Världsrymden väntar

Håll fast vid din dröm.

Och du skall se.

Att en dag.

Kommer allt kännas bra.

Infriad dröm eller ej.

Verkligheten bor inom dig.

När jag öppnade kartongen och såg mina visitkort fick jag bekräftat att det finns någon som heter Håkan Tendell som har skrivit en bok.

Det var det bevis jag behövde.

Min bok existerar.

Jag existerar.

På 2000-talet.

Det hade jag inte kunnat tro den där kvällen 1975.

Först den oprovocerade gängmisshandeln.

Och jag undrade varför detta hände mig.

Varför?

De var så stora.

Och så många.

Och de höll fast mig.

Deras knytnävar arbetade intensivt.

Mot mitt ansikte.

Mot min kropp.

Och så sedan.

Kniven.

Framför mina ögon.

Och orden.

”Nu skall vi döda dig.”

Sedan smärtan.

Av hugg i ryggen.

Och jag förstod att det var över.

Jag hade inga tankar kvar.

Jag var bara ledsen.

Och konstaterade.

Att vilken sekund som helst.

Skulle jag dö.

Då kom avslöjandet.

De hade huggit mig med knivskaftet.

Istället för med knivbladet.

Och de skrattade.

Och de fortsatte ge mig stryk.

Jag började lipa.

För jag förstod inte.

Varför allt detta hände.

Och jag visste inte.

När de skulle sluta.

Men de slutade.

Och stack iväg.

Ett tonårsgäng.

Med okända gärningsmän.

Försvann. 

Och lämnade kvar.

En nioårig pojke.

Med blodig jacka.

Jag dog den där kvällen.

Inombords.

Det förstod jag långt senare.

Efter att jag avstått från att hoppa.

Och istället börjat reflektera.

Över mitt liv.

Och det har tagit mig nästan hela 2000-talet.

Att bearbeta 1900-talet.

Jag blev en slagpåse.

Som bara tog stryk.

Och aldrig sa ifrån.

Eller gav igen.

För jag hade redan fått mig en läxa.

Om man bara uthärdar våldet.

Kommer det att ta slut.

Och så är det bra med det.

Men det var då.

Jag har lärt mig att stå upp för mig själv.

Och för andra.

Man skall vara ödmjuk.

Och man skall vara tolerant.

Men man skall inte ta vilken skit som helst.

Nog om det.

Det är väl så.

Att många av de barn.

Som råkar ut för människors ondska.

Ägnar en stor del av resten av sina liv.

Åt att försöka bli så älskade av människorna.

Att såren skall läka.

Såren kanske aldrig läker.

Men applåder, hyllningar och beröm är som plåster för själen.

Plåstren ramlar ibland av och då behöver man nya.

Det är väl så många lever.

Författare. Sångare. Skådespelare.

Och andra konstnärssjälar.

De trasiga själarnas behov av uppskattning är oöverskådligt.

I morgon skall jag gå på U2 på Ullevi.

Och nästa lördag skall jag gå på Madonna på Ullevi.

Det känns nog bra när sextiotusen människor uppskattar vad man gör.

Jag har inte lyckats glädja så många människor hittills. Men jag är väldigt tacksam för den positiva respons jag har fått. Igår var det till exempel en tjej som tyckte att min bok var bra för att den hade så många oväntade vändningar.

Nu när jag tittar på det färgglada kortet där det står att jag har lyckats med att ge ut en bok växer känslan att den där mördade nioåriga pojken inom mig kan andas ut och ge mer plats åt den fyrtiotvååriga överlevaren. Det är en lättnad som sköljer över mig.

Och just ikväll vill jag förlåta alla människor som har syndat. Det bor en rädd, liten rymdvarelse i var och en av oss.

Till alla som kämpar med sitt konstnärsskap önskar jag lycka och välgång.

Och till alla litteraturintresserade på jorden vill jag hälsa att vi kanske ses på bokmässan här i Göteborg. Det är en stad med rymligt hjärta och många hotellrum.

Du är välkommen.

Håkan Tendell

En roman innehåller ett antal personer.

Vem skall berätta historien om deras förehavanden?

Öppningsscenen som jag har skrivit till min nya roman känns så banal.

För tillfället är den skriven i tredje person. Det är alltså en allseende och allvetande berättare som beskriver vad människorna gör och tänker, med tonvikt på en av dessa människor. Precis som i min kärleksroman alltså. Där kändes allting ok. Jag ifrågasatte aldrig upplägget. Men beträffande min nya roman gör jag det. Den historia som skall berättas lämpar sig kanske bättre i jag-form: inte i form av mitt personliga jag, utan i form av den fiktiva karaktärens jag.

Om det vore en historia med ett parallellt händelseförlopp som växelvis skulle berättas, hade jag med nödvändighet fått använda mig av tredje person, såvida det inte hade rört sig om experimentell litteratur, men nu är det ju en gång för alla så att jag har en dröm om att kunna leva på mitt skrivande, och då får jag nog koncentrera mig på att skriva böcker som folk vill köpa.

Här är dock inte fråga om något parallellt skeende. Handlingen kommer att följa hjälten slaviskt. Alltså står det mig fritt att välja.

Alltså stod det honom fritt att välja tredje eller första person. Det bekymrade honom att han hade ett val och att han saknade kunskap om hur man skulle kunna bedöma vilket av alternativen som vore det bästa. Han fick gå på känsla. Han brukade tycka om att gå på känsla, men nu ville han med stöd av vetenskapen komma fram till vad han borde göra.

Alltså stod det mig fritt att välja tredje eller första person. Vilken variant skulle jag välja? Jag hade inte den blekaste aning. Det störde mig att jag var tvungen att välja fastän jag inte visste ett dyft om sånt där. Jag ville ju att manuset skulle bli så bra som möjligt. Jag fick gå på känsla. Som vanligt. Det brukade funka. Frågan var bara om det skulle funka den här gången. Om jag ändå bara hade haft möjlighet att läsa mig till hur jag skulle göra!

Hur gör djur?

Eller rättare sagt: Hur gör högdjuren?

Jag har en modern bästsäljare i min ägo: Lars Keplers ”Hypnotisören”.

Den är skriven i tredje person.

Dessutom är den skriven i presens istället för i den mer vanligt förekommande formen imperfekt.

Så här börjar den, om vi hoppar över inledningen (skriven i imperfekt) samt beskrivningen av hypnosens ursprung och utbredning:

”Erik Maria Bark rycks hastigt ur sin dröm när telefonen ringer. Innan han vaknar helt hör han sig själv säga med ett leende:

   – Ballonger och serpentiner.

   Hjärtat bultar av det plötsliga uppvaknandet. Erik vet inte vad han menade med sina ord, har ingen aning om vad drömmen innehöll.

   För att inte väcka Simone smyger han ut ur sovrummet och stänger dörren innan han svarar.”

Förmodligen är det en flirt med alla vänner av allmänbildning att Erik Maria Bark får en att tänka på författaren Erich Maria Remarque som bland annat skrev romanen ”På västfronten intet nytt”. Är det en bra början? Nej, inte för min del i alla fall. Här sugs man (jag) väck från berättelsen direkt och börjar tänka på första världskriget.

När man har läst klart första sidan och börjar på nästa kommer ännu en dos okoncentrationsmedel. En kvinna förklaras heta Daniella Richards. Det går några nanosekunder och sedan ser jag Denise Richards framför mig. Jag ser henne i bikini i ”Wild Things”, jag ser henne som rymdskeppspilot i ”Starship Troopers”, jag ser henne som kärnfysiker i en Bondfilm. Allting är mycket angenämt, men jag har redan glömt bort boken jag håller i. Är jag månne hypnotiserad?

Jag är den förste att erkänna att min utbildning på litteraturbranschens samtliga områden är mycket skral, men jag har ändå min känsla och den får jag i nuläget förlita mig på.

(Anteckning till mig själv: Ge aldrig karaktärer namn som, för folk i gemen, associerar till berömda människor eller berömda figurer i fiktionen.

Undvik alltså namn som Selma Lagerblad, Kent Richards, Jan Travolto, Louise Lein, James Bånd, Frank N. Stein och liknande.

Var dock inte rädd för att använda namn på riktiga personer om karaktären tänker på eller pratar om riktiga personer. Om läsaren känner igen namnet är ju karaktären och läsaren på samma våglängd. Tänk dock på att vad som är välkända namn för dig är kanske helt okända namn för de flesta andra. Detsamma gäller referenser till musik som karaktären lyssnar på. Väldigt många människor kan nynna till Bowies ”Life on Mars”. Inte lika många kan nynna till densammes ”Panic in Detroit”, och nämner man den låten uppstår risken att läsaren kommer att känna ett utanförskap. Ja, här sitter jag och hittar på litteraturteorier som kanske inte alls stämmer med hur det fungerar i verkligheten. Jag bara går på känsla.)

Nå, är ”Hypnotisören” en bra bok i övrigt?

Jag vet inte. Jag slutade läsa efter Denise Richards.

Det är i och för sig högst troligt att en majoritet av världens potentiella deckarläsare inte förknippar Daniella Richards med Denise Richards. Några kommer oundvikligen att tänka på någon när och kär som heter Daniella. Det finns ju Daniellor i verkligheten, men de flesta människor har säkerligen inte en så djup relation till någon Daniella att de blir okoncentrerade vid läsningen. Och hade det bara stått Daniella och inte Daniella Richards hade nog inte heller jag hakat upp mig. Problemet är kanske bara mitt. Jag har svårt för att läsa just för att jag så lätt associerar till både det ena och det andra, särskilt anekdoter ur mitt eget liv.

En LP tar sig fram i 33 varvs hastighet, en singel i 45. Sången och musiken flödar in genom mina öron i en bestämd takt oavsett vad jag tänker på för tillfället. Likadant är det med filmer. De bara rullar på. De är herre över min själ. Men böcker är upp till mig själv att ta in, och då blir det genast mer komplicerat. Jag försöker och försöker och ibland går det bra, ibland inte. Egentligen borde jag börja med ljudböcker, precis som hon i filmen ”The Reader”. Då skulle jag kanske bli beläst till slut. Men jag har redan lagt så mycket pengar på att fylla mina bokhyllor. Skall detta nu vara bortkastade pengar? Jag skall bli en grym romanläsare. Det gäller bara att hitta den rätta tekniken. Inte tänka på Denise Richards. Inte tänka. Bara läsa.

Hemingways ”Den gamle och havet” har jag sträckläst utan problem två gånger. Det som är bra med den är att den handlar om fiske och baseball, två aktiviteter som jag aldrig har fattat intresse för. Associationer till mitt eget liv är uteslutna. Pang på. Sida efter sida. Och så har man läst klart den. Härligt. Underbart.

Mannen är ensam i båten, men man är med honom hela tiden. Från början till slut. En historia som fängslar.

Det var allt för i kväll.

Nej, det var det inte.

Jag hade ju ett litterärt problem att lösa.

Skall jag skriva min roman i tredje eller första person?

Det får bli en jag-roman.

Då spelar det kanske ingen roll ens vad hjälten heter. Jag tänker inte spela upp någon scen där han tilltalas med sitt namn. Och jag tänker inte låta honom studera sitt ansikte i någon spegel. Det viktiga får bli hur han ser ut. Genom sina ögon. På världen runt omkring.

Håkan Tendell

Recensionerna har, såvitt jag vet, uteblivit.

Jag borde aldrig ha skrivit något följebrev. Jag skäms över det. Det blev så himla klämkäckt.

Det borde ha räckt med en post-it-lapp med texten ”Vänligen överväg att recensera mitt verk om ni inte finner det helt motbjudande att ta sig igenom”.

Nu blev allt bara så … ja, det är helt enkelt inte jag. Eller också är det jag. Det är väl just sådär himla klämkäck jag är. På riktigt. I verkligheten. Jag måste erkänna för mig själv vad jag är. Vem jag är. Och fundera på varför jag aldrig lyckas.

Tidigare i kväll läste jag i boken ”Livet med min syster Madonna” att Europapremiären av Blonde Ambition-turnén gick av stapeln i Göteborg den 30 juni 1990. Det stod inte mycket mer än så. Det stod till exempel inte att jag var där, men det var jag. Och det stod inte att jag skall gå på hennes konsert på Ullevi den 8 augusti, men det skall jag. Och jag undrar vart de där nitton åren mellan dessa konserter egentligen tog vägen.

Min flickvän och jag förlovade oss strax efter midnatt 8/8-88 på stranden i Playa de Mamaia i Rumänien. Hon var från de mer välbärgade delarna av Göteborg och jag var från betongen. Men vi trivdes väldigt bra ihop. Jag gjorde slut i mitten av juni 1990.

Mitt första one-night-stand ägde rum i augusti samma år. En tio år äldre skönhet i vit klänning förförde mig på Valand. Den natten älskade vi fyra gånger. Hennes naglar var vackert målade i olika mönster av rosa och lila. Hon dog i tsunamin.

Man tar del av ett namn och en bild i tidningen, och man blir väldigt stillsam. Och man tänker på henne. Och man minns den där natten. Gryningsljuset. Andetagen.

Man kommer inte att leva för evigt. Det går nitton år. Det kommer kanske att gå nitton år till. Eller så är det slut den 8/8-09. Man kan aldrig veta.

Tänk att det snart är tjugoett år sedan man drack Henkell Trocken med en ring om fingret och med en fästmö i handen och sedan vandrade ut i Svarta Havet!

Vad mycket man redan då hade upplevt. Och så sitter man här och undrar vart de senaste nitton eller tjugoett åren tog vägen. Som om inte dessa utgjorde ett fullvärdigt liv i sig. Men det gjorde de ju. Och ändå … ändå känns det som att jag ännu inte riktigt har börjat smaka på livets sötma. Som om livet börjar i morgon eller till helgen eller nästa månad eller kanske år 2010.

Jag väntar på någonting. Men vad?

Ja, det är väl det där som jag alltid kommer fram till: att jag borde börja träffa kvinnor igen, speciellt nu när jag har börjat få råd att gå på krogen både en och två gånger i månaden om jag ser till att inte hamna i alltför stora utsvävningar.

Fast frågan är ju om man måste träffa kvinnor. Det borde räcka med en enda kvinna. Någon som man passar bra ihop med. De växer förmodligen på trän. Det är bara att gå ut och plocka.

Nej, man borde kanske göra sig lite mer attraktiv och bli förförd som förr. Jag klippte mig i helgen. Det var ju en bra start. Och jag har hela och rena skor och kläder. Ja, jag är kanske rentav stans mest eftertraktade ungkarl utan att jag vet om det.

Men vad var det egentligen jag hade på hjärtat?

Jo, det var mitt följebrev till tidningarnas kulturredaktioner.

Det finns inget bättre sätt att rena sig från sin synd än att vara ärlig i offentlighetens ljus.

Sanningen skall göra eder fria.

Det här var mitt följebrev. Det var vad jag kunde åstadkomma sommaren 2009. Det blev som det blev.

__________________________________________

En miljon svenska kvinnor är drabbade

av att inte kunna dejta avsevärt yngre män utan att omgivningen (till största delen bestående av samma miljon kvinnor) finner detta högst opassande.

Räddningen är här.

Min roman ”Mörker över Manhattan”, en kärlekshistoria mellan en kvinna i övre medelåldern och en ung man, har kommit för att frigöra kvinnorna.

Med blott ca 20 000 ord beskriver jag en kvinnas utveckling från sörjande änka och i praktiken nunna till en härligt kärlekstörstande varelse, dock inte utan den obesvarade kärlekens tunga kval som följd.

Ursprungligen tillkom manusidén i ett försök att lyckas i en följetongsromantävling. I vintras fick jag beskedet att lyckan ej hade stått mig bi, varefter jag under våren fortsatte att arbeta på manuset till dess att det i mina ögon hade uppnått en sådan ren form att det ofrånkomligen skulle kunna uppfylla sitt syfte.

I handlingskraftens namn lät jag manuset bli till bok genom självpublicering. Jag har full förståelse för att det kanske inte finns plats i tidningen för en recension av mitt alster, och att böcker utgivna på det traditionella sättet med lika svåra odds som ”Mörker över Manhattan” kämpar om att belysas.

Boken finns tillgänglig på nätbokhandelssajterna Vulkan, Bokus och AdLibris.

Med vänlig hälsning

Håkan Tendell

Det tog också tid.

Och även jag borde sätta upp ett mål.

Min testraket ”Mörker över Manhattan” är förvisso vacker att beskåda

(se den på något av alternativen

https://www.vulkan.se/Presentation.aspx?itemid=34134

http://www.bokus.com/b/9789163349096.html?pt=search_result&search_term=m%F6rker%20%F6ver%20manhattan

http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9163349094 )

men det räcker inte. Jag vill landa på Månen någon gång.

Därför måste jag ha en deadline.

Och som sagt: Även Apolloprojektet tog tid.

Jag var tvungen att stressa för att få upp en raket i omloppsbana, men nu är den där och sänder ut signaler för all evig framtid. Jag kan koppla av nu. Jag behöver inte vara desperat. Nu skall jag ta det lugnt och fint.

Senast år 2019 skall jag ha en roman på minst 50 000 ord antagen, publicerad och lanserad av ett traditionellt förlag. 

År 2019

50 000 ord

En roman

Det är mitt mål.

Jag skall kunna klara av det här.

Det är så mycket man skall tänka på.

Men jag skall klara av det.

Det är min uppgift här på rymdskeppet Jorden.

Jag är här för att underhålla.

Håkan Tendell

I morse låg jag nyvaken med slutna ögon.

Och så plötsligt …

Solen.

Den store solguden, som hunnit ställa sig i läge för att lysa över mitt ansikte, men uppenbarligen hållit en låg profil bakom något moln, kastade molnet åt sidan och ett ljusbad över mig. Mina ögonlock var som sagt stängda, men hela blickfältet sken ändå upp i en ljus nyans.

Och solguden sade: ”Du skall börja uträtta storverk”.

Det var inte i någon befallande ton, utan mer som ett konstaterande, en upplysning om att jag nu hade kommit så långt i livet att jag var redo.

Glad över detta besked bestämde jag mig för att äntligen gå och klippa mig. Det var länge sedan jag var i en frisersalong. Jag har under en längre period nöjt mig med att klippa mig själv.

Jag gick in på Klippoteket på Kungsgatan och frågade vad de tog för en herrklippning. Trehundrafemtio kronor tog de. Det fick det vara värt. Jag fick en tid om en trekvart och tog en runda på stan vilken började med att jag gick till Smedjegatans café för att kolla på dörren exakt hur länge de skulle ha semesterstängt. De öppnar igen i augusti. Sedan gick jag upp för några stentrappor i anslutning till en stor byggnad som har någonting med sjön att göra. Där var en fantastisk utsikt över staden kring älven. Märkligt att jag aldrig har tänkt på att gå upp för de där trapporna tidigare. En annan fin utsikt över staden kring älven har man annars längs räcket vid Stigbergstorget. Där har jag stått några gånger.

Efter utsikten gick jag längs Kronhusgatan och hörde ett band repa i en källare. De spelade death metal eller liknande och det lät riktigt bra. Kanske var de ett av de etablerade banden inom The Gothenburg Sound eller så var de kanske kommande stjärnor i dödsmetallvärlden.

Nästa hämtmatställe som jag ville kolla upp var Office i hörnet Kronhusgatan / Torggatan. De öppnar igen den 10 augusti. Då blir det alltså Thaimat ett tag till. Fast det är ju gott och Drottninggatan ligger ju inte så långt bort från jobbet trots allt. Och lite extra promenad kan aldrig vara skadligt, även om varje gången minut är en förlorad minut.

När jag gick förbi rådhuset kom så två nya scener till mig; en helt ny öppningsscen, och en scen i mitten av historien. Det var alltså det solguden hade varslat om. Jag blev tacksam.

Tillbaka på Klippoteket slog jag mig ner på en stol och väntade på min tur. Då kom där en flicka som nästan inte frågade, utan snarare påstod att jag var Håkan. Jag kunde inte annat än erkänna. Hon tvättade mitt hår och jag erkände helt utan anmodan ännu mer: att det var länge sedan jag hade varit på en frisersalong och att jag hade klippt mig själv och varit nöjd med det, men att jag nu kände att det var dags att ett proffs klippte mig istället.

Till klädsel, smink och frisyr såg hon ut som klippt och skuren ur åttiotalet och jag berättade att det var mitt favoritårtionde och till slut kom vi fram till att vi båda hade stått på planen på Stockholms Stadion när Depeche Mode spelade där sommaren 2006. Hon hade egna idéer om hur hon ville klippa mig, men jag insisterade på att det skulle vara kortare på sidorna och i nacken. Till slut fann vi en kompromiss. Hon smörjde in mitt hår med vax och sa att hon skulle göra så att jag såg ut som George Clooney. För ett ögonblick tyckte jag mig se att hon hade lyckats. Jag köpte en burk vax för hundrasextionio kronor.

På andra sidan gatan gled jag in i en skoaffär och kom ett par minuter senare ut med ett par svarta lågskor för tvåhundranittio kronor. Ett riktigt fynd.

Då jag var i shoppingtagen och samtidigt ville spankulera omkring lite i min nya frisyr gick jag till den där Akademibokhandeln på Avenyn som bara säljer nya böcker och som har en entré bestående av en trappa med röd matta. Det var ”Hypnotisören” av Lars Kepler jag ville åt. Mitt i butiken var det ett stort lass med dennes bok. Jag tog ett ex.

Det var en underbar dag som nu skulle kryddas med lite glass, så jag gick till glasskiosken jämte Stadsbiblioteket och köpte en mjukglass i rån med karamellströssel. För alla som inte är göteborgare kan jag berätta att rån är detsamma som våffla i övriga riket. Och när man köper en munk i Göteborg, då är det en, ja, hur skall jag förklara? Det är ett tunt kex i botten. Och ovanpå detta kex är det grädde som är inkapslad i ett tunt skal av choklad, ibland dekorerat med kokos. Vill ni ha en annan munk i Göteborg får ni alltså beställa en flottyrring eller donut. En halv special betyder en korv med bröd och potatismos.

Jag ställde mig i skuggan av ett träd för att glassen inte skulle smälta så snabbt, men en del hamnade i alla fall på marken. Till min stora glädje kom där då två duvor som tog för sig av varje litet strössel jämte mina fötter. En del människor bestiger Mount Everest. Andra sitter på bänkar och matar duvor. Kanske gör det dem lika lyckliga. Var och en blir salig på sin fason, sägs det ju, och jag kan inte annat än fastslå att detta är stor filosofi.

Det är skönt med helger. I veckan som gick var jag på grund av semestrar den enda domstolssekreteraren i tjänst på min enhet. Jag visste vad som väntade. Därför kom det inte som en chock för mig att jag fick jobba över varje dag för att hålla omvärlden stången. Högarna med akter i olika processuella faser var ju stora redan när jag startade i måndags morse och jag är glad att jag inte bröt ihop, utan bara körde på. Måndag och tisdag jobbade jag till halv åtta på kvällen. Onsdag och torsdag förvisso bara till halv sex, men på fredag jobbade jag till halv åtta igen. Det har varit en vecka som i stort sett bara har gått ut på att släcka bränder och svara i telefon. Det brinner fortfarande i alla högar, men inte så våldsamt. Det bara glöder lite. Nej, det gör det inte. Det brinner. Men vad skall jag göra? Det är inte jag är som statsminister. Och det är klart. De flesta myndigheter i riket är väl underbemannade. Pengarna räcker inte till att anställa tillräckligt med folk så att alla goda intentioner om vad de olika myndigheterna skall syssla med kan förverkligas. Man får ständigt göra prioriteringar och omprioriteringar och låta övrigt ligga och vänta på sin tur. Och det värsta är att i de där akterna som för tillfället är lägre prioriterade än andra, där ligger ofta människoöden som hoppas på att just deras mål eller ärende skall få en snabb behandling. Och så ringer de och undrar hur det går, och man kan oftast bara ge dem svävande besked om ungefär hur lång tid saker och ting kan komma att ta och att vi ändå inte kan lova något, och man hör hur det tutar i bakgrunden för att nästa samtal väntar, och man har klottrat ner ett målnummer och ett faxnummer på ett papper när man under det förra samtalet lovade att så snart som möjligt faxa några handlingar, och det där som man lade på sitt bord kvällen innan för att ta itu med nästföljande dag, det kan man bara glömma att hinna med, för ständigt dyker det upp nya saker som bara måste fixas idag, och man tänker på det där som ligger och brinner i olika åtgärdskorgar, att det också borde fixas på momangen, men man har bara fyra armar och det går inte en lunchrast utan att man får ta ett antal inkommande telefonsamtal på den bärbara telefonen som man har lagt på bordet framför sig.

Halv åtta i går kväll släckte jag i mitt kontorsrum. När jag kom ut i tingshusets öppna trapphall på våning tre ställde jag mig vid räcket och tittade på det stora cirkelformade glastaket högt ovanför mig. Arbetsveckan var över. Jag var fri. Jag hade stridit hårt i nationens tjänst. Kriget var inte över. Det skulle aldrig ta slut. Men det var eld upphör. Ibland brukar jag sjunga tyst för mig själv när jag går ner för trapporna. Men nu ville jag ta ton ordentligt. Bara det inte fanns någon kvar som skulle undra vem det var som plågade katten. Jag försökte höra efter om det fanns någon annan kvar i huset. Varför trodde jag att den möjligheten ens fanns? Det kan man fråga sig. Normala människor jobbar inte frivilligt över på en fredagskväll. Har de familj åker de hem för fredagsmys. Har de inte familj går de på after work. Några människor någonstans gjorde dock säkert som jag, men jag är fullkomligt övertygad om att jag var den ende i Europa denna fredagskväll som vid ett räcke i trapphallen på sin arbetsplats högt och klart brast ut i Depeche Modes ”Shake the Disease”. Ni vet kanske den där låten som börjar med att man ylar lite och sedan sjunger ”I’m not going down on my knees begging you to adore me.”

Akustiken var nästan lika skön som i rådhuset. Och jag föreställde mig att jag sjöng i ett fullsatt Scandinavium, och det var ljuvligt. Särskilt känslosamt blev det när jag sjöng den där upprepande frasen ”understand me” och sedan slog med fingrarna på räcket som om det vore tangentbordet på en synth. Sedan gick jag till Hemköp och handlade, varefter jag släntrade hem och läste GT eller Aftonbladet. Jag minns inte vilken. Fångas jag inte direkt av någons löpsedel tittar jag lite på framsidorna och bestämmer mig inom tio sekunder. Båda tidningarna är ofta lika bra. För de som inte vet är GT nuförtiden en västsvensk regional variant av Expressen, på samma sätt som Kvällsposten är en sydsvensk dito. Expressen är också alltid till salu, men jag köper den endast om GT är slutsåld.

Frida hette flickan som klippte mig. Hon gav mig ett kort med sitt namn och är nu min officiella frisör. Sedan förra året har jag en stylist. Hon heter Anki. Det är en tjej på jobbet som med stort engagemang fick mig att sluta klä mig i så trista färger och kläder. Hon tog med mig på en shoppingrunda förra året och klädde upp mig. När jag nyligen gjorde årets klädinköp var hon dock inte med eftersom det var helg och jag kände ett skriande behov av att köpa nytt. Men jag skall låta henne bestämma nästa gång. Två andra shoppingglada och modemedvetna kvinnor på jobbet har också engagerat sig i mitt fall. Carina och Toril. Eva har ju också koll på läget och kan komma med goda förslag. De skall väl få lov att välja ut saker åt mig någon gång framöver. Sedan är det en som heter Ulla. Hon är duktig på att sy kläder. Jag har sagt till henne att när jag väl slår igenom som författare skall jag låta henne sy en scenklädsel åt mig. Hon är förresten inte bara duktig på att sy. Hon är underbar att konversera med. Hon är liksom jag intresserad av att diskutera kultur, naturvetenskap, filosofi och teologi. I berusat tillstånd har jag lovat henne att när jag väl slår igenom skall jag bjuda henne på en resa till Paris. Inte för att hon behöver Paris, utan för att Paris behöver henne. Vem har jag mer lovat saker under glada stunder? Carina. Henne har jag lovat att jag skall sjunga James Blunts ”You’re Beautiful” när jag har lärt mig den. Jag satt på julfesten i rådhuset förra året och började sjunga den för henne vid bordet, och hon älskade det, men jag kunde bara de första raderna, så jag lovade att jag skulle lära mig den vid senare tillfälle och istället sjunga något annat för henne under kvällen, så när dansen kom igång bad jag efter någon timme diskjockeyn att jag skulle få låna mikrofonen. Eftersom han fram till dess inte hade spelat någon tryckare gjorde jag en ledig introduktion kring detta ämne och började sedan sjunga Depeche Modes ”Somebody” a cappella. Det gick uppenbarligen så rytmiskt tillväga att ganska många började dansa tryckare till min sångröst. Det var en stor upplevelse. När jag mottagit applåderna och lämnat tillbaka mikrofonen klev jag av scenen och råkade därvid trampa i ett fullt ölglas av plast varefter jag bjöd upp Carina till en tryckare, nu framförd av diskjockeyns musik. Men jag måste alltså lära mig den där låten med James Blunt. Förmodligen till nästa julfest.

Men årets stora evenemang framför alla andra kommer att vara bokmässan. I flera år har jag gått där och tänkt att en dag skall jag komma här i rollen som författare. Om nu ingen tidning recenserar mitt verk kommer jag sannolikt att gå omkring där helt anonymt, precis som vanligt. Men det finns väl någonting gott i det också. Kanske kommer jag en dag att längta tillbaka till den där tiden när inte alla ville ha min autograf på sitt bröst, mitt foto i mobilen och min åsikt om världsläget.

Håkan Tendell

Snart är det löning, så jag spenderade obekymrat en stund och en summa på att beställa hem tusen stycken visitkort, klatschigt utformade med bland annat titeln på min roman och information om var man kan få tag på den. Om jag kommer ihåg det, och det lär jag göra, skall jag ta ett foto när jag har fått försändelsen så att ni ser hur himla klatschigt det blev.

Frågan är nu hur jag skall använda dessa tusen exemplar på bästa sätt.

Skall jag A/ elda upp dem?

B/ dela ut dem till folk som frågar om min roman?

C/ dela ut dem till de tusen första kvinnorna jag ser?

eller D/ skaffa mig en manager som har mer genomslagskraftiga idéer än att trycka upp visitkort med bokreklam?

Mer och mer inser jag hur lätt min enmansshow väger i kampen mot konkurrenternas arméer. If you can’t beat them, join them. Jo, det har jag ju försökt förut, men för tillfället är jag inställd på att lyckas på egen hand.

En man, en bok, en succé.

Håkan Tendell

Jag är möjligen något efter min tid, men vad är väl fyrtio års fördröjning i de stora sammanhangen?

Om tusen år kommer ändå många att gissa väldigt fel när de får frågan: När landade människan för första gången på Månen?

Var det A/ 1492?

Var det B/ 1815?

Var det C/ 1969?

Eller var det D/ 2166?

Kanske kommer det om tusen år även ännu frodas konspirationsteorier om att människan aldrig landade på Månen, att det bara var ett Hollywoodprojekt i syfte att slå fast USA:s storhet som nation. Och samma människor lär väl också spekulera i att Elvis lever, med mera med mera.

Fast om tusen år är väl Månen en enda stor gruvarbetsplats, eller ett enda stort Disneyland, eller ett enda stort Afghanistan, eller också en blandning av lite av varje, precis som på Jorden. Där människor slår sig ner, där följer sannolikt också förr eller senare hela katalogen av människans aktiviteter.

Med andra ord kommer det nog en dag att finnas diktare och författare på Månen. Diktare och författare och förlag och recensenter och läsare.

Vem blir den förste att skriva en roman på Månen?

Vad kommer den att handla om?

Skulle den förste romanförfattaren på Månen kunna låta bli att skriva om något månrelaterat eller rymdrelaterat överhuvudtaget?

Man skulle naturligtvis känna en stor press på sig att skriva någonting med handlingen förlagd till Månen. Folk hade förväntat sig det. Man själv hade förväntat sig det.

Klockan är över ett på natten.

Och jag drömmer om att resa.

Till Månen.

Till Månen.

När går flyget?

Håkan Tendell

Det finns recensioner, och så finns det recensioner.

Jag fick ett mejl från en arbetskamrat som jobbar på en annan avdelning. Med hennes tillåtelse publicerar jag mejlet.

Såhär skriver Mimmi:

”Snart är klockan dags-att-gå-hem. Jag avslutar dagens arbete med ett leende. Jag är på väg hem. Hem för att läsa årets mest efterlängtade bok som en mycket god vän till mig har skrivit. Jag måste dock erkänna att jag faktiskt har smuttat på boken. Var så nyfiken så att jag under kafferasten satt o läste i boken medan de andra fikade. De första sidorna i boken värmde mig likt arbetskamraternas nybryggda kaffe och uppfyllde mig med en hunger. Måste förtära mer sidor, mer sidor, mer sidor.

Jag gillar boken. Ditt sätt att skriva känns nära och det känns som att du själv ömmar väldigt mycket för Solveig. Fiffigt att sätta henne i motljus med väninnan, de är ju sådana kontraster men ändå förstärker de varandras karaktärer.

Solveig känns tillsammans med väninnan som moderlig, varm, och hennes sorg är tydlig. Hon har moral och känns nästan lite gammal. Men sedan i sällskap med Frank då känns det som om hon är 23 år och han äldre förutom när hon håller om honom efter flygplanshändelsen. Himla spännande hur du får min uppfattning att skifta beträffande Solveig. Hon verkar ju så ”grounded” och så i mötet med Frank när hon kastar sig kring hans ben så upplevs hon som lite desperat. Jag känner nästan lite illvilja mot henne vilket kommer ifrån att jag känner igen min egen person i ett tidigare liv. Dvs. att det är ett beteende jag känner igen och som jag skäms över när jag har displayat min desperation. Därför kan jag känna lite pinsamt för Solveig. Men jag längtar efter fortsättningen, vad händer sen….????????????

Därför har jag ringt upp sambo o barn, bett dem att packa sig iväg vart som helst. Så jag o min Håkanbok kan få vara ensamma en stund idag.

Tänk att lilla jag får tillbringa ett par timmar ensam med dig i min soffa…

Mmm, I like it!”

Ibland är det underbart att leva.

Att få sådan respons …

Och att känna att man med sitt författande har möjlighet att beröra andra.

Härlig är Jorden.

Håkan Tendell

På väg genom shoppingdistrikten för att göra mitt årliga klädinköp (det blev ett par svarta byxor, ett par blå jeans, åtta par svarta strumpor, sex boxerkalsonger i olika färger, en svart skjorta, en blåsvartrutig skjorta, en lila skjorta och en svart T-shirt med ett färgglatt tryck som enligt expediten kommer att lysa i mörker) kom jag till insikt om att världen vimlar av kvinnor. De finns överallt. Precis överallt. Och inte nog med det: det är också kvinnor som bestämmer vilka författare som skall lyckas: det är ju i huvudsak kvinnor som köper böcker på den här planeten.

Medan jag hade shoppingsuget i mig gled jag in på bokhandeln i korsningen Kungsgatan / Östra Hamngatan för att köpa modern litteratur (jag har alltför länge försökt gräva mig ner i artonhundratalet). Då jag ögnade igenom hyllorna slog det mig att jag måste köpa böcker som handlar om kvinnor. När jag skrev min kärleksroman trodde jag mig veta en del om kvinnor, och det är möjligt att jag vet en del, men jag vet inte allt, och hur skulle jag förresten kunna det? Varje kvinna är ju unik, men i alla fall: Jag bestämde mig för att fördjupad kunskap om kvinnor är nyckeln till ett lyckligt liv som människa i allmänhet och som författare i synnerhet. Eller också borde jag säga som människa i synnerhet, för jag borde verkligen träffa en kvinna. Det vore på tiden. Speciellt nu när jag inte längre behöver gå i halvtrasiga byxor (expediten i Levisbutiken hade för övrigt sjå med att hitta ett par passande jeans till mig eftersom de flesta jeansen såldes halvtrasiga och jag ville ha ett par som var hela från början. Det blev ett par av 506:ans modell om någon modeintresserad undrar).

Sammanfattningsvis, vad är det jag skall tänka på framöver?

1. Kvinnorna härskar på planeten Jorden.

2. Jag är en rymdvarelse från Andromedagalaxen.

3. Lyckan ligger i att behaga kvinnorna.

4. För att kunna behaga kvinnorna måste man lära känna deras behov.

5. För att lära känna kvinnornas behov måste man vara lyhörd.

Håkan Tendell

Livet rinner förbi och det finns inget jag kan göra åt det. Eller också finns det alla möjligheter i världen.

   Igår fick i alla fall tjugo av landets kulturredaktioner ett exemplar av min bok. Vad de än känner för den kan mitt liv hädanefter aldrig mer bli detsamma. Kultursverige skapar sig en bild av mitt skrivande. Jag är måhända redan stämplad och placerad i ett fack. Gud vet i vilket.

   Jag ville så gärna bli en framgångsrik författare, och jag trodde att jag kommit långt i min utveckling, men det stämmer inte. Jag har uttömt min tillgängliga kapacitet, det är korrekt, men jag har bara nosat på den kapacitet jag skulle kunna ha om jag förändrade mig själv i grunden.

   Av alla människor med författarambitioner tillhör jag nog dem som har de största läskoncentrationssvårigheterna, den svåraste skrivkrampen och den mest ivriga lusten att destruera vad jag har skrivit när jag väl har lyckats skriva något. Förmodligen rör det sig om prestationsångest. Skall jag någonsin kunna bli den störste av alla genom alla tider måste jag sluta upp med att tänka på att jag skall bli den störste av alla. Det hämmar mig i varje stund som jag inser hur långt ifrån målet jag är. Vad skall jag istället tänka på? Att bli den störste i landet? Att bli den störste i staden? Nej, jag skall nog inte tänka i termer av störst överhuvudtaget.

   Vad är syftet med skönlitterärt skrivande? Vad vill författaren göra med sina läsare?

   Författaren vill beröra. Författaren vill kanske också upplysa, men man måste komma ihåg att läsarens behov av upplysning är sekundärt. Folk läser väl romaner i första hand för att bli berörda? Så enkelt är det. Spänning, skräck, glädje, sorg, harmoni: det spelar ingen roll vad man framkallar: folk vill ha valuta för pengarna, och om de har lånat boken på biblioteket vill de åtminstone känna att det var väl spenderade timmar att läsa boken.

   Jag minns att jag som barn tyckte om att läsa. Så mycket tyckte jag om det att jag redan vid fyra års ålder kunde läsa hjälpligt. Jag har ett starkt minne från när jag sitter i min säng i höghuset på sjätte våningen på Kalendervägen 28 i Kortedala och har lärt mig känna igen de vanligt förekommande orden ”och” och ”men”. Jag bläddrar igenom Kalle Anka-tidningar för att hitta orden i pratbubblorna. Fler och fler ord lär jag mig känna igen, och till slut förstår jag också systemet för hur samtliga ord skall kunna läsas. Läsandet av serietidningar och barnböcker kompletteras med Göteborgs-Posten och Hemmets Veckotidning. Möjligen är jag lite otålig med långa och obekanta ord och hittar därför snabbt kreativa lösningar på dem. ”Tillbaka till civilisationen” läser jag högt som ”Tillbaka till civilstationen”. ”Mona i läsekretsen” blir ”Mona i läsketräsken”.

   Det fanns alltså en tid när jag läste av ren glädje utan att vare sig hämmas av tanken på att varje läst mening måste präglas i mitt inre i syfte att jag skulle utvecklas som författare eller att orden grötade ihop sig när texten väckte associationer till saker jag själv varit med om. Efter några år började jag skolan. Det var på hösten 1973. Jag var först på plats och satte mig längst fram, sugen på att lära mig något nytt. Till min besvikelse skulle vi lära oss alfabetet. Vi började med bokstaven O som var målad som en orm som låg böjd som själva bokstaven O. O som i ”Oh, my God, vad är det här för någonting? Kom igen! Jag är här för att lära mig något nytt!” Ungefär så vill jag minnas att jag kände det. Tacksamt nog fick jag fria tyglar att snabbt plöja igenom kurslitteraturen för första klass och sedan ta itu med materialet för andra klass.

   Det var tal om att jag till nästa årskursstart kanske skulle hoppa över tvåan och börja direkt i trean, men hösten 1974 flyttade familjen till Hammarkullen, jag började i andra klass och det var förvisso trevligt att vara klassens ljus, men det brukar ju finnas en hake med allt och haken var väl den att jag inte fick det här med studieteknik inpräntat i mig. Läxor läste jag sällan hemma. Det jag hörde på lektionerna snappade jag upp, och det brukade räcka med det. Till en början.

   På mellanstadiet var jag med få undantag bäst på alla prov.

   På högstadiet var jag bäst på bara en tredjedel av proven.

   På gymnasiet var jag en i mängden, och insåg att man nog fick plugga om man skulle klara av det hela. Oftast gick det till så att jag råpluggade kvällen innan provet, skrev en sammanfattningslapp vid midnatt, och läste denna lapp nästföljande morgon på väg till spårvagnen, på spårvagnen, från spårvagnen till skolan och utanför aulan ända till dess att dörrarna öppnades och det var dags för avrättning. På något sätt lyckades jag i alla fall ta examen på naturvetenskaplig linje med 4,2 i betyg.

    Efter två månader som diskare på ett charkuteri, en månad som turist i Kalifornien och åtta månader som laboratorieassistent vid Institutionen för organisk kemi genomgick jag militärtjänstgöring under två års tid i Skövde. Sedan följde några månader som lagerarbetare på ett fryslager och ett år som kansliskrivare vid Sjömansskattekontoret. Eftersom jag därefter var tjugonde reserv för att komma in på arkitektlinjen föll jag för frestelsen att anta erbjudandet om en plats på juristlinjen istället. Där började mitt mänskliga förfall. Men jag upplevde mig ha skoj under vägen och tack vare möjligheten till omtentor kunde jag så småningom kvittera ut ett diplom där det stod att jag var jur. kand. På engelska hette det att jag var ”Master of laws”. Vilket skämt! Jag var möjligtvis ”Master of drinking”, ”Master of the dancefloor” eller ”Master of pinball”. God inblick i samhället fick jag i alla fall, genom universitetslitteraturen, genom extrajobben på bland annat Trygg Hansas skaderegleringsavdelning och Volvos juristavdelning, men framförallt genom samtalen längs bardiskarna.

   Det tråkiga med universitetet var att det tog död på mitt läsande av skönlitteratur. Det gick bra att läsa tidningar, men så fort jag ens tänkte tanken att läsa en roman kom det dåliga samvetet över mig med budskapet att om jag skulle läsa några böcker överhuvudtaget borde jag läsa kurslitteraturen till den närmast förestående tentan. Då var det bara att hänge sig åt festandet istället. Jag tackade aldrig nej till ett förslag om att ta en runda. I snitt festade jag tre kvällar i veckan. Det är ett under att jag lyckades klara alla tentor till slut. Eller också har jag förträngt det faktum att jag trots allt gick på föreläsningar, läste delar av litteraturen, deltog i grupparbeten och tränade inför tentorna genom att gå igenom gamla tentor. I vilket fall som helst krönte jag tiden på universitetet med det allra främsta av mina studentikosa upptåg: en veckas hårt festande i Milano i samband med att jag och cirka trettio andra ungdomar från Sverige deltog i inspelningen av ett antal avsnitt av TV-programmet Tutti Frutti, det där med Dominika Peczynski och Bruno Wintzell, om ni minns? På dagarna utgjorde man publik i studion, på kvällarna var det in i dimman, och en av dagarna, ja då var jag en av programmets deltagare. Tävlingsgrenarna bestod bland annat av mekanisk rodeotjur, boxning med jättehandskar och liknande aktiviteter. Under tidigare säsong av programmet var karaoke en av tävlingsgrenarna, och det var väl egentligen den stora anledningen till att jag gick på audition för programmet. Jag ville så gärna sjunga i TV, men den tävlingsgrenen hade ersatts med något annat. Min insats i TV-historien slutade i alla fall härligt med rockmusik, rökmaskin, strålkastare och mycket hud. Fast det blev inte riktigt TV-historia, för programserien var så skandalomsusad att TV3 lade ner serien innan mitt avsnitt hann visas. Nåväl, när jag kom hem från Milano, full av inspiration, satt jag nästan dag och natt och skrev klart mitt examensarbete ”Polisens rättsliga befogenheter avseende ingripande vid störning av ordning” som beskrev lagar och rättsfall och gav förslag på lagändringar för att få bukt med huliganer och trädkramare. Uppsatsen fick högsta betyg.

    Som om jag inte hade fått nog av att plugga lät jag mig anställas som läkemedelskonsulent varvid jag genomgick en branschgemensam korvstoppningsutbildning, en slags läkarutbildning i miniatyrformat, på tre månader i Stockholm dit de flesta läkemedelsbolag skickade sina adepter för att se om de var av det rätta virket. Hälften av kurskamraterna hade det lätt för sig då de var sjuksköterskor eller apotekare. Den andra hälften skulle få det lätt för sig i framtiden då de var civilekonomer med intresse för marknadsföring. Och så var det då jag som varken kunde medicin eller marknadsföring. Men grundkravet var ju bara att man skulle ha en akademisk examen, att man skulle klara av ett antal IQ-tester, samtal med en psykologisk utvärderare och sedan ett par möten med chefer på företaget. Efter att ha klarat av dessa formaliteter satte alltså utbildningen igång och därmed också det ihärdiga festandet. Stockholms krogar skulle avverkas på tre månader, men mestadels handlade det om upprepade besök på ett fåtal ställen; Sophies Bar, Biblos, Riche, Sturecompagniet och Café Opera. Det var ställena som gällde på den tiden, och en kurskamrat som råkade heta just Sophie var den som snabbt och lätt brukade fixa in oss överallt. När hon inte var med fick man köa eller ta tunnelbanan till Södermalm. Tunnelbana fick man ta i vilket fall: jag bodde på Svit Hotell som låg på gränsen mellan Solna och Sundbyberg.

   Efter avklarad tenta med godkänt resultat påbörjade jag livet på vägarna som läkemedelskonsulent. Fortfarande kunde jag inte läsa skönlitteratur, för nu gällde det att hänga med i nya medicinska studier som presenterades, allt för att kunna vara den expert på det extremt nischade område där man skulle kunna föra samtal med läkare och läkemedelskommittéer och få dem att inse vilket rävgift alternativt dyra placebo som konkurrentbolagen tillhandahöll och vilka fördelar för patienterna, sjukvården och hela samhället det skulle bli om bara den rätta medicinen förskrevs. I jobbet ingick även att boka in föreläsare och arrangera utbildningar som landstingen inte skulle ha råd att bedriva i egen regi, men självklart handlade jobbet också om att överösa läkarkåren med gratis pennor, post-it-block, roliga prylar, härliga luncher, ännu härligare lyxmiddagar med starkt i glasen och som kronan på verket resor till utlandet.

   Jag hatade mig själv och mitt liv nästan varje dag i sex års tid. Den där personen som i princip mutade läkare att förskriva olika preparat, det var inte jag. Jag ville inte vara den personen. Och jag ville inte vara den där personen som varje dag hastade fram på Västsveriges undermåliga vägnät för att försöka hinna träffa så många viktiga kunder som möjligt. Jag ville inte riskera andra människors liv. Kanske inte heller mitt eget. En återkommande mardröm var att jag tappade kontrollen över bilen, att jag vred på ratten, men att bilen inte svängde, att jag tryckte på bromsen, men att bromsen inte tog.

   Men det var bra att jag var på väg att hoppa från Älvsborgsbron, för när jag kom ut ur det djupaste mörker jag någonsin befunnit mig i förstod jag att min höga lön inte betydde ett dyft. Jag sade upp mig och hade sedan turen att få ett lågbetalt kontorsjobb.

   Jag blev en väldigt reflekterande person. Jag reflekterade över samhället och över mitt eget liv och jag hamnade i ett annat slags mörker som slutligen sommaren 2006 började utmynna i skrivandet av dikter och insikten om att om mitt liv skulle få mening var det endast genom författandet det skulle kunna ske. Så jag tog upp det värv som jag tidigare under livet endast vid enstaka tillfällen befattat mig med på impuls och gjorde det till mitt kall. Och sedan den sommaren har jag oavbrutet velat försöka läsa och skriva romaner. Resultatet? Inte mycket i jämförelse med vad andra tycks klara av, men ändå mer än vad jag åstadkom sammanlagt under de första fyrtio åren av mitt liv.

    Och nu sitter jag här med en egenhändigt skriven roman. Inte bara egenhändigt skriven, utan också egenhändigt utgiven. Som jag har förstått det skall jag nu skämmas för mitt dåd. Att inte låta sitt manus passera ett traditionellt förlags kvarnar tycks vara en av de sju dödssynderna.

   Jag är en katt bland hermeliner. Blott om ett ber jag: Att min roman skall bedömas efter sitt innehåll och inte efter sitt omslag.

Håkan Tendell