Här i Göteborg är det varmt som vanligt, 30,3 grader utomhus, men bara 28,7 grader inomhus, tack vare att jag har ställt en bordsfläkt på golvet. Genom persiennerna ser jag att det är lite grådisigt ute, vilket passar mig bra, eftersom jag snart tänker ge mig ut på stan och inte i alltför hög grad vill attackeras av Solens dödsstrålar. I natt, eller i förmiddags, hur man vill se det, hade jag en uppenbarelse. Jag tyckte mig sväva bort från Jorden och fick insikt i Solsystemets urverk. Och jag såg de fysikaliska processerna i Solens inre. Och jag såg livets uppkomst på Jorden tack vare Solen. Fullständig harmoni.

Häromdagen beställde jag några böcker. Egentligen borde jag prioritera att uppdatera mitt sko- och klädförråd, men böckerna kändes helt enkelt viktigare att införskaffa. Det blev Fjodor Dostojevskijs ”Fattigt folk” och ”Vita nätter”, Émile Zolas ”Krogen”, Knut Hamsuns ”Pan” och Marcel Prousts ”På spaning efter den tid som flytt”. Men hädanefter skall jag försöka koncentrera mig på tjugohundratalets litteratur. Jag måste börja leva i min samtid.

När jag för övrigt för en stund sedan funderade på ur vilken persons perspektiv mitt senast påbörjade alster borde berättas ur för att bäst skildra det som jag vill skildra, om jag nu överhuvudtaget är säker på vad det egentligen är jag vill skildra, hörde jag hur någonting tungt damp ner på hallgolvet genom brevinkastet. Förvånansvärt nog misstänkte jag inte till en början att det var något manus som hade sänts i retur, fast å andra sidan är ju det vanliga ändå bara att man får hem ett nätt och trevligt formulerat refuseringsbrev. Istället fick jag för mig att det var en bok i ett kuvert, men inte vilken bok som helst, utan en bok som inte fanns i den verkliga världen, men som skulle kunna finnas där om jag skrev den, och jag började fundera på hur en sådan bok skulle se ut. Hur skulle den boken se ut? Jag koncentrerade mig på omslaget till boken. Jag såg framför mig att det var ett tecknat, kolorerat omslag. Man ser en man i röd dräkt snett bakifrån. Han springer mot en rymdraket / ett rymdskepp. Ena stunden är det svagt eleverat. Nästa stund lutar det uppåt i ca 45 graders vinkel. Visionen växlar. Man vet inte varför mannen springer. Man ser bara att han springer i sin röda dräkt. Han har blont, vågigt hår och ser allmänt atletisk ut. Rymdskeppet är rödfärgat. Marken är gul. Himlen är blå. Det är de tre dominerade färgerna. Rött, gult och blått. Jag funderar på varför han springer. Är han jagad? Eller har han bråttom för att han vill undsätta någon på en annan planet? Man anar att han är en god människa som antingen jagas av onda eller vill jaga onda.

Jag går till hallen och ser att det inte finns något kuvert. Bara en massa reklam. Förmodligen var det brevinkastets igenstängning som lät mer som en duns än vad gravitationsekot från pappersmassan gjorde. Men det är inte bara reklam jag har fått. Jag har även fått ett vykort. Det är maskinskrivet och börjar såhär:

”Hej igen!

För ett tag sedan ringde vi upp och hälsade dig välkommen till DinEl. Vi erbjöd dig då att teckna ett avtal med Fast elpris eftersom det är billigare än ditt nuvarande tillsvidarepris. Just då var du inte intresserad och nu vill vi bara påminna om att du när som helst kan höra av dig och teckna om till ett förmånligare avtal.”

Sedan avslöjas numret till kundservice och så önskar de trevlig sommar.

Ingen har skrivit under vykortet. Det framgår inte i vilken stad de befinner sig i eller hur varmt där är i vattnet eller i skuggan eller om resan gick bra. Ett så tråkigt vykort, men ändå så trevligt på något vis. Jag har uppenbarligen vänligt, men bestämt, nobbat dem tidigare i mitt liv och de skickar ändå vykort till mig med förslag på hur mitt liv skall bli bättre eller åtminstone billigare. De är precis som jag. Om människor är ovänliga mot mig försöker jag vara vänlig tillbaks, för människor är i grund och botten goda även om de kan ha dåliga dagar. Fast jag är aldrig ovänlig mot telefonförsäljare. Ibland försöker jag säga tack, men nej tack. Ibland, om det är någon som är riktigt gåpåig, brukar jag erbjuda mig att tacka ja till det fantastiska erbjudandet om det kostar mig noll kronor för tre månader, för ett år, ja, för all framtid. Då börjar de bli tveksamma till om upplägget är lönsamt för dem, för på något sätt tycks det handla om att de vill tjäna pengar på mig fastän de utstrålar sådan altruism. Ja, alla måste vi få ihop till vårt dagliga bröd på något sätt och inget sätt är sämre än något annat, förutom om man är knarklangare, hallick, torped, girig direktör eller skrupellös politiker eller fackpamp, bara för att nämna några yrken som SYO-konsulenten aldrig föreslog att man skulle satsa på.

Att satsa på författandet. Jag skulle aldrig våga säga upp mig för att bli litteratör på heltid. Till det är bokbranschen alldeles för tuff. Hur många promille av alla insända manus tar förlagen sig an? Och hur många av de manus som trycks säljer i så många exemplar att författarna kan hanka sig fram på blott intäkterna från dessa?

En del människor är UFO-spanare på sina lediga stunder. En del, såsom jag, försöker slå igenom som författare. Den ena fritidssysselsättingen är inte sämre än den andra.

Håkan Tendell

En stilla kväll i kulturens tecken, Marilyn Manson står på en scen i Frihamnen och sjunger. Kvällsbrisen för rösten, musiken och massornas vrål över älven, över staden och in genom mitt öppna fönster. I lägenheten är det tjugofem grader varmt och utomhus tjugotvå grader svalt. Jag läser Jonas Thentes bokblogg och noterar att en författare vid namn Willy Kyrklund är död, och konstaterar än en gång att det finns stora författare vars namn jag inte lär känna förrän det meddelas att döden deras har inträtt.

Så lite jag vet om denna värld, om litteraturens värld, och jag skäms en smula för att jag inte är tillräckligt insatt.

Håkan Tendell

Det har nu gått cirka ett dygn sedan jag fick reda på nyheten.

Jag är osäker på var jag befann mig när jag fick reda på att Elvis Presley var död, men jag minns exakt var jag var när jag fick reda på att Olof Palme hade blivit mördad.

Och igår var jag på väg till Bältesspännarparken för att dricka öl och kolla på semifinalen i U21-EM mellan Sverige och England på en storbildsskärm. Och medan jag gick utmed Kungsgatan läste jag: ”MICHAEL JACKSON DÖD”

Och jag köpte en tidning och läste och mindes.

De medryckande hitsen.

Konserten på gamla Eriksbergsvarvet 1988.

Michael Jackson. Vilken energi han hade. Vilken karisma.

Hur många gånger har man inte i fyllan och villan tjoat i falsett och sjungt och försökt dansa som Michael Jackson till tonerna av ”Billie Jean”, ”Beat It”, ”The Way You Make Me Feel” och ”Black Or White”?

Vilken glädje den mannen spred över jordklotet.

Till hans minne avslutar jag här med ett par underbara YouTube-klipp från hans TV-framträdanden.

The Way You Make Me Feel + Man In The Mirror

Black Or White + Will You Be There

Hälsningar

Håkan

Hej allihopa!

Håkan heter jag, och jag skall vara er lärare här på skrivarkursen. Innan vi sätter igång kanske vi skall ta och presentera oss för varandra. Jag kan ju börja och sedan kan vi gå laget runt och börja med dig där, yes, du, ja, just det, efter att jag har presenterat mig då.

Håkan heter jag, som sagt, är fyrtiotvå år och kommer från Göteborg. Några av er kanske känner igen mig från poeter.se och har läst mina dikter? Ni skakar på huvudet. Ok … Det spelar egentligen ingen roll, för ni har ju inte kommit hit för att lära er att skriva dikter, utan för att lära er att skriva romaner, eller hur? Ja, nu ser jag att några av er nickar. Det är bra. För er som inte känner till det var det jag som skrev den där kärleksromanen ”Mörker över Manhattan”, den har ni kanske hört talas om? Kanske lite, sådär, ok … Ja, det är inte lätt att hålla reda på alla böcker som kommer ut. Men målet med den här skrivarkursen, det kan jag säga redan nu, det är att ni skall kunna skriva så bra att när ni släpper er första roman skall ingen kunna undgå att höra talas om den. Ja, finns det något mer att säga om mig själv? Jo, det kan jag väl nämna att jag vid sidan av lärarjobbet här på skrivarkursen håller på med en ny roman. Jag kan inte avslöja vad den handlar om, för jag är rädd att magin försvinner då, jag skall förklara lite längre fram under kursens lopp vad jag menar med ”magin”, men i alla fall, jag håller på med en ny roman och har egentligen inte kommit så långt med den, fast egentligen har jag kommit jättelångt. Det beror på hur man ser det. Inte långt med skriven text dock, utan det handlar mer om att jag har grubblat väldigt mycket på olika scener i manuset, och det kan jag säga med en gång, att självbiografiskt material eller facklitterärt material, som ju handlar om att beskriva någonting som redan existerar eller har existerat är ingen match att skriva. Det kan vem som helst göra. Men att skriva romaner, att hitta på en lång och intressant historia ur ingenting, det kräver någonting utöver det vanliga, för, och det här kanske ni känner igen, man kan ha väldigt många manusidéer som flyger omkring i huvudet, men oftast är de väldigt vaga eller så är de oerhört detaljrika, men utgörs då bara av en enda scen, och det räcker ju liksom inte. För att skriva skönlitteratur, som alltså då inte är av den typen att den mer eller mindre baserar sig på händelser ur ens eget liv, fast så kan man inte säga heller, för alla scener kommer ju någonstans ifrån, och hur lätt är det egentligen att veta om scenerna har inspirerats av ens eget liv eller något som man har läst i en roman eller sett i en film eller kanske något som man har hört på fikarasten på jobbet? Inte ens om man tror sig veta var inspirationen kommer ifrån kan man vara riktigt säker på ursprunget, för ända sedan den dag ni kom till har ni fullständigt bombarderats av berättelser på ett eller annat sätt. Ni har ingen aning om hur många berättelser ni hann ta del av innan ni fyllde tio år ens. Och lägg som exempel på tio år till. Då är vi uppe i en sådan mängd berättelser att det skulle ta flera dagar bara att nämna titlarna på alla berättelser ni har tagit del av. Tänk på innehållet i alla böcker, alla serietidningar, alla morgontidningar, kvällstidningar, glättiga magasin, skolböcker, radioprogram, TV-program, filmer, teaterpjäser, alla små berättelser i poplåtar och rocklåtar, countrylåtar, och alla dessa valser och snapsvisor som ni har sjungit ur sånghäften, fast nu skall jag inte propagera för att man skall dricka snaps, det går ju att sjunga även om man bara har druckit Zingo, och … var var jag någonstans … jo, sist men inte minst alla berättelser där ni själva har deltagit i samtalen eller bara avlyssnat samtalen, i hemmet, i skolan, i väntrummet, på jobbet, i bussen, på krogen. Ja, jag blir alldeles matt bara jag tänker på hur många berättelser det finns, och ändå skall det vara så förbaskat svårt att komma på en hållbar historia till en roman, eller också är det därför det är så svårt, för att allt redan har sagts, och för att man vill komma på någonting nytt som världen aldrig tidigare har skådat. Och, ja, jag skall erkänna det, jag har på sätt och vis kört fast med min nya roman. Jag har nämligen satt upp som mål att den skall innehålla minst hundratusen ord, och jag är rädd att jag inte kan komma upp i den summan om jag inte kommer på avsevärt fler scener än de jag redan har kommit på, så i värsta fall får jag fylla tre fjärdedelar av manuset med miljöbeskrivningar, ni vet sådant där som … har ni läst öppningsscenen i ”Röda Rummet”? Jag är ju alltså en stor Strindberg-fan och så, men den där öppningsscenen som så många tycker om, den tycker jag är vedervärdig. Kom till saken liksom! Det var en afton i början av maj och det blåste lite grann. Det borde räcka. Jag vill veta vad som händer, vad folk säger och vad folk tänker, inte hur husfasaderna och takbeläggningarna i Stockholm ser ut. Alla tegeltak är brunröda, och alla plåttak i Stockholm är svarta och alla plåttak i Göteborg är gröna. Det vet varenda människa. Det behöver man inte läsa någon roman för att förstå. Det skall vara ”in medias res”, ”rakt in i handlingen”, och sedan skall action staplas på action och folk skall prata och folk skall ha inre monologer, många inre monologer, det är bra, för är det något vi inte redan i den verkliga världen kan skapa oss en uppfattning om genom att titta på det, lyssna på det, röra vid det eller slicka på det, så är det människans tankevärld, och alla människor tänker konstant, men ingen vet vad som stannar på andras tungor medan orden flödar ut. Det är detta som är det spännande med inre monologer, för där kan vi få reda på hur folk egentligen är, hur de egentligen mår. Alla vet vad Jesus sade, men är det någon som vet vad han tänkte? Nä, just det! Där ser ni hur viktigt det är med att redogöra för inre monolog! Monolog, monolog, monolog! Det kan inte nog påpekas hur viktigt det är med inre monolog! Människan skall genom romanen till fullo levandegöras, och hur gör man det? Just det! Genom inre monolog. Alldeles riktigt. Bra. Men nu till något ännu viktigare. Hur skall man bära sig åt för att kunna skriva de där inre monologerna, ja, romaner överhuvudtaget? Jag nämnde ju tidigare att det är lätt att ösa ur sig någonting som är känt, men svårt att få fram något som är okänt. Det vita arkets makt är stor, och det har många namn. Det vita bladet, det blanka bladet, det blanka pappret, det vita pappret, det blanka arket, det tomma bladet, det tomma arket, det tomma pappret. Det är så negativt laddat det där med vitt och blankt och tomt. Det får oss att känna oss som motståndare till det där tomma, blanka och vita, som om det vore ett brott att befläcka det med våra usla tecken. Då är det bättre att istället tala om ett nytt ark, ett nytt papper, ett nytt blad, för det inbjuder till skrivande, men det allra, allra bästa, det är ”ett oskrivet blad”. Hör ni liksom hur det vill att ni skriver på det? Det är oskrivet. Det vill bli skrivet. Ni kan hjälpa bladet. Det behöver er hjälp. Det längtar efter att bli skrivet på. Men känn ingen press för att det längtar. Det kan vänta. Den som väntar på något gott kan vänta länge. Bladet älskar er och vill bli skrivet, men av kärlek till er vill det inte stressa fram något, utan väntar trofast vid er sida tills ni är redo att ingå förening med det. Tänk på det. Bladet älskar er. Det älskar era ord på sin hud. När ni skriver är det som om ni med fingertopparna ritar bokstäver på bladets hud, och bladet känner vilka bokstäver det är och blir bara gladare och gladare ju fler bokstäver ni skriver. Och en dag skall ni se att ni sitter där med en hel roman.

Några frågor på den biten?

Nähä. Ok.

Då går vi över till dig. Berätta lite om dig själv och dina skrivardrömmar.

Bestämde mig för att köra i en timme och se vad som skulle hända. Drabbades direkt av skrivkramp, men den gav med sig efter ca tio sekunder. Körde på i en timme. Resultat: Drygt en sida. 351 ord.

Skönt. Mycket skönt.

Jag är på banan igen.

För tillfället tillämpar jag Palatino Linotype, storlek 12, ett och ett halvt radavstånd samt 2 cm marginal åt alla håll. Så skall jag ha det under hela skrivprocessen. Innan det blir dags att printa ut förlagsversionen kommer jag sannolikt att ändra till dubbelt radavstånd och 5 cm vänstermarginal. Men nu snackar vi år 2010. Det här manuset skall få tid att växa till över 100 000 ord och det skall penetreras och omskrivas och renskrivas och utprintas och kontrolläsas och finjusteras och sedan skall jag skicka det till en eller ett par frivilliga bekanta för synpunkter, och att jag kommer att våga göra det är för att jag inte längre är så känslig med vad jag skapar. Snarare kommer jag att be denna / denne / dessa att läsa med kritiska ögon för att hitta så mycket som möjligt som kan förbättras inför den stora dagen då frimärken skall införskaffas.

Utan existensen av ”Mörker över Manhattan” vore inte denna långsamma, stabila och systematiska metod möjlig, ty före kärleksromanen fruktade jag att dö före jag hade gett ut en riktig bok.

Desperation är inte längre mitt signum. Nu är jag igång med roman nummer två.

Håkan Tendell

Jag får inte ge upp, för vad jag har åstadkommit hittills räcker inte. Min roman är som tunt murbruk bland tegelstenar (ja, det där vita strecket på bilden är faktiskt en roman, tro det eller ej).

Min roman kunde i praktiken varit ännu tunnare då radavståndet i den är luftigt. Fördelen är dock att inte bara innehållet, utan också att texten i sig leder till lättlästhet.

20 583 ord. Inte mycket till en roman säger kanske en del. I vart fall uppfyller jag kravet att huvudpersonen genomgår en förändring. Till och med två förändringar skulle jag vilja påstå. En i början och en i slutet. Men jag håller med om att det inte rör sig om en tegelsten. Till mitt försvar skall dock sägas att på 20 000 ord får jag med tillräckligt mycket handling för att det skall räcka till en film av ordinär längd på ca 100 minuter.

Men varför skall jag försvara min roman? Den försvarar sig ganska bra på egen hand, om folk får för sig att läsa den.

Stanna vid detta skall jag dock inte göra. Jag borde ha mer att ge. Målet måste vara att lyckas komma på en historia som kan räcka till en roman så tjock att en besökare på ett bibliotek skall kunna läsa romanens titel på bokryggen utan att behöva stanna upp på sin färd mellan hyllorna, även om målet naturligtvis är att besökaren skall stanna upp när hon eller han i ögonvrån skymtar titeln.  ”Jaha, där är den där. Den borde man ju läsa någon gång. Den skall ju vara så himla bra, sägs det.”

Fantasier, fantasier, fantasier. Jag har inte lyckats komma på så mycket stoff att det ens räcker till tjugotusen ord. Måste utkristallisera mer. Om två och en halv vecka är jag tillbaka i ekorrhjulet. Då kommer jag att komma hem om kvällarna utmattad och icke i stånd att åstadkomma stordåd.

Måste ta till vara på den tid jag har. Måste bli bättre på att kunna tänka och agera som en författare även när omvärlden existerar. Måste bli bättre på att slappna av och bara fokusera på uppgiften.

Lycka till (till mig själv och andra)

Håkan Tendell

Friska vindar från Kattegatt blåser in över Göteborgs stad när aftonen nu arbetar sig allt närmare det klockslag från vilket ymnighetshornet skall flöda i veckorna tre.

I morse hade jag dock inga tankar på den magiska ledigheten, utan var fullt sysselsatt med att ge mig ut ur vindskupan för att göra en sista insats för samhället. Regnet smattrade mot taket och jag befann mig i ett tillstånd där jag vacklade mellan att vilja begagna mig av mitt paraply och att vilja ta regnet som en riktig man. Jag valde paraplyet. Att ta med sig det var dock inte så lätt eftersom det hade krånglat in sig i det inre av grenverket av mässingsdelar som min rockhängare består av. Jag ryckte och höll på, vilket fick till följd att ett antal femkronor och tiokronor började ramla ur en byxficka vars tillhörande byxa hängde på rockhängaren. Ljudet från mynten mot marmorgolvet eller vad för slags sten det är jag har i hallgolvet, jag är ingen kännare av stensorter, kryddade min milda upprördhet. Jag lyckades emellertid lugna ner mig, fick ut paraplyet ur dess fälla, plockade upp mynten och lade dem i en låda. Att jag lade dem i lådan förvånade mig eftersom jag nästan är nitisk på den punkten att de byxor jag till vardags använder skall innehålla ett antal mynt, så att jag aldrig skall behöva känna mig utfattig även om jag skulle få för mig att spendera samtliga sedlar i plånboken. Nåväl, jag tog mig ur lägenheten med mitt halvtrasiga paraply i hand. Det har varit halvtrasigt länge, men jag har inte kommit mig för att köpa något nytt. Ned för alla trapporna tog jag mig i rask takt och sedan ut på trottaren utmed Hvitfeldtsgatan. Då upptäckte jag att min vänstersko läckte in vatten genom sulan. Jag hade lagat denna sko i vintras med klister, men nu hade lagningen tydligen gått upp och jag grämde mig över att jag bara för några dagar sedan hade slängt ett par andra skor bara för att de båda läckte in vatten vid hälen. Varför jag grämde mig kan jag nu inte förstå eftersom dessa skor hade gjort mitt obehag dubbelt så stort, högerskon i morse höll ju sig torr, men det är väl så att det alltid finns något som man kan gräma sig över, hur bagatellartat eller ologiskt det än kan vara. När jag kom ut på Kungsgatan vid gamla Televerket mötte mig en kylig östanvind som försökte motarbeta min vandring. Jag fällde ner paraplyet i sned vinkel framför mig och bet ihop. Vänsterfoten var redan genomblöt fastän jag hade försökt undvika att trampa i vattenpölar och jag frös och Domkyrkans klockor klämtade. Där Kungsgatan övergår från vanlig gata till gågata såg jag att man hade grävt upp en stor del av gågatan. Jag retade mig på detta tilltag oaktat dess förmodat vällovliga syfte. Jag var så van vid att alltid gå precis i mitten av gågatan, och när jag då tvingades att stryka utmed en husvägg kände jag mig nästan frihetsberövad. Bättre blev det inte av att jag i följande ögonblick fann mig vara glömsk eftersom gropen hade tett sig som en överraskning för mig fastän jag så sent som under gårdagen, på väg hem från jobbet, hade hamnat i en återvändsgränd av avspärrningar eftersom jag läste en kvällstidning samtidigt som jag gick och inte höll något öga på vilken sida av den avlånga gropen jag borde gå. Nåväl, utmed Västra Hamngatan blev jag lite gladare till mods, för där är det nämligen så att det regnfria dagar klibbar fast en osynlig trädavsöndring som gör att det uppstår irriterande ljud från skosulorna när man går, speciellt om man går till höger i nordlig riktning längs den västra trottoaren. Det har fascinerat mig att jag ofta väljer att hellre gå på det vedervärdiga underlaget än att stryka utmed husväggen dit fiendens trupper inte når. Kanske gillar jag inte att stryka utmed husväggar eller också är det bara så att några träd minsann inte skall få bestämma över hur jag väljer min färdriktning längs en trottoar. Nåväl, i morse blev jag riktigt upplivad av att se trottoaren i vattenbad. Den lede fi hade garanterat redan sköljts ner i kloakerna och det var nästan som att jag njöt av att känna vattnets klafsande i vänsterskon. Jag kom ut i korsningen Västra Hamngatan / Södra Hamngatan där jag i vintras på ett nollgradigt underlag halkade våldsamt och höll på att slå ihjäl mig. Minnet av denna händelse spädde på mitt lyckotillstånd eftersom det var den nära-döden-upplevelsen som fick mig av avbryta min långa skrivarpaus och i desperation se till att en gång för alla ge ut en riktig roman. Och som om detta inte vore nog muntrade jag upp mig ytterligare genom att som brukligt först kontrollera hur mycket klockan var genom att titta på Tyska kyrkans urtavla och sedan vrida huvudet långt åt höger för att se vad urtavlan på det lilla tornet vid Arkaden i Brunnsparken visade. Någon noggrann mätning har jag aldrig gjort, men det tycks mig som om urtavlan vid Arkaden går cirka två minuter efter Tyska kyrkans. Detta är alltså något jag gläder mig åt om morgnarna, som om jag har fått tid till skänks eller något, och detta trots att jag skäligen misstänker att det är Tyska kyrkan som visar den korrekta tiden. Ibland önskar jag att jag vore normal, men vad innebär det egentligen att vara normal, och finns det någon enda människa som är normal eller som åtminstone upplever sig vara det?

Tyska kyrkan betraktad genom ett köksfönster.

Domkyrkan betraktad genom samma fönster.

Nära nu.

Genom decennierna har jag färdats.

Allt som gått mig emot skall nu bliva min lön.

Mina tankar, mina händer, de skola vägledas av kraften.

Jag är tacksam.

Håkan Tendell

Har starka funderingar på att parallellt med den stundande tegelstenen skriva en något mindre omfångsrik historia som inkluderar zombier eller vampyrer eller både och.

Kan det bli fel om man blandar in båda dessa slags varelser i en och samma historia, eller kan det bara bli helt rätt?

Det kan bli helt rätt.

I vilket fall som helst kan det bli kul. Som en slags avkoppling från tankekrävande tegelstensbyggande.

Så får det bli.

Semestern skall ägnas åt två olika manus.

Håkan Tendell

Linnéa Josefina Lundblad (f. 1985), poet, författare, krönikör, litteraturvetare, svenskalärarinna och skådespelerska, har efter några års flitiga studier i såväl Sibirien som i Uralbergen mer eller mindre blivit en expert på rysk litteratur och är på väg att göra sig ett namn i detta fjärran land.

Läs gärna detta underbara blogginlägg om skäggiga ryska mäns formande av den ryska litteraturvetenskapen:

http://nothingbutperfection.blogspot.com/2009/06/summing-it-up.html

Håkan Tendell

Mitt sommarlov börjar på midsommarafton. Tills dess måste jag göra klart för mig vilket manus jag skall arbeta med.

Är det a/ ”Tåget genom tunneln” som redan ligger på drygt 35 000 ord?

Är det b/ En uppföljare till ”Mörker över Manhattan”?

Eller är det c/ Ett helt nytt manus?

Sommarlovet juni/juli består av tre veckor. Sedan är jag på jobbet sex veckor i sträck. Sedan, i augusti/september, har jag ett extra sommarlov på tre veckor. Men redan under det första sommarlovet vill jag åstadkomma något rejält.

Om jag väljer a bör jag färdigställa manuset.

Om jag väljer b bör jag skriva ett grovt utkast.

Om jag väljer c bör jag bara ägna mig åt att strukturera historien och skapa karaktärer. Under de därefter sex följande veckorna skall jag låta manuset vila och bara skriva poesi om jag känner att jag måste få utlopp för kreativiteten. Nästföljande treveckorsperiod kommer jag att ge mig lov att börja skriva dialog och miljöbeskrivningar. Jag måste för övrigt bli bättre på miljöbeskrivningar. Mycket bättre. Avsevärt mycket bättre. Miljön är min akilleshäl.

* * *

Jag har nu raderat manuset till alternativ a / ”Tåget genom tunneln”. Fy xxx va’ gôtt! Nu är jag av med xxxxxx! Det där manuset xxx ändå ordentligt, så det var lika bra att göra sig av med det.

Nu ser jag klarare vad det är jag vill göra under sommaren. Jag vill skriva någonting helt nytt, någonting fräscht, någonting som baserar sig på mina nuvarande insikter om vad som krävs för att det skall bli bra.

Blott en vag idé har jag om vad manuset skall handla om. Nu gäller det att inte tänka mer på den idén förrän till midsommar. Det enda jag får lov att tänka på är den arbetstitel jag just har gett manuset. Arbetstiteln skall fungera som ett mantra som fångar upp tentaklerna i min bläckfiskliknande hjärna och låter tentaklerna vila i varandras famnar.

Men på midsommarafton skall jag väcka bläckfisken ur dess meditation. Då skall tio stycken tjugo meter långa armar vecklas ut och slingra sig som anakondor runt varje god tanke och föra dessa tankar till min kropp.

Det här låter lovande.

Spännande.

Vad tänker jag hitta på?

En tegelsten?

Ja.

Med bra miljöbeskrivningar?

Ja.

Är det säkert?

Ja.

Lovar jag?

Ja, ja, ja! Jag skall börja beskriva miljöer mer ingående. Jag vet att jag i stor mån har negligerat det där tidigare i mitt liv, men jag skall bättra mig. Det finns inga genvägar till det perfekta manuset. Allt måste vara bra: storyn, karaktärerna, dialogerna, de inre och yttre monologerna, miljöbeskrivningarna inkluderande människokropps- och ansiktsbeskrivningarna samt allt annat som mängder av initierade personer har tipsat om.

Vad skönt att veta att jag inte har några gamla, osäljbara manusrester på lager, utan att jag är helt fri att om nio dagar börja med något helt nytt!

Och så har jag en färdig roman ute på marknaden dessutom. Och jag har blivit intervjuad och allting! Vad härligt! Vad bra livet är just nu!

Mörker över Manhattan

Vad skönt att den kom till! Och den har klättrat upp till fjärde plats på topplistan! Underbart!

Tack skall ni ha! Jag älskar er!

Håkan Tendell