Ju mer jag tänkte på det, desto mer deppig blev jag över det, det här med att min roman innehöll x antal fel, och att jag skulle pröjsa så mycket stålar för att få dessa fel lagrade i det kungliga biblioteket för all framtid.

Det största beviset på min deppighet var att jag i morse strök ett antal tidningar och magasin på den lista jag gjort upp rörande vilka jag skulle skicka recensionsexemplar till.

Men nu, vid klockan tre på natten mellan fredag och lördag, vill jag så snart som möjligt sända exemplar till höger och vänster igen!

Varför?

Jo, för på min vandring hem från jobbet växte tanken på att det på Vulkansajten kanske var möjligt att redigera ett redan presenterat verk.  Och se: Det var det!

Prisad vare Herren!

Thank you, Vulkan!

Så jag öppnade mitt gamla Worddokument ”Vulkan Mörker över Manhattan”, klickade på Arkiv / Spara som och skapade på så sätt en ny fil, vilken jag valde att döpa till ”Manhattan second draft”. Sedan satt jag och remixade det som var i behov av att remixas. Inalles ändrade jag kanske på en eller max två procent av materialet. Det räckte för att göra mig till den superlyckliga människa jag är just nu.

Nej, superlycklig är fel ord. Superlycklig var jag när jag upptäckte att det var möjligt att redigera den redan publicerade romanen. Efter ett gott kvällsverke har jag faktiskt blivit rätt så trött, ty jag ansträngde mig verkligen för att slipa diamanten så bra som den de facto blev slipad.

Och nu äntligen känner jag att jag har en historia att berätta, en historia som jag vill berätta, och som jag berättar i

MÖRKER ÖVER MANHATTAN

av Håkan Tendell

Bli bland de tiotusen första att läsa den!

Införskaffa ditt exemplar redan idag!

Som e-bok!

Eller beställ hem pocketvarianten!

Det är en roman som vid läsningen av den kanske kommer att förändra ditt liv!

Till det bättre!

Om detta överhuvudtaget är möjligt!

Ta chansen!

Läs ”Mörker över Manhattan”!

Håkan Tendell

Har fått hem min roman ”Mörker över Manhattan” i brevinkastet och sträckläst den.

Det är nog bara bra att den av min egen ouppsåtliga förskyllan innehåller några typografiska missöden, för hade den varit fri från fel, hade jag, om jag känner mig rätt, drabbats av övermod och storslagna drömmar om vilket mästerverk romanen skulle gå till historien som. Nu är det bevisat att den blott är skriven av en ordinär medborgare med alla fel och brister som den genomsnittlige medborgaren kan tänkas ha. Vad som i övrigt kanske inte framgår är att jag slutredigerade den under inflytande av Smirnoff och Fanta, inte så mycken mängd, men tillräckligt för att ändå få till en del bra grejer, och sedan i och för sig missa en del annat, men nu var det ju som det var att jag kände att jag ville få klart romanen och publicera den innan ödet skulle sätta stopp för mig vilket det dock uppenbarligen inte gjorde, men vilket man ju heller inte kan veta på förhand, och det var alltså detta som låg bakom det faktum att vänner av ordning nu och för all framtid kan finna små anledningar att racka ner på mig och mitt verk, men jag kan ta det, ja, jag vill ta det; det var så längesedan jag blev klagad på att jag ser fram emot en dos av den varan, för det håller mig på mattan, så att jag inte svävar iväg alltför högt upp i den värld jag ännu inte förtjänar att sväva i. Allt som allt är jag nöjd med min insats. Visst har man en liten perfektionist inom sig som till och med grämer sig över ett mellanslag för mycket på ett par ställen, men nu är det som det är och jag tänker inte ge ut någon annan version än den som redan existerar. I slutändan vill jag ju ändå att materialet skall filmatiseras vilket gör den skrivna texten underordnad huvudsyftet. Jag vet inte vilka som kommer att bli aktuella i skapandet av filmen, men om filmatiseringen blir av tror jag att Britt Ekland skulle göra sig bra i huvudrollen. Jag skrev rollen för henne.

Håkan Tendell

Mörker över Manhattan

Darkness over Manhattan

Dunkel über Manhattan

Kär bok har många namn. I alla fall om den blir översatt till ett antal språk.

Jag undrar just i hur många exemplar min kärleksroman måste sälja i Sverige innan omvärlden får upp ögonen för den och bestämmer sig för att den är en kassako.

Här i Sverige går försäljningen i och för sig ännu trögt; fortfarande bara två ex sålda. 

Annat ljud i skällan lär det emellertid bli när jag någon gång i juni köper distributionspaketet och får ett ISBN-nummer och bland annat blir tillgänglig på Bokus och AdLibris. De recensionsexemplar jag därefter i juni eller juli skickar iväg till diverse tidningars och magasins kulturredaktioner kommer då förhoppningsvis inte att gå direkt till runda arkivet, utan kanske här och var till en liten notis om den sjävpublicerade författarens inte helt oävna prestation med bokstäverna. Vi får se. Det är en hård värld därute. Det är nog många stora förlag som slåss om att få sina böcker presenterade på kultursidorna. Och så skall jag då komma där med min lilla kärlekshistoria och be att få bli läst … Nej, jag skall nog inte ens be om att få bli läst. Det vore förmätet av mig, jag som aldrig någonsin har fått en auktoriserad godkändstämpel på mig i mitt litterära värv. Jag skall köpa mig ett antal exemplar av min bok och skicka dem till tidningarna och magasinen, och vara nöjd med denna min satsning, och så får vi se hur det hela slutar.

Håkan Tendell

Håkan Tendell

en man i mängden – en stund på jorden

i gränslandet mellan det djuriska och litteraturen

på väg någonstans

någonstans

någonstans

Igår såg jag ett program på TV om intelligent design versus evolution, eller också var det i förrgår, jag minns inte, jag är febrig av förkylning och kan inte tänka klart, speciellt med tanke på att män som är förkylda upplever sig ligga för döden, men till jobbet gick jag likväl idag och konsumerade servetter, dels på grund av förkylningen, dels på grund av min pollenallergi, men jag måste tillstå att jag trots allt fick en hel del arbete gjort, men visst längtade jag ändå ständigt hem även om jag inte har någon fru eller flickvän som kan badda min panna och skänka mig lindring eller hopp om bättring.

Det där TV-programmet om ovan nämnda ämne upprörde mig en aning. Inte för de båda sidornas olika språkrörs argument, utan för att speakerrösten försökte låta mig förstå mellan raderna vilken sida i debatten det var bäst att ty sig till, vilket framfördes i den statliga televisionen, den organisation som man lärt sig att uppskatta för dess ihärdiga strävan efter balans genom opartiskhet. Det är en fri värld, men är det detta SVT menar med sitt mantra om verkligt fri televison?

Är jag orättvis mot SVT i min kritik? Är det inte så att all TV, ja, alla kulturella uttryck överhuvudtaget: teater, bio, böcker, tidningar, konstutställningar, rockkonserter blott är ägnade att skänka förströelse åt massorna, för att de skall uthärda ännu en dag på planeten, för är det inte så att i de mest tråkiga situationer försöker vi att roa våra hjärnor med annat än det tråkiga? Soldater vid fronten skriver dikter, krigshärjade städer sätter upp teaterpjäser, fångar täljer träfigurer och människor i väntrum läser de tidningar som står till buds, även om de handlar om förra årets höstmode.

Där här vi ju förresten förklaringen till fenomenet mode överhuvudtaget. Människor är helt enkelt uttråkade. Om de länge har burit smala skärp lyssnar de gärna till gurus som säger att nu skall det vara breda skärp. Och nästföljande år lyssnar de uppmärksamt på samma gurus som säger att nu skall det vara smala skärp, och så vidare och så vidare. Det finns ingenting som inte kan behöva förändras: din garderob, din skosamling, valet av parfym, färgen på ditt läppstift, din trista frisyr med dess kluvna toppar. Boka tid hos frisören! Läs alla färgglada magasin om hur du skall klä dig i sommar. Förra sommarens mode är bara såå ute. Släng och köp nytt! Det är inte bara Amerika som behöver förändring. Du behöver förändring. Se på dig själv! Vill du inte ändra allt? Dina kläder, ditt ansikte, ditt hår? Gör det! Gör det bara! För du är värd det.

Modebranschen livnär sig inte i första hand på svaga individers rädsla för att bli betraktade som ute. Den livnär sig framförallt på människornas uttråkade sinnen. Och när åttio procent av den industrialiserade världens befolkning har hakat på trenden uppstår en kollektiv leda som bara kan botas med att hjältarna, popstjärnor, filmstjärnor och supermodeller, går i bräschen för det nya, det häftiga, det som känns fräscht, även om det så är en retrovariant av vad som gällde för två eller tjugo år sedan. Det gäller blott att hitta en modeguru som är tillräcklig tydlig med vad hon vill eller vad företagen som betalar för innehållet i hennes vilja vill. Vad spelar det för roll om människor säger att du är ett modeoffer, en modeslav eller helt enkelt en trendkänslig zombie? Det är inte du som är modeindustrins marionett. Det är modeindustrin som är din betjänt. På din ständiga befallning tillverkar industrin klädstilar och livsstilar som ger dig möjlighet att njuta av förändringens sötma. Det är du som är härskaren eller härskarinnan. Och det är de olika modeföretagen och modeexperterna som kryper för dina fötter och vädjar om nåd, för att du skall välja just deras vision om hur dina vackra fötter skall prydas, hur dina sexiga höfter skall omgärdas, och i vad för slags väska dina skönhetstillbehör skall bäras.

Jag borde leva som jag lär. Förändra mig. Mycket. Inte bara för förändringens skull, utan för att bli lite mer attraktiv.

Women. Do I sedate them or do I seduce them?

Min hjärna lade fram det på engelska för mig. Jag önskar att jag kunde komma på en lika talande svensk version.

Kvinnor. Tråkar jag ut dem eller fyller jag dem med åtrå?

Nej, vissa saker är helt klart svåra att översätta. I give up.

Var var jag någonstans?

Intelligent design versus evolution.

Det är en intressant ordkombination. Den är svenska och engelska på en och samma gång. Fast egentligen använder ju de flesta av oss här i Europa bara olika dialekter av latin. Alla vägar bär till Rom. Även de lingvistiska.

Och det märkliga, eller i alla fall för mig nya beskedet, var att en Vatikanen tillhörig talesman avfärdade teorin om intelligent design på samma sätt som många människor avfärdar teorin om att det var höga herrar i USA som lät rasera World Trade Center och bomba delar av Pentagon för att med röstboskapens medgivande kunna återskapa det Tredje riket och dra i korståg mot de otrogna samt fylla sina egna och sina entrepenörpolares djupa kappsäckar med guldmynt.

Foto taget på min hittills enda resa till New York, hösten 1997.

Jag var uppe på det södra tornets tak (till vänster i bild) framförallt för att rollfiguren Snake Plissken var där i filmen ”Flykten från New York”, vars handling utspelar sig just 1997. Jag är måhända inte slav under modet, men förvisso: Jag är slav under andra krafter.

Hade jag sett ett plan krascha i stålkonstruktionen under mina fötter, hade jag förmodligen funderat på både det ena och det andra, men aldrig skulle tanken slå mig att USA med berått mod skulle ha gjort detta mot sig självt för enskilda herrars politiska och ekonomiska vinning.

När man söker efter svar på komplexa frågor har man i huvudsak två vägar att gå.

Den ena vägen är att direkt bestämma sig för en teori och sedan ägna tankemöda åt att hitta bevis som talar för teorin, och eventuellt blunda för saker som talar mot teorin eller helt enkelt låta det ingå i teorin att vissa saker kan te sig motsägelsefulla och att det är helt i sin ordning.

Den andra vägen är att samla in data, göra experiment i tanken och/eller i den fysiska världen, och se om man kan dra några slutsatser av materialet. Om man då tycker se sig ett samband, ett svar, en teori, fortsätter man att samla in data, göra experiment, dels för att komma till en djupare insikt, men också för att försöka upptäcka saker som talar mot teorin, ty en teori faller platt om det så bara finns ett endaste motbevis till teorin.

Så hur är det nu då? Är Universum och dess varelser skapade av en allsmäktig kraft år 4004 f. Kr. eller ägde Big Bang rum för 13,7 miljarder år sedan med galaxbildningar och mutationsunderstödd evolution inom flora och fauna med människan, om inte nödvändigtvis som skapelsens krona som följd, men åtminstone som just vår planets farligaste rovdjur som resultat?

Vad kan vi veta? Exakt hur mycket kan vår typ av hjärna förstå idag? Hur mycket kan den förstå i morgon, när våra olika slags teleskop har sökt av större delen av stjärnhimlen och våra rymdsonder sänts på studiebesök till alla planeter och månar inom räckhåll? Om vi tror på evolution, om vi tror på att alla hundar härstammar från vargen och har avlats fram till olika raser, och om vi tror på Darwins iakttagelser från Galapagosöarna, och om vi tror på att fåglarna är ättlingar till dinosaurierna, och om vi tror på att människofostret i sin tillväxt genomgår en evolutionshistoria i miniatyr, om vi tror på allt det där att vi härstammar från amfibiereptiler som kravlade upp på land och under århundramiljonernas lopp blev till dig och mig och alla andra Homo sapiens sapiens, utesluter inte detta att en allsmäktig vilja kan ha haft sitt finger med i spelet, för vad är det som säger att vi antingen måste tro på Första Mosebok eller Big Bang? Varför kan man inte tänka sig en lösning där det var en allsmäktig vilja som tog initiativet till Big Bang för att studera vad det hela skulle leda till, och om de små varelserna som utvecklades skulle kunna luska ut att de var fiskar i den allsmäktiges stora akvarium? Jag hävdar inte denna teoris giltighet. Jag lägger bara fram den till beskådande.

Hur nära är vi gåtans lösning? Kommer vi någonsin att lyckas lösa den? Behöver de skickligaste naturvetenskapliga forskarna och de skarpaste teologerna förbinda sina hjärnor med varandra via ett laboratorieodlat neuralt nätverk sammankopplat med superdatorer för att skapa ett kollektivt medvetande tillräckligt omfångsrikt för att lösa gåtan? Jag vet inte. Ring NASA eller Påven för mer information.

Febern i mitt huvud verkar ge med sig. Eller också inte. Det är alltid svårt att veta saker och ting när man bara går på känsla. Jag tycker om att gå på känsla. Jag är en känslig man.

Nu till lite mer handfasta saker:

Alla människor som föddes på 1300-talet är döda.

Alla människor som föddes på 1400-talet är döda.

Alla människor som föddes på 1500-talet är döda.

Alla människor som föddes på 1600-talet är döda.

Alla människor som föddes på 1700-talet är döda.

Med ytterst få undantag är alla människor som föddes på 1800-talet döda.

Miljarder människor som föddes på 1900-talet är döda.

I framtiden kommer någon att tänka tanken: ”Alla människor som föddes på 2300-talet är döda.”

Så är det.

Vi lever här på Jorden en kort stund.

Hur långt varje nu levande människa har kvar att leva är svårt att säga. Några sitter i en dödscell i väntan på att få reda på sitt datum. Några sitter i bilar, i båtar, i flygplan eller i en riskabel sits överhuvdtaget. Några dör just nu. Nästan varje gång jag trycker ner en tangent slocknar ett människoliv. Nu sker en trafikolycka med dödlig utgång. Nu somnar någon in efter en längre tids sjukdom. Nu rånmördas någon. Nu dräps en kvinna av sin berusade make. Han slår ihjäl henne med ett tillhygge eller hugger henne med en kniv eller stryper henne till döds. Nu dör någon i en eldstrid i någon konflikt som inte får plats på våra tidningarnas löpsedlar.

Och där skriker ett barn för att det har blivit fött, och där skriker ett till, och ett till, och ett till.

Om tjugo år är Indien världens folkrikaste stat såvida det inte bryter ut ett storskaligt kärnvapenkrig innan dess mellan Indien och det talibanerövrade Pakistan.

Världen skulle inte må bra om alla män var talibaner.

Världen skulle inte må bra om alla män var som jag heller.

Inte med någon konstellation av män kan världen med lätthet må bra, ty människan i allmänhet och män i synnerhet är komplexa rovdjur som ena stunden kan te sig fromma som lamm och i nästa stund sitta som kamikazepiloter i flygplan i syfte att förgöra andra män.

Men det är detta vi har att göra med: Sex och en halv miljarder män och kvinnor. Och än så länge: En enda beboelig planet i vårt solsystem.

Vi måste vara försiktiga med varandra, och om vi har betett oss oförsiktigt bör vi i möjligaste mån göra bot och bättring. Ingen människa är fri från synd, men alla kan åtminstone försöka att leva i samklang med naturen och med varandra.

Vår tid på Jorden är kort.

Livet skall inte fyllas med år, utan åren skall fyllas med liv, men man bör ändå alltid försöka leva så länge det är möjligt. Man kan hinna uppleva fler härliga ting, och framförallt: Man kan hinna med att göra fler goda gärningar för andra.

Vi är ett stort folk på en liten planet. Vi måste vara försiktiga med varandra.

En dag skall vi alla gå hädan. Jag har funderat lite grann på det där. Typ nästan varje dag sedan den 11 september 2001. Vi vet inte när vår stund är inne. Gör gott! Gör bot och bättring!

Jag stod på taket av World Trade Center i september -97 och tittade ner på Manhattan. Jag befann mig så högt upp att marken kändes overkligt långt borta, och jag hoppas att de där människorna som hoppade från fönstren, hand i hand, ut i evigheten hann känna en stund av frid, en svalkande syrefläkt fri från värme och rök.

Men det är inte alla som får lov att dö i frid. Många dör i skräck, och många vet inte ens om att de dör. Dör i sömnen. Eller är soldater som ovetandes får kulor eller granatsplitter i sin kropp. Ena sekunden var de topptrimmade, unga män med flickvänner som väntade därhemma. Nästa sekund var allt över.

Var finns den allsmäktiga kraften i allt det här? Jag är inte man att svara på den frågan. Min kunskap om världsalltet rör sig i två riktningar. Å ena sidan samlar jag på mig mer och mer kunskap. Erhåller kanske till och med en smula visdom. Å andra sidan upplever jag världen allt mer och mer komplex. Inte bara naturens sammansättning, utan också samhällenas struktur, de enskilda människornas unika möjligheter vid varje given tidpunkt.

Efter att jag har lämnat jordelivet kan jag i stort sett bara påverka världen med det jag skrev. Och jag kan inte finslipa manuset. Så som det stod skrivet när jag lämnade jordelivet, så förblev det skrivet.

Med detta kan jag vilja ha sagt hur mycket som helst, men jag kan också vilja säga något för att tipsa om vilken slags musik som gärna får ackompanjera den eventuella ceremonien kring mitt uttåg ur de levandes skara.

Det här är inte påkallat av andra omständigheter än tanken på World Trade Center. Jag har inga som helst planer på att frivilligt ge mig. Jag skall kämpa med mina litterära aktiviteter så länge jag bara kan.

Det står de levande människorna fritt att göra vilken slags ceremoni som helst. Detta är bara några förslag för det fall att kreativiten inte skulle räcka till.

Nedanstående alternativ presenteras utan inbördes rangordning. De är alla lika goda. Det viktiga är att det blir en avslutningsshow med härlig musik.

Det klassiska alternativet:

Intro: ”Star Wars Theme”

Mellanspel: Albinoni’s ”Adagio”

Outro: ”Also sprach Zarathustra” från filmen ”2001″

David Bowie-alternativet:

Intro: ”Crystal Japan”

Mellanspel: ”Heroes”

Outro: ”Space Oddity”

Depeche Mode-alternativet:

Intro: ”Waiting for the Night”

Mellanspel: ”Clean”

Outro: ”Peace”

Just nu lutar det väl åt att Depeche Mode-alternativet är min favorit. Ja, det är det. Men som sagt: Jag råder ej över denna sak.

Om någon finner det makabert att jag vid 42 års ålder funderar över avslutningsmusik, får man gärna se det som vilken låtlista som helst, en guide till min musiksmak, som dock är avsevärt bredare än vad som ovan redovisats.

Nåväl. Speciellt den här låten ”Peace” som är med på Depeche Modes senaste platta har verkligen gått in i mitt hjärta, ty den beskriver mitt sinnelag så som jag har försökt forma det sedan drygt ett år tilbaka. Låten är skriven av Martin L. Gore. Här kommer den. Peace.

Peace will come to me
Peace will come to me

I’m leaving bitterness behind
This time I’m cleaning up my mind
There is no space for the regrets
I will remember to forget

Just look at me
I am walking of incoming
Look at the frequencies of which I vibrate
I’m going to light up the world

Peace will come to me
Peace will come to me

I’m leaving anger in the past
With all the shadows that it caused
There is a radar in my heart
I should have trusted from the start

Just look at me
I am a living act of holiness
Giving all the positive virtues that I possess
I’m going to light up the world

Peace will come to me
Just wait and see
Peace will come to me
It’s meant to be
Peace will come to me
Just wait and see
Peace will come to me
It’s an inevitability

Jag älskar den där låten.

Jag älskar Jorden.

Jag älskar livet.

Jag älskar det där goda som vi människor kan uppnå tillsammans.

Håkan Tendell

Mörker över Manhattan

Ny roman av Håkan Tendell. Ute nu.

https://www.vulkan.se/Presentation.aspx?itemid=34134

*

*

*

Allt jag ville göra har jag gjort.

Och jag är tacksam för det.

Bitarna föll på plats.

*

*

*

Jag färdas genom natten

på en pråm

längs en flod.

Ingen återvändo

säger skylten

utmed floden.

Det är inte längre jag

som styr

över händelsernas förlopp.

Jag följer floden

så som floden vill.

Jag är

ett med naturen,

jag är

i harmoni med kosmos,

jag känner

himlakropparnas

rörelser

som smekningar

på min hud.

Jag är

friare

än någonsin

förr.

Håkan Tendell