Världsrymden väntar

Ljusgrå himmel. 20 grader. Nyuppstigen. Nu blir det inga fler uppvaknanden på eftermiddagarna för en en lång tid framöver. Min nästa semesterperiod är de två sista veckorna i augusti och den första veckan i september. 

Depeche Modes album ”Black Celebration” strömmar sakta ut ur högtalarna. Jag vandrar till åttiotalet. Och jag kan inte hjälpa att känslan övermannar mig att det var bättre då. På åttiotalet. Varför kommer det aldrig igen?

Men nu är det inte åttiotalet. Det kommer aldrig igen. Nittiotalet kommer heller aldrig igen. Och 2000-talet … det upphörde den 11 september 2001. Sedan försvann världen in i medeltiden, och jag … stundtals … jo, det fortsatta 2000-talet hade många ljusglimtar och jag utvecklades och kunde till och med då och då uppleva harmoni av ett slag jag aldrig tidigare upplevt. Ändå har jag den där känslan, och den har vuxit sig starkare med åren, att världen pågår runt omkring mig, men att jag inte är delaktig i den. Som i förrgår natt: Innan jag lade mig för att sova öppnade jag fönstret, lutade mig ut och skådade stadens mörker och ljusglimtar, lät det regna på min rygg och kände mig förvisso levande på mitt eget vis, men misstänkte att en halv miljon människor runt omkring mig levde verkliga liv medan jag bara väntade på att börja göra detsamma. Och nu är snart semestern slut.

Tre romaner har jag lagt grunden till under mina lediga veckor. Mestadels handlar det om diverse teckningar och meningar nedklottrade i olika anteckningsblock som ett stöd för minnet när jag väl skall komma igång på allvar med att göra tegelstenar av materialet. Under dessa tre lediga veckor som passerat har jag stött och blött så många idéer att det nästan skall bli skönt att få komma tillbaka till jobbet igen.

I Hollywood är det mindre arméer som sysslar med samma sak som jag: att försöka berätta historier som kan fängsla en publik. Och här sitter jag med målsättningen att åstadkomma storverk helt på egen hand. Det ensamma författargeniet. Är det kanske jag det?

Hur skall jag någonsin kunna skapa den där enastående romanen som världen aldrig tidigare har skådat?

Historien talar sitt tydliga språk. Det har gjorts förut.

På 1600-talet kunde man. På 1700-talet kunde man. På 1800-talet kunde man. På 1900-talet kunde man. På 2000-talet kunde man. Och man kan fortfarande.

Varför skulle inte jag kunna? Jag kan väl skriva?

Herregud, på två försök har jag två gånger fått med långa debattinlägg som vardera täckt en tredjedel av GT:s ledarsida. I samma tidning har jag även fått med en lång dikt på kultursidorna. Och jag har fått med såväl kortare som längre debattinlägg i GP och Aftonbladet. Jag är inte värdelös som litteratör.

Men det var då.

Nu är jag.

Nej, jag måste börja tänka mer nyanserat.

Att inte vara lycksosam för stunden betyder inte att man är värdelös.

Vad är det för begrepp överhuvudtaget? Värdelös? Vad är det för värde som saknas? Inte ens en trasig brädbit är värdelös, för den duger att elda med. Precis som mina alster. Där kom det igen! Jag måste sluta upp med att ständigt såga mig själv. Det är sant som det är sagt: Om inte du tror på dig själv, vem skall då tro på dig? Men vad har min åsikt om mitt skrivande att göra med hur andra uppfattar det? Om folk läser min roman och finner den vara skräp, spelar det väl ingen roll om jag hyllar den? Och omvänt: Om jag tycker att min roman är himla kass blir den väl inte sämre i andras ögon för det? Vad jag tycker om min roman är egalt. Bortsett från det faktum att om jag inte hade tyckt att den var bra hade jag inte igår skrivit adresser till tidningars kulturredaktioner på tjugo stora kuvert, och jag hade inte brytt mig om att ägna timmar åt att redigera följebrevet, och ändå är jag inte nöjd med det! Som om följebrevet skulle ha någon betydelse! Det är ju romanen jag vill skall bli recenserad. Inte följebrevet. Gud, låt den där beställningen med böckerna komma snart så att jag kan fylla mina kuvert med böcker och följebrev och köpa frimärken för hundratals kronor och skicka iväg hela rasket till rikets alla sågverk. Nåja, tjugo av dem i alla fall. Det var bra att jag kortade ner min lista något.

Under semestern har jag läst min egen roman fyra eller möjligen fem gånger bara för att försäkra mig om att den inte är absolut värdelös, och jag har hittat en massa guldkorn varje gång. En gång började jag till och med gråta på näst sista sidan, precis som när jag skrev manuset. Nu måste jag en gång för alla bestämma mig för att boken är bra. I vilket fall som helst kan jag varken göra den sämre eller bättre. Orden står där de står. Det är inte jag som skall läsa min bok. Jag skrev den huvudsakligen för medelålders kvinnor. Det är dem jag vill tillfredsställa.

Håkan Tendell