Men kommer staden verkligen att bli den där blandningen av Blade Runner och Moulin Rouge så som jag propagerat?

Kan här växa fram en färgsprakande, dynamisk världsmetropol, ett kraftcentrum och en fest för ögat?

Kanske borde jag fira påskafton nästa år.

Inte bara vandra omkring på gatorna som en zombie: som en skugga av mitt forna jag.

Längtan efter skyskrapor. Ja. Över tio års propagerande i tidningar och annat där jag förespråkat att varje central ödemark skall fyllas med art deco eller futuristiska skyskrapor i fyrtiovåningsklassen. Men fanns det något mer? Ja.

I maj eller juni i år kommer några förslag jag lämnade till staden förra året i tryck, men redan nu kan den som vill ta del av mina visioner:

http://www.goteborg2021.com/ideer/zeppelinarhamn-vid-gasklockan/

http://www.goteborg2021.com/ideer/robotbetjanter/

http://www.goteborg2021.com/ideer/undervattensstadsdel-pa-havsbottnen/

Ja, det skall bli intressant att se hur det går. Och alla andras förslag: jag ser fram emot att se staden sprudla som en följd av all kreativitet.

Utmed vattnet gick jag, och jag förstod att det fanns risk för att det alltid skulle vara såhär, intill slutet.

Sedan många år endast en observatör av livet istället för att känna det som att jag faktiskt lever det, kom jag fram till att jag kanske aldrig mer skulle kunna leva just detta liv. Mitt liv var på 80-talet och 90-talet. Allt dessförinnan: En prolog, allt därefter: En epilog.

Jag gick hem, lade en LP-skiva på grammofonen och lyssnade på Simon & Garfunkels April Come She Will.

Det där skivomslaget, ett soundtrack från filmen The Graduate, jag tittade på det. Ett utsträckt kvinnoben, klätt i nylon. En bild av värme. Utanför mitt fönster började det falla tunna snöflingor från skyn. De virvlade i vinden och smälte mot glaset. Himlen tycktes än mer grå än vad den varit tidigare under dagen.

Låten slutade. Jag stängde av grammofonen och tittade åter på skivomslaget.

Skall jag någonsin mer bli vittne till en kvinna som klär på sig inför en fest? Skall jag någonsin mer hjälpa till med att dra upp en klännings dragkedja bakom en kvinnas rygg? Skall jag någonsin mer stå bakom en kvinna och omfamna henne, kyssa hennes kind, hennes hals, få hennes hjärta att öka takten, få hennes andhämtning att bli tyngre, se hennes pupiller vidgas när hon vänder sig om?

En kvinnas skälvande läppar, skall jag någonsin smaka dem igen?

Mer än det här: Blir det något mer?

En fråga ställd som om allt var upp till ödet och inte till en själv.

Bara vid tanken vaknar ensamvargen inom mig till liv och ylar. Den vill inte att jag skall låta någon komma mig nära. Den vill att jag skall få vara i fred, intill slutet.

Den där vargen: jag vet inte när den kom till mig, när den tog över mig, och om den någonsin skall sluta bita sig fast.

Han passade aldrig riktigt som överstepräst för den nya religionen, så han föll tillbaka till människorna. Det var där han hörde hemma.

Förmodligen mer än någon annan man på jorden var han insatt i hennes liv och diktning. Det var ett mångårigt studium han bedrivit. Och som han hade tolkat, övertolkat och undertolkat texter! Det var som vore han professor i litteratur och arbetade med en monumental avhandling om den där författaren och poeten. Ändå förblev hon ett mysterium. Kanske ville hon ha det så.

Själv var han osäker på hur han hade velat ha det. Nej, i svaga stunder var han utomordentligt säker på hur han hade velat ha det. En kvinna och en man. Två skrivmaskiner. Mörkgröna. Manuspapper överallt. Hans. Hennes. En urdrucken vinflaska med långa rader av stelnat stearin utanpå. Lyckan över att ha skrivit något bra. Hennes läsning av hans. Hans läsning av hennes. Diskussioner. Den delade glädjen av någons framgång.

I de riktigt sårbara stunderna fanns inte ens den där romantiska visionen om den delade författarlyan. Då längtade han enbart efter att få krama om henne, för sin skull, för hennes skull, inte ens säga något, bara hålla om, kanske bara viska något, oklart vad. Ord skulle ändå vara överflödiga just då. Det var bara att få vara med henne, tyst och stilla. Kanske med tårar. Befriande. Eller utan. Bara hon var där. Det skulle betyda allt. Att hon kunde komma tillbaka. Att det kunde vara möjligt.

Men hennes drömmar, hur passade de in? Det gick inte ihop, och han, särskilt han, med tanke på vem han var och vem hon var, hade ansvaret för att inte försöka hindra henne. Han hade levt ett liv. Hon skulle leva sitt.

Och så det där med det som var, vad det egentligen var, och för vem det var det. Ja, helt klart hade han lagt han större tonvikt på det ena och hon på det andra. Men allting var så komplext. Han hade aldrig upplevt något liknande. Från första stund ville han göra allt han kunde för henne, dels vad gällde det litterära, och ju mer han insåg hur det var, också på det personliga planet. Om samhället svikit henne, skulle inte också han göra det. Tvärtom bestämde han sig för att vara en klippa för henne. Fast det gick ju inte så bra, för själv var han ännu bräckligare, och där och då var det kanske som hon blev hans helgon.

Han tänkte ofta på henne. Han var orolig för att det hon själv varit orolig för skulle ha inträffat. Med egna erfarenheter förstod han hur nära det i mörka stunder kunde vara, och det fick bara inte hända. Om det hade hänt, skulle han aldrig ha förlåtit sig själv. Han hade tagit på sig skulden, eftersom hon hade öppnat sig så för honom.

Men allt detta var då, och nu är en annan tid, en helt annan värld, men visst låg det något i det där hon menade att den bild som levde kvar i honom var den som han senast upplevt i verkligheten. Och skulle kanske så förbli.

Så många gånger jag laborerat med tanken utan att riktigt ta den till mig!

Nu i kväll såg jag klarare än någonsin.

Detta långsamt och majestätiskt roterande gigantiska bowlingklot, det är verkligen ett rymdskepp.

När jag går genom staden över asfalt och stenbeläggningar, vandrar jag på övre däck.

Betraktat från Venus eller Jupiter är Jorden ett av de bästa skeppen i den här delen av galaxen.

När jag höjer blicken förstår jag att jag är rymdvarelsen jag alltid trodde fanns någonstans där ute.

Jorden är i rymden. Jag är i rymden. Jag är en varelse. Jag är en rymdvarelse.

Min hud är min rymddräkt.

Snart skall aldrig någon mer döma varelser efter färgen på deras rymddräkt.

Snart skall aldrig någon mer straffas för att den visar för mycket av sin rymddräkt.

Jag gick hem och sköljde av min rymddräkt i duschen, sköljde bort allt gammalt damm, allt gammalt tankegods som inte längre uppfyllde mina krav på renhet och klarhet.

Där stod jag och kände evolutionen växa sig stark. Tanken slog mig att det var så det måste ha känts för den första människoapan som sade till sig själv att den inte längre var människoapa, utan människa. Och jag kände mig plötsligt lika ensam som den människan måste ha känt sig. Att vara den förste av sitt slag: vilket öde!

Framför spegeln ställde jag mig och bevittnade min ståtliga och glansiga rymddräkt.

Det stora gapet, de blottade tänderna, den vibrerande tungan: det var rymdvarelsens tänder och tunga.

Blicken av stål: det var rymdvarelsens blick, en skymt av ett högre tillstånd.

Aldrig mer skulle jag kunna återgå till att bli människa, men jag tog inte avstånd från dem. Jag kände sympati, precis som förr. Men jag förstod nu att de sjuka ideal med vilka världen styrs, den girighet, det svineri, det hjärtlösa trampande på människor som ständigt äger rum, det skulle finnas kvar så länge det fanns tiotusen människor kvar på denna jord.

Det enda sättet för mänskligheten att komma till rätta med krig, misshandel, tortyr och förtryck samt förgiftning av rymdskeppets biosfär är att upphöra att vara människor, och då förespråkar jag inte den hårda vägen, utan den mjuka, för vi har sett tillräckligt av religioner och ismer där människor skadar och dödar andra människor i religionens eller ismens namn. Jag förklarar alla dessa religioner och ismer döda från och med nu. De kan blott dyrkas av människor, ej av rymdvarelser, ty vi lockas inte av det våldsamma och smutsiga, utan av det fredliga och rena. Jag säger vi, för jag känner att det måste finnas fler än jag där ute som kan utvecklas på samma sätt som jag, som kan ta det saliggörande evolutionära steget.

Nästa gång du badar i floden, i oasen eller låter duschens vatten forsa över dig, kan bli den första gången du känner glädje och harmoni över din rena rymddräkt. Det kan bli den första gången, och det kan hända just den som öppnar sina sinnen och ser världen som den verkligen är.

* * * * *

Göteborg idag: en stad, svårt belastad av tung kriminalitet och utbredd social misär.

Varje år växer staden med tusentals invånare. Folk söker sig hit i hopp om en bättre framtid.

Framtidstro är för övrigt inget som det råder brist på. Göteborg har som målsättning att bli världens bästa stad år 2021, lagom till 400-årsjubileet. Följ utvecklingen på Göteborg 2021.

Själv är jag inte oskyldig till att ha drivit på denna utveckling. Läs min debattartikel på GT:s ledarsida från 2009.

Det pågår nuförtiden en frispråkig och offentlig debatt på nätet om hur Göteborg bör utvecklas i fråga om stadsplanering och arkitektur. För att deltaga i diskussionen, gå in på Yimby Gbg.

För egen del anser jag att den framtida stadsutvecklingen bör präglas av blandstad, d v s att det huvudsakligen byggs levande kvarter med butiker och restauranger i bottenplan och sedan lägenheter eller kontor eller hotell ovanpå i stället för funktionsseparerade stadsdelar där folk bor i renodlade sovstäder och sedan tar bilen och handlar i stora köpcentra. Dessutom anser jag att det framtida stadsbyggandet måste bli mer tredimensionellt. Många människor vill bo i city, men får inte plats för att stadsbyggnadskontoret inte har utnyttjat det fria luftrummet. Göteborg är en stad med trevåningshus, sexvåningshus och niovåningshus. Enstaka landmärken höjer sig över femton våningar, men här finns överhuvudtaget inga trettiovåningshus, sextiovåningshus eller nittiovåningshus. Staden har enbart brett ut sig i sidled, och kollektivtrafiken har man inte satsat tillräckligt på, varför stora motortrafikleder har varit tvungna att skära genom staden, och på så sätt stycka upp staden i olika öar. För att ta sig mellan Gårda och Olskroken måste man passera E6. För att ta sig från Olskroken till Gamlestan måste man passera E20. Det saknas också lågbroar mellan fastlandet och Hisingen. London har dem. Paris har dem. Rom har dem. Göteborg saknar dem. Två upphöjda broar, Älvsborgsbron och Göta Älvbron, med flera kilometer mellan sig, är vad som erbjuds flanören. Det blir en stärkande promenad för den som har en ledig dag, men det befrämjar inte direkt folklivets spridning från city och ut i stadens alla riktningar. Enligt projektet COINCO North kommer Göteborg i framtiden att med hjälp av höghastighetståg bli kärnan i en skandinavisk mångmiljonstad som sträcker sig från Köpenhamn till Oslo. Då vill det till att man tillåter skyskrapor att blomma ut för att möta det ökade tryck som kommer av att många vill bo mitt i smeten. Mycket positivt är det i alla fall med visionen Viking Green City: ett förslag om att omvandla ödemarken i Frihamnen till en stadsdel med bland annat kanaler och skyskrapor.

Göteborg är för det mesta en härlig stad, en underbar plats på denna planet, en sliten, men skön pärla i solsystemet. Och bättre skall det bli.

Håkan Tendell tackar för sällskapet under promenaden genom staden.

Jag måste sluta upp med att betrakta Jorden som en paradisplanet.

När jag gick hem ikväll drev blåsten in det snöblandade regnet eller snarare den regnblandade snön djupt in i mitt ansikte, ända in i reptilhjärnan varvid jag åkallade mörkrets makter.

Jorden är Mars, och Göteborg är en Marsbas nära planetens polcirkel. Går man utan rymddräkt på stadens gator får man det tufft.

Nu är jag tillbaka på basen, biosfären, inne i min spatiösa hytt, inne i den kontrollerade värld där jag själv råder över värme och kyla, mörker och ljus. Här råder frid. Här är jag fri. Här svär jag inte, utan skriver poesi. Det är den biosfär jag föredrar att leva i.

80-talet kommer aldrig mer tillbaka.

Hon dansade på festen

tog sig till hotellrummet

lade sig i badkaret

och gled långsamt bort från allt.

Det är över nu.

Hela tidsandan, all optimism trots kalla kriget, känslan av att allt var på väg uppåt.

Jag klamrade mig fast vid denna epok så länge.

Men den kommer aldrig tillbaks.

Vad man då trodde att 2000-talet skulle innebära.

Och hur ser världen ut idag?

Vad är det för värld?

Månen bland molnen. Mannen på gatan. Blåmaneten i Kattegatt. Hallonbusken i gläntan. Sälen i Slottsskogen. Kvinnan vid räcket. Havsörnen i skyn. Näckrosen i dammen. Den svarta pantern i djungeln på överarmen på mannen på forskningsstationen på Svalbard. Blåvalen i djupet. Zebraflocken på savannen. Lönnens löv om hösten. Liljorna om våren. Den porlande bäcken. Det spirande trädet. Det vajande fältet. De sammanbitna ryttarna över stäppen. Delfinens volter i luften. Fjärilens dans över handen. Det nyfödda fölet i spiltan. Kattungens lek med tofsen. Kycklingens upptäcktsfärd på gården. Kossans betande i gräset. Mossans växande på berget. Regnets smattrande mot plåttaket. Vitsippornas invasion av sluttningen. Snöflingornas fall över lovikavantarna. Vulkanernas lavaströmmar på Venus. Sommarbrisens smekning mot kinden. En dräng hugger ved, torkar svetten ur ansiktet med näven, fortsätter hugga i sin blöta, smutsiga skjorta, bär in en trave björkved i torpet, kastar ett öga mot henne där hon sitter och skriver i fotogenlampans sken. Och han såg att det var gott.