Enligt konstens alla regler borde jag känna mig mör: Jag stämplade ut från jobbet 19:52 idag. Till detta skall läggas att jag tillbringade större delen av lördagen på häktet. Jag lämnade hemmet 08:45 och kom inte hem igen förrän 19:15. Vadan detta? Jo, det är på det viset att när en person grips och åklagaren väljer att anhålla vederbörande måste det påbörjas en häktningsförhandling inom 96 timmar från det att personen greps. Om så ej sker måste denne försättas på fri fot. Det har att göra med att en person inte skall kunna frihetsberövas utan att få skäligheten av frihetsberövandet prövad av domstol inom en rimlig tid, det vill säga fyra dygn. När tingsrätten får häktningsframställningen faxad från åklagaren är det inte ovanligt att bara hälften av den där tidsfristen återstår. Ibland kommer framställningen med kortare varsel än så. Således kan tingsrätten inte hålla stängt någon dag på året. Våra lokaler i Rådhuset på Gustav Adolfs Torg och på Postgatan (nära Kronhusbodarna) håller i och för sig stängt på helgerna, men vi har en liten filial på häktet där vi bedriver vår verksamhet lördagar, söndagar och andra helgdagar. Som protokollförare på helgen är det min uppgift att sköta all administration och kommunikation både i förberedelsearbetet och i efterarbetet med målen samt att som befattningsnamnet avslöjar även vara protokollförare under själva häktningsförhandlingarna.

Varför är jag då inte mör vid det här laget, måndag kväll, efter en lång och hård dag på jobbet? Jo, igår kväll tog jag min gamla manusidé och centrifugerade den i huvudet tills den väsentligt hade ändrat innehåll plus fått en gångbar öppningsscen med tillhörande preliminärformulerad inledande mening på hela boken, till råga på allt utformad på ett sådant sätt att, som jag tidigare har konstaterat är det ultimata, huvudpersonens relevanta problem presenteras. Nu, ett dygn senare, är jag fortfarande övertygad om att jag har fått in en fullträff. Med det här upplägget kan jag helt enkelt inte misslyckas. Däremot skall jag inte förhäva mig och genast börja skriva på manuset. Jag har för avsikt att fullfölja min plan om att fram till nyår inte skriva något skönlitterärt, utan bara fortsätta läsa om hur man skall göra.

Till exempel har vi den här boken ”20 Master Plots and how to build them” av Ronald B. Tobias. Han säger bland annat följande:

”The problem with the skeleton metaphor for plot (and all the other architectural and mechanical models) is that it misrepresents what plot is and how it works. Plot isn’t a wire hanger that you hang the clothes of a story on. Plot is diffusive; it permeates all the atoms of fiction. It can’t be deboned. It isn’t a series of I-beams that keeps everything from collapsing. It is a force that saturates every page, paragraph and word. Perhaps a better metaphor for plot would be electromagnetism – the force that draws the atoms of the story together. It correlates images, events and people. Plot is a process, not an object.”

Eftersom plot inte tycks vara helt lätt att beskriva fortgår förklarandet tills man åtta sidor senare kan läsa följande:

”Story is a series of events strung like beads on a string. (This happened and then this happened and then….)

Plot is a chain of cause-and-effect relationships that constantly create a pattern of unified action and behavior. Plot involves the reader in the game of ‘Why?’

Story requires only curiosity to know what will happen next.

Plot requires the ability to remember what has already happened, to figure out the relationships between events and people, and try to project the outcome.”

Still confused, but on a higher level?

Samma här. Lite grann i alla fall.

Förklarandet av plot håller på i många sidor till, jag har inte läst dem än, men från sidan 59 och framåt blir det väldigt konkret, för då presenteras varje master plot i varsitt kapitel. Jag skall med omtanke av författaren inte avslöja alla de tjugo plottarna här, men bara för att förklara måste jag säga att de olika plottarna har namn som till exempel pursuit, rescue, escape, revenge, sacrifice och så vidare. Eftersom boken i första hand vänder sig till filmmanusförfattare ger den exempel på ett antal berömda filmer som passar in på de olika plottarna så att man bättre skall förstå vad det hela är frågan om. Boken beskriver också i detalj hur saker och ting fungerar för respektive plot och varje kapitel avslutas med en checklista, så att man inte hamnar snett eller missar någon viktig del. Jag måste säga att detta möjligtvis kan bli den mest värdefulla bok jag någonsin har haft i min hand.

Den för övrigt dyraste bok jag någonsin köpt var ”The Oxford Classical Dictionary” – en tung sak på ca 1 700 sidor som behandlar allt man vill veta om antikens Grekland och Rom, från abacus till Zosimus. Den kostade mig över tusen spänn vid ett besök i staden Chester, söder om Liverpool. Detta var 1999. Jag har knappt bläddrat i boken. Den saknar överhuvudtaget bilder. Och jag hade redan en inte oansenlig mängd böcker om antiken hemma. Men det kändes bra att köpa den, och uppenbarligen ägde jag tusen spänn för mycket som jag inte visste vad jag skulle göra av. Men detta var som sagt på 1900-talet, och alla dumheter man gjorde på 1900-talet är preskriberade.

Snart är det dags för 2010-talet.

På senare år har jag vid varje nystartat år kommit på mig själv med att tänka att ”än så länge har inget dåligt hänt på det nya året”. Det rör sig framförallt om att man vare sig har gjort några dumheter eller råkat ut för några dåligheter. Hur länge brukar det där hålla i sig? Svårt att säga, men efter en dag på kontoret efter nyårsledigheten brukar livet bete sig som vanligt, och innan dess har man via media tagit del av hela jordens fortsatta elände.

Kan inte alla människor på jorden, alla vi, bestämma oss för att ingen får hitta på något dumt den 1:a, 2:a och 3:e januari 2010? Om inte för den goda sakens skull, så åtminstone för att det skulle vara ett intressant experiment.

Attention, people of the World: An important message follows: Please stay out of trouble the first three days of January 2010. It’s an experiment. Thank you for your cooperation.

Ja, vi får se hur det går.

Håkan Tendell

Vad har vi lärt oss egentligen?

Ja, många har säkert lärt sig en hel del, men i övrigt?

# Huvudpersonens problem bör presenteras på första sidan.

# En bok bör inte inledas med en detaljerad väderleksrapport.

Detta är något av vad vetenskapen hävdar.

Upp till bevis för några av 1900-talets klassiker. Håller de måttet? Hade de blivit ratade redan efter en sida om de hade skickats till ett förlag på 2000-talet?

Svaret kommer vi inte att få reda på idag. Jag misstänker nämligen att jag bara kommer att orka gå igenom ett godtyckligt antal inledande rader per bok av de böcker jag valt ut för undersökningen. Mycket kan vi emellertid säkert lära oss av dessa rader. Låt se hur det står till med dem:

———-

”Jag har aldrig sett en sådan sommar. Rötmånadshetta sedan mitten av maj. Hela dagen står ett tjockt töcken av damm alldeles stilla över gatorna och torgen.

Först på kvällen lever man upp en smula. Jag tog en aftonpromenad nyss, som jag gör nästan varje dag efter mina sjukbesök, och de äro icke många nu under sommaren. Det kommer en sval, jämn luftström från öster, töcknet lyfter, seglar långsamt bort och blir en lång slöja av rött stoft bort i väster. Intet skrammel av arbetsåkdon mera, bara en droska då och då, och spårvagnen som ringer. Jag går gatan ner i sakta mak, träffar emellanåt en bekant och står och pratar en stund i ett gathörn. Men varför skall jag jämt möta pastor Gregorius?” (ur Doktor Glas av Hjalmar Söderberg)

———-

”Det var en stackars liten slumsyster, som höll på att dö. Hon hade fått lungsot, och hon hade inte stått emot längre än ett år. I det längsta hade hon gått omkring och skött sina vanliga åligganden, men när det tog alldeles slut med krafterna, hade hon blivit skickad till ett sanatorium. Där hade hon vårdats under några månader utan att bli bättre, och när hon till sist förstod, att allt hopp var ute, hade hon begett sig hem till sin mor, som bodde i ett eget litet hus borta vid en förstadsgata. Nu låg hon till sängs i en trång kammare, densamma, där hon hade bott som barn och ung, och väntade på döden.” (ur Körkarlen av Selma Lagerlöf)

———-

”Länge hade jag för vana att gå tidigt till sängs. Ibland fick jag knappt tid att släcka ljuset förrän mina ögon föll ihop; det skedde så hastigt att jag inte hann tänka: ‘Nu somnar jag.’ Men en halvtimme senare väcktes jag av tanken att det var på tiden att försöka sova; jag ville lägga ifrån mig den bok jag alltjämt trodde mig ha i händerna och blåsa ut ljuset. Under sömnen hade jag fortsatt att reflektera över det jag nyss läst, men mina reflexioner hade tagit en något besynnerlig vändning, ty jag tyckte mig själv vara det som boken handlade om: en kyrka, en stråkkvartett eller rivaliteten mellan Frans den förste och Karl den femte.” (ur På spaning efter den tid som flytt (Swanns värld) av Marcel Proust)

———-

”Någon måste ha förtalat Josef K., ty utan att ha gjort något ont häktades han en morgon. Köksan hos fru Grubach, hans värdinna, syntes inte till, fast hon kom in med hans frukost varje dag vid åttatiden. Det hade aldrig förut hänt. K. väntade en stund till, låg med huvudet mot kudden och såg på den gamla fru som bodde mittemot honom och som nu stod och iakttog honom med en hos henne alldeles ovanlig nyfikenhet, men sedan ringde han på klockan, på en gång förvånad och hungrig. Genast knackade det på dörren, och en karl, som han aldrig hade sett i lägenheten förut, trädde in.” (ur Processen av Franz Kafka)

———-

”Han var en gammal man som fiskade ensam i en liten båt i Golfströmmen och han hade varit ute i åttifyra dar nu utan att få nån fisk. De fyrti första dagarna hade han haft en pojke med sig. Men efter fyrti dar utan nån fisk hade pojkens föräldrar sagt att den gamle nu var salao och det är den värsta form av otur som finns, och pojken hade på deras tillsägelse gått över till en annan båt som fångade tre rejäla fiskar första veckan. Det gjorde pojken ont att se den gamle komma varenda dag med båten tom och han gick alltid ner och hjälpte honom bära i land antingen de hoprullade revarna eller huggkroken och harpunen och seglet som var beslaget kring masten.” (ur Den gamle och havet av Ernest Hemingway)

———-

”Ingen kunde sova. När morgonen kom skulle landstigningsbåtar firas ned och en första våg av trupper fräsa genom bränningarna och anfalla över Anapopeis strand. I hela fartyget, i hela konvojen fanns medvetandet att inom några timmar skulle några av dem vara döda.

En soldat ligger raklång i sin koj, sluter ögonen och förblir klarvaken. Runtomkring sig hör han som bränningarnas brus ljudet av karlar som sover oroligt. ”Jag gör det inte, jag gör det inte”, skriker någon i sömnen och soldaten öppnar ögonen och ser sig sakta om i det inredda lastrummet; hans blick förirrar sig i det snärjiga virrvarret av kojer och nakna kroppar och dinglande utrustning.” (ur De nakna och de döda av Norman Mailer)

———-

”Jag bodde i ett billigt småhusområde på Cariton Way nära Western. Jag var över sextio år och försökte fortfarande dra mig fram som yrkesförfattare, satsade på att leva på skrivmaskinen och enbart på den. Jag hade påbörjat den här sortens kufiska livsföring som femtiåring. Men man kan ju inte skriva hela dagarna så det fanns gott om tid att slösa bort. Jag fyllde den med whisky och öl, porter och kvinnor. Till sist tröttnade jag och koncentrerade mig på whisky, öl och porter.

Kvällen det hände var min flickvän Sarah och hälsade på. Sarah hade sina goda sidor. Till exempel så har hon gradvis fått mig att dricka vin istället för whisky, vilket antagligen gett mig tre extra år att leva. Och jag behövde dem, för jag skrev inte på långa vägar tillräckligt bra.” (ur Hollywood av Charles Bukowski)

———-

Jag hade plockat fram så många böcker, men jag nöjde mig med sju. Kanske bland annat för att inledningen av tre engelskspråkiga böcker av Hemingway gjorde mig lite besviken. Å andra sidan tog han ju igen det med råge med ”Den gamle och havet”. Den och Lagerlöfs ”Körkarlen” och Kafkas ”Processen” öppnar stenhårt i första meningen. Där får vi reda på allt vi måste få reda på: vilket relevant problem huvudpersonen har.

Fast frågan är om slumsystern kan vara huvudpersonen i en bok som heter ”Körkarlen”. Det återstår att se. Jag har en lång att-göra-lista. För tillfället och närmast följande står ett antal böcker om hur man skriver eller inte skriver romaner.

Även om en bok inte på ett väldigt tidigt stadium presenterar huvudpersonen och dennes problem kan den bli ett mästerverk i alla fall. Vad som är viktigt är dock vilken chans man ger sitt manus att fånga en lektörs intresse. Om en lektör efter trettio sekunders läsning känner på sig att manuset i fråga kommer att hamna i högen med de 2997 manus som det året inte skall ges ut i bokform, kan det bli svårt att tvätta bort den stämpeln. Och man vet ju inte heller hur många sidor man får på sig att tvätta rent. Det hjälper inte att kapitel sju till tjugotre är av världsklass om lektörens fingeravtryck inte kommer längre än till kapitel två.

Det är en hård värld därute. På något sätt gillar jag det.

Håkan Tendell

En glad gamäng

Här är jag nu, en glad gamäng,

så ofta ödmjuk, sällan sträng.

Jag söker mig till mörkernatten

så som floden söker vatten.

en dikt av Håkan Tendell

Silence by the river

These are the melted snowflakes of Norwegian mountains,

these are the waves that will wet some Danish beaches,

this is the river where it all began.

She belongs to no one,

but she shines in the night

and cries in silence

as if she wants to be held.

a poem by Håkan Tendell

För andra gången läser jag ”How not to write a novel” av Howard Mittelmark och Sandra Newman. Första gången blev det mest i underhållningssyfte. Den här gången börjar jag lyssna på vad de faktiskt säger, och allt i boken är inte en manual för hur man skall bära sig åt för att inte bli publicerad, utan de tvingar sig då och då till att på det klassiska sättet också berätta hur man skall skriva för att ha en chans att bli publicerad.

Tillåt mig att göra ett citat ur boken:

”Typically, the plot of a good novel begins by introducing a sympathetic character who wrestles with a thorny problem. As the plot thickens, the character strains every resource to solve the problem, while shocking developments and startling new information help or hinder her on the way. Painful inner conflicts drive her onward but sometimes also paralyze her at a moment of truth. She finally overcomes the problem in a way that takes the reader totally by surprise, but in retrospect seems both elegant and inevitable.”

Vore detta inte facklitteratur skulle det vara lyrik. Så vackert lyder dessa rader i mina öron. Med tanke på att jag i cirka ett och ett halvt års tid har accepterat att det existerar regler för hur man bör skriva, samtidigt som jag har tyngts av tanken på mängden böcker som behandlar ämnet och att jag aldrig skulle hinna läsa klart alla dessa böcker utan att det menligt skulle inverka på mina möjligheter att hinna läsa klart alla klassiska romaner plus alla samtida guldkorn, känns det skönt att ha funnit dessa rader som på ett så överskådligt sätt berättar hur en roman skall vara uppbyggd.

Någonstans har jag också nyligen snappat upp att läsaren redan på sidan 1 bör ha fått reda på vad hjältens problem består av.

När jag jämför med mitt nuvarande manus inser jag att det inte uppfyller detta krav. Så som jag planerat manuset skulle problemet dyka upp långt senare. Jag tänkte att läsaren långsamt skulle få glida in i historien, lära känna karaktärerna, uppleva viss nyfikenhet kring saker och ting. Så fel jag hade.

Nu skall jag radera manuset.

*****

Så, nu var det gjort!

När jag väl börjar skriva på manuset igen måste jag börja mitt i handlingen. Det där vet jag ju i och för sig sedan tidigare. Frågan är bara när ”mitt i handlingen” äger rum. För en stund sedan var det när hjälten klev av bussen på en enslig hållplats utmed en landsväg. Det är historia nu.

I min naivitet tänkte jag att jag för att undvika att avbryta berättelsen med alltför mycket av tillbakablickande skulle inleda med allt det som utgjorde själva bakgrundsstoffet. Att jag resonerade så hade delvis att göra med att jag, för att lättare nå upp till minst 80 000 ord, ville brodera ut historien ordentligt. Och det är klart: Ger man en sådan bok till en människa som sitter i isoleringscell kommer han säkert att ta sig an den med visst intresse, men merparten av Sveriges folk sitter inte i isoleringsceller. De har, så långt plånboken räcker, tillgång till ett kulturutbud som nästan tangerar oändligheten.

Det manus jag nyss hade dög inte i konkurrensen. Man måste fånga läsaren på direkten, annars är man körd. Inte för att jag tror att samtliga eventuella läsare skulle slänga min bok efter ett par sidor, utan mer för att lektörerna eller motsvarande aldrig skulle skicka sådana manus vidare i publiceringskedjan. Jag misstänker att förlagen inte medvetet ger ut skräp såvida det inte är skräp som garanterat ändå kommer att sälja i minst 20 000 ex. Om jag lämnar in skräp finns det inga garantier för försäljning i sådana volymer. Jag kan inte sälja böcker på mitt namn. Det värsta är att jag misstänker att det mer och mer kommer att fungera så i framtiden. Först får man se till att göra sig ett namn. Sedan kan man börja sälja pappersmassa. Ååh nej, nu låter det nästan som om jag vore bitter. Jag är inte bitter. Jag har bara mig själv att skylla för att jag inte skriver tillräckligt bra eller inte är ett namn eller både och.

Hur gör man sig ett namn? Ja, det enklaste verkar vara att ställa upp i Riksdagen eller i Robinson. Den som undviker att bli utröstad får mest TV-tid och kan sedan sälja böcker eller åtminstone hanka sig fram som föreläsare eller kändisbartender. En gång köpte jag hamburgare av Lill-Babs. Det var trevligt. Det var för övrigt samma dag, har jag för mig, som jag gick och såg Alice Cooper på Scandinavium. Hösten 1991.

En människas storhet kan kanske bestämmas av benägheten hos folk att byta till en längre kö bara för att få bli serverad av det stora namnet.

Ponera följande: Du står beredd att bli serverad av Lill-Babs, men så dyker Alice Cooper upp i kassan jämte. Han ropar inte ”Ledig kassa!”. Det står redan tio personer i hans kö. Du är väldigt hungrig. Lill-Babs vill ge dig mat. Nu. Vad gör du?

Livet är fullt av svåra val. En del av dessa val handlar om hur man skall strukturera och formulera sina manus. Om man har svårt för auktoriteter kan man förlita sig på vetskapen om att det har skrivits fantastiska böcker som inte har följt den gängse mallen. Sannolikheten för att man själv skall lyckas skapa ett sådant där unikt exempel tål dock att fundera på.

Det är kanske aldrig fel att försöka göra rätt. Åtminstone någon gång.

Håkan Tendell

Det är natten mellan lördag och söndag och jag har just avslutat passet med inledningen av den nya versionen av den stora romanen. Jag kan inte längre kalla den för skräckromanen eftersom jag har upptäckt att det bara får heta skräck om det förekommer övernaturliga inslag i berättelsen. Det kommer inte att bli något av den varan. Vad människor teoretiskt sätt kan ta sig för att göra i verkliga livet ger emellertid tillräckligt med stoff för min story.

Den första versionen av romanen började jag skriva i tredje person. Nu blir det en fiktiv jag-roman istället. Det blir lättare för mig. Skall jag skriva  80 000 – 100 000 ord, och det skall jag, måste jag använda den form som gör det enklast för mig.

Nästan 2 200 ord fick jag på pränt. Det känns skönt att ha kommit igång med den version som kommer att hålla loppet ut. Om jag skriver ca 2 000 ord per dag kommer det att ta ca 40 – 50 dagar att fullborda råmanuset. Kan detta stämma? Har jag räknat fel? Nej. Enligt min gamla Casio fx-115v, som jag hade på universitetet, stämmer min huvudräkning. På gymnasiet hade jag en Texas Instruments TI-57 LCD, men den gick till slut inte att använda eftersom det ofta kom dubbla tecken när jag tryckte in knapparna. Egentligen är det märkligt att jag på 80-talet behärskade saker som logaritmer och derivata. Idag vet jag inte ens vad det är. Jag kommer bara ihåg namnen. Jag kommer ihåg att Avogadros konstant är 6,023 gånger 10 upphöjt i 23, men jag minns inte hur man skall använda den, framför allt inte hur den skall hjälpa mig att skriva en bestseller. Jag borde ha gått humanistisk linje och sedan läst till journalist. Nio av tio författare nu för tiden är journalister. Förmodligen skriver de bra för att de är journalister. Och så syns de av naturliga skäl väldigt ofta i media. Det gynnar försäljningen. Det gillar förlagen. Och här sitter jag, den gamle naturvetaren, numera den enkle tjänstemannen, och vet inget om naturen eller om jag någonsin kommer att anses vara en het kandidat för publicering. Det enda jag kan göra är att fortsätta att lura mig själv att jag har en chans.

Kommer jag att klara av att skapa ca 2 000 nya ord varje dag? Kanske. Kanske inte. I vilket fall som helst finns det ingen anledning att stressa. Jorden går enligt Mayakalendern inte under förrän den 21 december 2012. Nobelpriset i litteratur delas ut den 10 december. Tillkännagivandet sker någon gång i oktober. När har de aderton de facto bestämt sig för vinnaren? Kanske redan före bokmässan. Dessutom måste de ha hunnit läsa min roman. Låt säga att den måste komma ut senast sommaren 2012. Och så brukar det vara ca ett års väntetid på att få ett antaget manus tryckt i bokform. Och före det skall ett antal personer ha läst och diskuterat och eventuellt bett mig redigera manuset. Då befinner vi oss på våren 2011. Dessutom kan det ta upp till tre månader innan någon med anknytning till förlaget hinner plöja igenom högen av manus och hitta just min pappersbunt. Med andra ord: Min roman måste i dugligt skick levereras senast på nyårsafton 2010. Dit är det drygt ett år. På detta dryga år skall jag hinna skriva ett råmanus, läsa igenom det, grovredigera det, läsa det på nytt, finredigera det, låta några i omvärlden få lämna synpunkter på det, beakta synpunkterna och till sist göra en slutredigering. Jag skulle i princip inte behöva börja skriva på romanen förrän någon gång till våren 2010, men jag har redan satt igång. Jag ligger före tidsschemat. Det är ju strålande.

Håkan Tendell

När jag strax före klockan fem i eftermiddags öppnade porten till Biopalatset var jag ännu övertygad om att jag skulle köpa en biljett till någon av lördagens föreställningar av ”2012″. Två kassor var öppna. Köerna till kassorna var jämnlånga. Jag ställde mig förnuftsvidrigt i den som såg mest långsam ut. Mycket riktigt. Den var mest långsam. Då jag stod där och köade såg jag på en skärm att det fanns fyra biljetter kvar till föreställningen som skulle börja kl. 17.30 idag. Efter en kort inre dialog var det beslutat att jag skulle försöka få en biljett till den föreställningen. Kön gick som sagt långsamt. Ett par framför mig noterade att det tycktes öppna en kassa bortom den kassa som var till höger om oss. Det tyckte jag också att det såg ut som, men det var oklart om folk i den andra kön redan hade börjat formera sig i två led eller ej. Det är det värsta som finns när folk som står i kö inte står i kö på rätt sätt. Man skall stå i rät linje och max på armlängs avstånd. Ibland har det hänt att jag i olika sammanhang har frågat folk: ”Ursäkta mig, står ni i kö?” Svarar de ja blir man upprörd inombords för att det inte är någon ordning på dem. Än värre är det om de svarar nej. Då har man alltså helt i onödan stått bakom några personer och väntat på ingenting. Jag är en tolerant människa, en socialliberal humanist, men om jag fick makten skulle jag se till att det blev lite mer ordning och reda i samhället. Nåväl, jag stod alltså där i kön och tittade bort mot höger. Då såg jag hur paret som nyss hade stått framför mig stod och köpte sina biljetter. Kanske var det biljetter till just den film jag skulle se, för när jag tittade på skärmen såg jag att det nu bara var två biljetter kvar till 17.30-föreställningen. Ytterligare två kassor öppnade och lokalen var fylld med folk. Kön till just min kassa fortsatte gå långsamt. Ett par bakom mig bytte kö till en av de nyöppnade kassorna och de fick köpa biljetter före mig. Jag hade nästan gett upp hoppet om att få en biljett eftersom jag förmodade att ett förälskat par (finns det för övrigt något värre än när förälskade människor står och kramas och gosar och hånglar med varandra rakt framför en i kön? Skaffa ett hotellrum! Nej, men det är väl härligt att världen fungerar så att människor kan träffas varvid ömsesidig kärlek uppstår? Ja, det är underbart. Lyckligtvis råkade jag emellertid inte ut för något sådant i dag) skulle ro åt sig de sista platserna. Plötsligt visade skärmen att det fanns en biljett kvar. Då steg hoppet inom mig. Jag hörde suckar från besvikna par runt omkring mig. Jag riktade in mig på siffran ”1″ på skärmen. Den där platsen skulle bara bli min. Den tillhörde mig. Jag såg den först! Efter ytterligare en stund var det bara ett par tjejer framför mig. De körde klassikern. Klassikern kommer allt som oftast när en film man vill se håller på att börja. Då skall det sista hindret framför en börja konstra. Nu var det tal om presentkort eller rabattkort eller jag vet inte vad. Jag lyssnade inte. Jag befann mig i ett tillstånd där jag accepterade ödet. Den här gången var det inte fråga om brist på tid för mig, utan brist på platser. Tiden tickar obönhörligen framåt varje sekund, men en plats kan finnas kvar länge, men hur länge? När de hade fått sina biljetter gjorde de dubbelklassikern. Den innebar att de på väg från kassan stannade upp, vände sig om och ville prata en liten stund till med personen i kassan. Ja, vad trevligt! Här har vi inte bråttom. Livet är en enda lång fikarast där man kan tala med alla om ditten och datten, utan att bry sig om att vara effektiv. Det var någonting med att de undrade om Jim Carrey och hur filmen var gjord. Ja!!! Låt oss prata om hur filmen är gjord!!! Välkomna till filmkrönikan! Sedan blev det min tur. Äntligen. Jag fick tag i den sista biljetten. Triumfens ögonblick! Jag gick ifrån kassan, fyllde på min läsk och saltade popcornen. När jag tittade på skärmen igen stod det ”UTSÅLD!”. Det var en härlig känsla. Märkligt i sammanhanget är att jag inte hade för avsikt att skaffa mig en biljett till denna föreställning när jag äntrade Biopalatset. Hur kunde en plan för en lördagsaktivitet spontant utmynna i ett litet försök till en fredagsaktivitet och sedan övergå i ett jaktliknande beteende där hjärnans hela uppmärksamhet riktades in på att komma över den där sista biljetten? Vad som en halvtimme tidigare överhuvudtaget inte hade varit en fråga för mig förvandlades till en fråga om, kanske inte liv och död, men, ja, ni vet säkert vad jag menar, något i den stilen.

Förmodligen är det evolutionärt. När en fara dyker upp måste vi snabbt kunna rikta all vår uppmärksamhet och alla våra ansträngningar mot att bemöta faran på bästa sätt. I en del fall kan det handla om att ta till flykten. I andra fall kan det handla om att gå till attack. Flykt och jakt / attack hänger ihop i våra hjärnor. Och i det här fallet var det jakt det var fråga om. Det kan dessutom ha handlat om massuggestion. Många människor strävade i en och samma riktning efter samma slags byte. Det åtråvärda höll på att ta slut. Rusning! Stenåldershjärnan kunde inte resonera i termer av att skaffa sig ett tillgodokvitto för att få ta del av ett liknande byte under morgondagen. Bytet låg på savannen nu! Det handlade om att få tag i ett köttben innan allt var borta. Det är därför det är sådan skillnad på vad människor är kapabla till att göra på egen hand och vad de är kapabla till att göra som deltagare i en flock.

Filmen då? Jo, den var himla bra trots att jag hamnade på första raden istället för längst bak i salongen där jag vill och brukar få plats. Senast jag satt på första raden i en biosalong var vårvintern 2004 då jag såg ”Lost in Translation”. Den var också himla bra. Jag tänkte på det i kväll när jag slog mig ner på första raden: att jag satt på just första raden. Precis så där. Ibland är det som om tiden har stått still. Man ser saker eller gör saker som man inte har sett eller gjort på länge, och så är det som om det blott vore igår den förra gången ägde rum.

En liten del av filmen (alltså 2012-filmen) handlar om hur en publicerad författares bok, ”Farewell Atlantis”, som endast har sålts i 422 (tror jag det var) exemplar kan bli en betydande del av mänsklighetens kulturarv. Man vill ju inte gärna att Jorden skall drabbas av Harmageddon för att något sådant skall hända något av ens egna alster, men det är en spännande tanke som sådan. Det är ungefär som det här som man kan tänka ibland: Om jag fick ta mig med fem LP-skivor på en resa till Mars, vilka skulle jag ta med mig då? Vilka fem filmer? Vilka fem böcker? Vilka fem människor?

Vi börjar med LP-skivor. (CD-skivor är också ok)

1. Sweet: Sweet Fanny Adams

2. David Bowie: The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars

3. David Bowie: Diamond Dogs

4. David Bowie: Low

Nä, det här går ju inte. Man måste få ha med sig tio skivor.

5. David Bowie: Scary Monsters

6. Pink Floyd: Dark Side of the Moon

7. Kraftwerk: The Man-Machine

8. Depeche Mode: Black Celebration

9. Depeche Mode: Violator

10. Depeche Mode: Sounds of the Universe

Nej, det går inte att begränsa sig. Man behöver mängder av skivor, filmer och böcker för att stå ut med en resa till Mars. Eventuellt behöver man också människor omkring sig, men det skulle behöva vara ett stort rymdskepp så att man fick lite space för sig själv så att säga. Jag är dock inte folkskygg på något sätt. Jag tycker att film är bäst på bio, och det blir en annan känsla att efter filmen sitta och applådera premiärvisningen tillsammans med en fullsatt salong än att i ensamhet zappa över till TV-shop och titta på vältränade människor som låtsas ha använt billiga plastleksaker för att ha format sina kroppar.

Där fick jag med lite samhällskritik också. Bra.

Dags också att ge mig själv en släng. Jorden går under 2012 (inte 2036 som jag tidigare har trott). Jorden går under och vad gör jag åt det? Jag har inte ens skrivit något som har sålt i fantastiska 422 exemplar. ”Mörker över Manhattan” kom upp i ca 70 ex (kulturredaktionsexemplar inräknade).

Jorden går under. Det är dags att börja leva. Ja, det är mycket möjligt att jag började leva redan idag eftersom jag inte väntade till morgondagen med att se filmen.

Håkan Tendell

Slaget vid Lützen

Du har gått vilse

i dimman

och ingen vet

vem du är

var du är

vad du gör där.

Teologerna

krigar i kyrkan

medan du

inte minns

vilken tes

som var din

att slåss för

enligt ordern.

Adelsmän

i stiliga uniformer

rider förbi.

Du gör honnör

åt alla

som ser finare ut

 än du

och du undrar

vad de tänker om dig.

Du är i dimman.

Ingen ser dig.

Granater sveper förbi.

En kula träffar ditt lår.

En kula träffar din arm.

Metallen gillar din kropp.

En gång till.

En gång till.

Du lägger dig

i leran

med ansiktet ner

och minns

din barndoms höstar

när du sparkade

i brandgula högar

av fallna löv

och du minns

när du åkte

häst och vagn

till marknaden

bort i vägen.

Nu är du soldat

till fots

och du har gått

i många år

och sett dig omkring.

Teologerna

krigar i kyrkan

om saker bara de kan förstå

men i kyrkbänken

var du trygg

varje helg

för där verkade fredligt ändå.

Du såg glimmande guld

och färgat glas.

Du såg saker av silver

hörde orgelns musik.

Templets ritualer

samlade folket

det hörde till livets gång.

Man fick tid att betänka

allt vad som liv var

och lyssna till änglasång.

Katolik, protestant, ortodox eller vad

man än var

det saknade all relevans.

Runt om i Europa

satt folket på bänk

efter lördagens dricka och dans.

Du ligger i leran

i dimman

just nu

långt ifrån

gamla Sverige och byn.

Du drömmer

om kvinnfolket

hemmavid

och längtar

till välkända vyn.

En skenande häst

med tung man på släp

trampar rejält på din rygg.

Det är dimma

och smärta

och hunger

och köld.

Snart vankas starkdryck

och mat

för de till häst som satt upp och stred

de som mejade fienden ned.

Slaget är över.

Skål och hurra.

Vilken härlig fajt

det blev idag.

Adelsmän

rider i galopp

träffar fröknar

köper marker

bygger slott.

Ditt ansikte

vilar i leran

du vet

att detta

blev hela din lott.

en dikt av Håkan Tendell

The Oceans of Time

I’m nothing but a wave

in the oceans of time.

I am weak, I am brave

and I fall and I climb.

This message I send

while my heart still can pour:

Our waves will not end

when they once reach the shore.

a poem by Håkan Tendell