Världsrymden väntar

”Hälften människa hälften maskin”

En bok av Håkan Tendell

https://www.vulkan.se/Presentation.aspx?itemid=32262

Den filosofiska romanen cyborg remix

35 000 ord

Utdrag ur boken, här i färg, i boken endast svart och vitt:

  Allt levande har en sak gemensamt: det skall en gång dö. Den vackra blomman vissnar, det ståtliga trädet faller. Alla växter, alla djur, alla människor, de blir till och de blir från, sådan är historiens gång. Döden nalkas alla och envar, det är bara en fråga om hur och varför, när och var.

   En gång skall också Jorden dö. Om fem miljarder år kommer Solen i sina dödsryckningar att expandera och svälja Jorden i eld och lågor. Men långt innan dess har de flesta spåren av mänskligheten försvunnit. Egyptens pyramider, kinesiska muren och Empire State Building, de har alla vittrat bort. Kontinenterna har bildat nya formationer. Evolutionen har format nya märkliga varelser. Istider har kommit och gått, liksom kometnedslag, orkaner och vulkanutbrott.

   Futtig är vår existens, vår planet blott ett plankton i Universums väldiga hav, men ändå kämpar nya blommor varje år för att växa upp och blomma ut i all sin prakt även om de så växer på en öde äng där ingen människa någonsin kommer att se dem. De blev till och de blev från utan att någon ens visste att de fanns. Men några blommor blev plockade och ställda i en vas, sedan kanske avmålade eller lagda i en bok. Döda levde de vidare för sin prakt och av en slump.

En gåva för två

av Håkan Tendell

FÖRSTA KAPITLET

Det var fredag kväll. Kyrkklockorna i Göteborg slog sex.

   På ett av stadens bibliotek satt en ung kvinna och bläddrade i böcker om berömda författares liv. Solen sken in genom bibliotekets oputsade fönster och kämpade tafatt med att bleka några sista bokryggar före nattvilan. Ett av fönstren stod på glänt, och där på fönsterblecket satt en gråsparv och kikade in i biblioteket. Den lade huvudet på sned. Kanske letade den efter mat, eller så försökte den möjligen lokalisera var oväsendet från kyrkklockorna kom ifrån. I vilket fall som helst fastnade den för att studera vad den unga kvinnan inne på biblioteket hade för sig.

   För tre timmar sedan hade den unga kvinnan, Sarah, vandrat i en läroverkskorridor efter att ha bevistat dagens sista föreläsning. Hon hade kastat längstansfulla blickar efter varelser vilka hon förmodade att hon aldrig skulle få stifta närmare bekantskap med. Vad hade hon att komma med? Just ingenting. Och vad hade de där typerna som så lätt och ledigt umgicks med föremålen för hennes längtan? Allting, tycktes det som.

   Sarah var alldeles för blyg för att gå fram till killar och börja prata. Svara på tilltal från killar brukade hon i alla fall göra, fast då oftast väldigt kort. Vid två sådana tillfällen hade hon emellertid försökt sig på att konversera, men båda gångerna hade det slutat med att hon hade tagit upp märkliga liknelser med händelser ur världshistorien, och så hade samtalen strax därefter dött ut.

   Med en bok om Hemingway uppslagen framför sig, koncentrerade sig Sarah nu ömsom på sina kärleksbekymmer, ömsom på bokens innehåll. Hon funderade på om det var meningsfullt att sitta kvar och försöka läsa eller om hon skulle ta och gå på bio istället. Det var nog bättre att hon satt kvar och försökte läsa, kom hon fram till. Bättre att läsa riktigt koncentrerat och försöka sluta att tänka på killar. Hon skulle väl ändå aldrig lyckas bli ihop med någon.

   Mittemot Sarah satt en äldre herre med skäggstubb, skrynklig skjorta och sliten kavaj. Mannen hade suttit länge och klottrat maniskt i en bunt papper. Då och då hade Sarah kikat på mannen och försökt gissa sig till vad det var för något mannen skrev. Sarah kikade ännu en gång, nu med den skillnaden att mannen stirrade tillbaka på henne. Sarah slog genast ned sin blick. Rodnaden spred sig över hennes kinder. Hon kämpade mot rodnaden så att hon började svettas, eller så var det rodnaden i sig som framkallade svetten. Hon visste inte. Det var inte viktigt för henne. Hon lutade sig framåt och försökte dölja sitt ansikte i boken. Och hon såg i ögonvrån att även mannen lutade sig framåt.

   - Hej, tösen! Har du funderingar på att ge dig in på den litterära banan?

   - Va? svarade Sarah.

   - Skulle du vilja bli författare?

   - Nja, kanske.

   - ”Kanske” duger inte som svar. Vill du eller vill du inte bli författare?

   - Vill.

   - Du vill?

   - Ja.

   - Du skall veta att det är en hård värld därute. Att skriva ett manus som är så bra att ett förlag vill publicera det, är ingen vandring i parken.

   - Nähä?

   - Det finns många som du, som drömmer och drömmer, och sedan kanske, efter ett långt liv, dör, fortfarande drömmande sin dröm utan att någon gång ha fått smaka dess sötma.

   - Jaha?

   - Du skall inte bli någon sådan!

   - Nähä?

   Sarah greppade på nytt boken om Hemingway för att visa att hon hellre ville läsa än prata, fastän hon nu inte skulle kunna koncentrera sig på ett enda ord så länge mannen satt kvar där mitt emot henne. Rodnaden var i alla fall försvunnen. Alltid något.

   - Det här är ditt manus!

   Sarah satt tyst och tittade på pappersbunten som mannen hade skjutit över till hennes sida av bordet.

   - Jag har suttit här och gjort de sista justeringarna i det. Allt du behöver göra nu är att skriva ett förord där du förklarar ditt brinnande intresse för filosofi. Och så får du naturligtvis skriva rent manuset så att alla justeringar hamnar där de ska. Jag vet inte om det går att läsa min handstil, men du kommer nog att förstå vad jag menar när du får sammanhanget i den maskinskrivna texten klart för dig. Skulle det vara någonting som är helt oläsligt, får du fixa till det själv. Du är säkert inte helt usel på att författa, du som väljer att tillbringa din dyrbara ungdoms tid i bibliotekets speciella värld.

   Sarah satt bara och tittade på pappersbunten.

   - Du undrar kanske varför jag ger dig det här manuset. Det undrar jag också. Ibland kan dock den djupaste syndare drabbas av en oerhörd vilja att göra en god gärning för någon annan, kanske bara för den goda sakens skull eller också för att inför högre makter sona sina synder, det får vara osagt. Skynda på nu bara och ta emot manuset innan jag ångrar mig!

   Sarah kunde inte röra ett finger. Hennes kropp var som fastlåst i stolen, hennes ögon tycktes stirra på manuset, men det var med en tusenmilablick.

   - Se så! Kom igen nu! Ta emot vad har gett dig! Det är en gåva, men du behöver inte säga tack. Bara ta manuset och stoppa ned det i din väska! Nu. Nu. Nu!

   Sarahs tillfälliga förlamning gav efter för viljan att lyda order.

   - Så där ja! Det var bra gjort, förmodligen det bästa du gjort på länge. Nu skall jag inte störa dig mer. Du har ett arbete framför dig, förvisso inget stort arbete, men ändå ett arbete som du måste utföra precis så som jag har sagt. Grattis, tösen! Du har framtiden för dig! Nu måste jag hasta vidare.

   Mannen började gå sin väg, men efter ett par meter vände han sig om.

   - Förresten, det är en sak till jag måste säga. Det där manuset är en bomb. Det är en bomb, förstår du? Det kommer att slå världen med häpnad. Ja, i vilket fall som helst kommer det att få nationen att börja koka. Just det! Koka. Och då menar jag inte koka så som nationen kokar när den blir upprörd av vad som sägs i debattprogram på TV. Nej, jag menar koka av frihetslängtan, av frihetstörst, av ett sådant frihetsbegär som bara kan uppstå när snäva tankar har tvingats tillbringa alltför lång tid i den trånga kastrullen. Ja, jag är nästan säker på att när dina oskuldsfulla händer har tänt stubinen, kommer det att bli revolution. Revolution!

   Mannen yttrade ordet som om revolutionen var så nära förestående att han inte kunde vänta på bokens utgivning, utan genast ville ta med sig Sarah ut på gatan för att riva murar och välta statyer.

   - Massorna brukar vilja ha någon som kan leda dem, gärna med morot och piska, helst stora morötter för de rättrogna och långa läderpiskor för de otrogna. Kanske kommer massorna att vilja att du skall stå med moroten i ena näven och piskan i den andra, men då måste du förklara för dem att du inte tänker leda dem, utan att du bara önskar att de med hjälp av bokens budskap skall kunna känna sig fria nog att leda sig själva. Det är det som är revolutionen: tankens frihet som leder till människans frihet. Det är sant. Frihet från alla dogmer. Fast det där är inte riktigt sant. Varje människa som öppnar munnen eller sätter pennan till pappret är en agitator. Agitator! Nåja. Ditt manus, för det är oåterkalleligen ditt, innehåller som så många andra filosofiska verk mängder av såväl frågor som svar. Nu är det din uppgift att leverera dem till folket. Manuset är inte bara en gåva till dig, utan också till människorna. Det är därför du måste, nej, förlåt, det är därför jag ber dig att förvalta den där bunten papper på bästa sätt.

   Mannen ställde sig bakom Sarah. Sedan lutade han sitt huvud över hennes högra axel. Hon förnam en doft av någonting som möjligtvis kunde vara sprit, men som lika gärna kunde vara rakvatten, även om mannen med sin skäggstubb inte tycktes ha rakat sig de senaste dagarna. Mannen hade nu tystnat och andades bara tungt över hennes axel. Hon såg sig om efter andra människor. Hon kunde höra dem, men inte se dem. 

   - Hör du hur det åskar? frågade mannen.

   Sarah besvarade inte frågan. Hon funderade istället på hur hon skulle kunna ta sig ur situationen.

   - Vi tycker oss inte höra det, men det åskar hela tiden någonstans i världen. Bara för att vi här och nu inte ser eller hör saker och ting, betyder det inte att de inte existerar. På samma sätt är det med resten av mänskligheten. På denna plats inne i detta bibliotek åskar det just nu något alldeles ofantligt. Det är dina tankar som blixtrar. Du vet att något stort är på väg att hända. Du vet det. Jag vet det. Vi två är de enda som vet det. Än så länge. Men sedan skall det åska i hela världen, förstår du? Du nickar, det är bra! Jag var rädd att du kanske inte skulle förstå vad jag menade, att du trodde att jag bara var en sådan där galning som man ibland kan se på stan, en sådan där som går omkring och pratar för sig själv. Men du är så ung och minns kanske inte hur världen såg ut innan det att folk gick omkring med öronsnäckor till mobiltelefoner och pratade ogenerat rakt ut i luften, men det skall jag säga dig, att förut var ett sådant beteende det internationella tecknet för att man var en dåre och att man inte skämdes för att visa det eller möjligtvis inte hade förstånd nog att dölja det. Fast om det finns anledning att dölja dårskap vet jag inte, för ofta är det så att det är dårarna som för världen framåt, som vågar tänka i nya banor där andra gör så gott de kan för att hålla sig i mittfåran bland de andra i flocken. Men nu hinner jag inte prata mer. Du vet vad du skall göra, vad du borde göra. Nu är det bara att göra det. Du är gnistan till fnösket. Du är molotovcocktailen. Du är den utvalde, förstår du? Revolutionen är nära. Jag känner hur den marscherar i mitt bröst. Känner du hur den marscherar i ditt bröst? Känner du det? Va? Nu kommer den snart! Revolutionen!

   Mannen rätade ut sin kropp, hasade baklänges några meter, vände sig om och försvann sedan bort med raska steg.

   Sarah satt kvar en lång stund och bara darrade. Först när en högtalarröst meddelade att biblioteket skulle stänga om en kvart, reste hon sig upp ur stolen och begav sig hemåt.

   Det skulle bli en lång natt. De många justeringarna som mannen hade klottrat på sidorna, gjorde det besvärligt för Sarah att ta sig igenom manuset. Kvart över tre, och med många sidor kvar att läsa, somnade hon med sänglampan tänd.

   På lördagen orkade hon inte läsa vidare ordentligt, utan skummade bara igenom de resterande sidorna.

   När söndagen kom återfick hon kraft nog att läsa klart manuset i detalj.

   Fyra veckor senare hade Sarah skrivit rent manuset på sin dator och även lagt till sitt egenhändiga ihopsnickrade förord. Hon skrev ut manuset på hålat papper, läste igenom det, hittade ett antal fel, justerade dem i datorn, skrev ut manuset igen, satte ihop hela pappersbunten med mässingsklamrar, skrev ett kort följebrev, signerade följebrevet med blått bläck, och lade försättsbladet och manuset i ett vitt kuvert, på vilket hon hade skrivit adressen till det förlag hon tänkte skicka manuset till.

   Först nu drabbades Sarah av tvivel. Det var ett tvivel som handlade om hon verkligen borde genomföra det hela. Det var inte hennes manus. Det tillhörde någon annan. Det var biblioteksmannen som hade skrivit manuset. Var det rätt att nå eventuell framgång med hjälp av en annan människas ord? Var det rätt att göra så här mot biblioteksmannen? Var det rätt att göra så här mot världen? Var det överhuvudtaget lagligt? Sarah mådde inte bra av att tvivla. Biblioteksmannen hade gett henne manuset i syfte att hon skulle göra det hon var på väg att göra. Alltså borde hon göra det. För sin egen skull, för biblioteksmannens skull, kanske också för hela världens skull. Manuset var ju en bomb: en bomb som skulle utplåna det dåliga i människorna och lyfta dem till högre höjder av medvetande.

   Nästa tvivel rörde om hon verkligen ville skicka iväg manuset med tanke på hur hennes liv skulle kunna komma att förändras vid en eventuell publicering. Efter tio sekunder var också det tvivlet borta.

   Sarah stoppade på sig plånboken, drog på sig skorna och gick ut för att köpa frimärken. En trevlig expedit vägde kuvertet och gav Sarah den mängd frimärken som behövdes.

   En minut senare, och med frimärkenas smak ännu på tungan, lade Sarah kuvertet på lådan. Ögonblicket då hon hörde den dova dunsen fyllde henne med så stark tillförsikt att hon närapå kände sig odödlig.

   Dagarna gick. Till slut var det dags för Sarahs manus att granskas av en lektörs professionella ögon. Det var ögon som hade sett både det ena och det andra i manusväg. Intet var dem främmande.

ANDRA KAPITLET

Lektören läste och läste och blev allt mer begeistrad av manuset. Han hade som princip att inte lämna något utlåtande till förläggaren förrän ett manus var genomläst, men efter att ha läst arton av manusets totalt tjugotre kapitel kunde han inte längre bärga sig.

   - Vi har något stort på gång.

   - Jaså, har vi?

   - Ja. Man kan nog säga att det är en bomb.

   - Jaså, en bomb, säger du?

   - Jag skojar inte. Det här manuset är strålande, lysande. Det är så hett att det riskerar att självantända.

   - Såja, nu skall vi ta det lugnt och fint. Vad är det här för manus du pratar om?

   - Detta är det manus vi har gått och väntat på i alla år. Detta är vår bästsäljare. Om den här inte hamnar etta på topplistan, finns det ingen logik i världen. Ingen logik!

   - Sedan när blev världen logisk? Berätta istället vad storyn handlar om, så får vi se vad det är som gör dig så upphetsad.

   - Jag har inte ens läst klart manuset. Jag har väl läst tre fjärdedelar ungefär. Jag vet inte om jag vågar läsa den sista fjärdedelen. Då kommer jag kanske att explodera.

   - Sluta upp med att vara så teatralisk! Är det manuset eller ditt huvud som håller på att självantända? Bestäm dig. Läs sista sidan för mig så jag får reda på någon gång vad det är för skräp du har fastnat för.

   - Men jag har ju inte kommit till slutet än.

   - Det skiter jag högaktningsfullt i. Är det betjänten som är mördaren, är det lika bra att vi får det utklarat med detsamma. Se så, läs nu sista sidan för mig!

   - Oavsett vad som står på sista sidan, lovar du att läsa igenom hela manuset sedan?

   - Senast du var överförtjust i ett manus blev det en flopp. Vi tryckte upp tiotusen ex och fick sålt femhundra. Sådant kostar. Vi behöver säkra kort och stadiga inkomster. Vid närmare eftertanke vill jag inte höra sista sidan nu. Läs färdigt manuset innan du yttrar dig igen.

   Lektören lydde order och gav sig på kapitel nitton.

TREDJE KAPITLET

Boken välte kiosken. Sarah tog framgångarna med kluvet hjärta. Hon var ett namn nu. Hon var omtyckt. Hon var eftertraktad. Om hon ville skulle hon kunna leva resten av sitt liv under drägliga förhållanden tack vare intäkterna från boken.

   Någonting tyngde henne dock: vetskapen om att allt inte hade gått till så som alla trodde. Inte någon gång hade hon återsett biblioteksmannen, och inte heller hade hon berättat för någon om biblioteksmannens existens. Sarah kunde inte njuta av livet fullt ut. På dagarna gick det i och för sig hyfsat, men ofta på kvällarna, när hon låg till sängs, skrek hennes inre på henne att hon var tvungen att berätta hur allt hade gått till, att hon varken hade fantasi eller författarvana nog att skriva en sådan där bok.

   Under en intervju i ett soffprogram på TV bestämde sig Sarah till slut för att avslöja sanningen, att säga precis hur det hade gått till. Det spelade ingen roll vad som skulle hända sedan. Hon var ingen fuskare som hade stulit ett manus, men det var jobbigt nog att framstå som någon annan än den än hon egentligen var. Och hon ville också ge biblioteksmannen en stund i rampljuset. Det ville hon verkligen.

   Programledaren hojtade.

   - Strax blir det reklam, men häng kvar, för efter pausen gästas vi av inga mindre än damlandslaget i handboll, nyligen hemkomna från VM där vi tog guld! Jaaa! Applåd! Jaaa! Tack, tack, det är bra! En sista fråga till Sarah, en liten grej bara. Skulle du bara väldigt kort kunna berätta för alla drömmare där hemma i stugorna hur man bär sig åt, hur man skriver en bästsäljare som din? Vad är tricket, vad är knepet?

   - Jag har aldrig skrivit någon bok. En främmande man på ett bibliotek gav mig ett manus och i princip tvingade mig att skicka det till ett förlag.

   Två sekunders tystnad. Sedan applåderade en studioman. Publiken hängde på. Programledaren skrattade. Sarah skrattade. Här och var i stugorna skrattades det också.

   - Mina damer och herrar: Sarah: Den fejkande författaren! Förlåt, Sarah! Jag kunde bara inte låta bli. Förlåt, förlåt! Tack för att du ville komma hit! Nu blir det reklam, men sedan kommer de: Världsmästarna i handboll! Jaaa!

   Förvirrad lämnade Sarah TV-studion. Hon hade väntat sig att sanningen skulle leda till skandal. Istället hade folk bara applåderat och skrattat åt något som de trodde var ett skämt.

   Först i taxin på väg från TV-huset började skammen rinna av henne. Hon bad taxichauffören att släppa av henne vid någon pizzeria eller något gatukök i närheten av det hotell där hon bodde. Hon tryckte i sig en rejäl måltid. Sedan gick hon till hotellet. Väl i säng däckade hon med det rena samvetets harmoni strömmande genom kroppen.

FJÄRDE KAPITLET

Två år hade passerat sedan Sarahs genombrott när hon steg in på det bibliotek där hon en gång i tiden hade gett sig in på den litterära banan. Folk tisslade och tasslade, pekade och log. Hon hade nyligen fått ännu en bok publicerad, en bok som hon hade skrivit helt själv. Hon hade hela tiden haft talangen inom sig. Det var bara modet som hade saknats, modet att skriva precis det hon ville skriva, och modet att skicka sitt manus till ett förlag. Det var framgångarna med den första boken kombinerat med sanningens berättande i TV som hade förlöst henne ur det mentala fängelse som annars kanske hade hållit henne fången i resten av hennes liv.

   Hon gick lite fram och tillbaka mellan hyllorna och bläddrade i slumpvist valda böcker. Hela tiden var hon bevakad av nyfikna beundrare. Hon insåg att det obevakade ögonblick hon strävade efter inte skulle dyka upp. Det skulle kanske inte spela någon roll. Folk skulle nog ändå inte förstå. Biblioteksmannen, om han mot all förmodan befann sig på biblioteket, skulle förmodligen aldrig få se rosen. En beundrare skulle säkert lägga beslag på den, men Sarah ville ändå göra detta: Hon tog upp en röd ros ur sin väska och lade rosen vid den plats där biblioteksmannen en gång hade suttit. Sedan började hon gå mot utgången.

   Några beundrare följde efter Sarah och frågade om de kunde få hennes autograf, och om de fick ta kort på henne. Det fick de. Allt fler människor samlades runt omkring henne där hon stod vid utlåningsdisken. Det blev lite högljutt, men merparten av bibliotekarierna tyckte bara att det var trevligt med lite stjärnglans och uppståndelse på deras bibliotek. Snart skulle ändå den välbekanta och välbehövliga tystnaden återkomma.

   I en annan del av biblioteket kom en man gående mot ett bord, på vilket det låg en ros. Han tog upp rosen, luktade på den och höll den sedan mot sin kropp. Rosens tunna blad vilade mot hans skrynkliga skjorta. Mannen log för sig själv. Sedan brast någonting inom honom. Han gick mot utgången och förbi folksamlingen. Ingen lade märke till denne man, men han dolde ändå tafatt sitt ansikte med en hand, för att ingen skulle se att tårar ohämmat strömmade utmed hans kinder. Det var tårar från en man som hade sonat sina synder. Ingen människa följde honom ut ur biblioteket. Blott Frälsaren gjorde honom sällskap.

Mycket välkomna skall ni vara till ”Diktarnas kamp” och det första avsnittet i denna spännande tävling där diktare av olika slag möts i googling, det vill säga deras namn googlas inom ”citationstecken” och på så sätt avgörs det vem som är bäst.

Vi värmer upp med en liten match mellan Verner von Heidenstam och Marcus Birro. 

Verner von Heidenstam får …

38 000 träffar.

Marcus Birro får …

227 000 träffar.

Segrare: Marcus Birro på knockout i första ronden. Vilken härlig start!

Nästa match.

Carl Snoilsky mot Horace Engdahl.

Carl Snoilsky får …

8 000 träffar.

Horace Engdahl får …

123 000 träffar.

Kul för Horace.

Vad har vi sedan?

Erik Johan Stagnelius mot Camilla Läckberg.

Det här kan bli spännande.

Erik Johan Stagnelius får …

13 000 träffar.

Camilla Läckberg får …

209 000 träffar.

Vilken utklassning! Grattis Camilla!

Nu skall vi se.

Carl Michael Bellman mot Jan Guillou.

Kan det bli mera ovisst än såhär? Vem skall vinna?

Carl Michael Bellman får …

71 000 träffar.

Det där var minsann en överraskning. En svag insats för att vara Bellman.

Nu har Janne chansen. Den här kan han bara inte missa.

Jan Guillou får …

577 000 träffar.

Oj, oj, oj! Jag säger bara en sak: Världsklass!

Nu är det dags för Hedvig Charlotta Nordenflycht mot Björn Ranelid.

Två virtuoser i slingrande närkamp. Hur skall det gå?

Hedvig Charlotta Nordenflycht får …

2 000 träffar.

Björn Ranelid får …

64 000 träffar.

Ännu en prestigefull seger för Björn Ranelid.

Vad har vi här?

Monica Antonsson mot Liza Marklund.

Jag säger bara: Catfight!

Monica Antonsson får …

66 000 träffar.

Liza Marklund får …

447 000 träffar.

Marklund tvingar ner sin motståndare i brygga och avgör matchen!

Titta på reprisen! Vilket fighting face hon har! Underbart.

Nu drar vi ner lite på tempot och sjunker in i punschens götiska dimmor.

Esaias Tegnér mot Erik Gustaf Geijer.

Esaias Tegnér får …

41 000 träffar.

Erik Gustaf Geijer får …

37 000 träffar.

En något avslagen match som det ofta blir gentlemen emellan.

Nu till något mer fräscht.

Johanne Hildebrandt mot Ronnie Sandahl.

Johanne Hildebrandt får …

72 000 träffar.

Ronnie Sandahl får …

25 000 träffar.

Ja, det där var ju ganska väntat. En krigsreporter mot en Berlinpoet, liksom.

Det kunde bara sluta på ett sätt.

Johanne är sugen på lite tuffare motstånd. Hon går upp i ringen igen.

Motståndare: Liam Norberg.

Liam Norberg får …

33 000 träffar.

Johanne käkar pojkslynglar till frukost.

Nu kommer Runar Sögaard in i ringen. Har han diktat något? Det är oklart, men han sätter i alla fall igång med att tala i tungor och får …

16 000 träffar.

Johanne regerar.

Nästa match.

Gustaf Fröding mot Hjalmar Söderberg.

Gustaf Fröding får …

56 000 träffar.

Hjalmar Söderberg får …

50 000 träffar.

En hård och jämn match.

Men nu till det som vi alla har väntat på.

August Strindberg mot Selma Lagerlöf.

Det här är inte bara en kamp mellan två giganter, det är en kamp mellan Mars och Venus.

August står i sin ringhörna och skjuter blixtar med sina stirrande ögon mot Selma, som i sin tur vilar sin blick på en graciös kvinna i publiken. Båda kombattanterna är hetare än lava.

För att psyka Selma håller August upp ett exemplar av Röda rummet.

Röda rummet får …

70 000 träffar.

Selma plockar fram Gösta Berlings saga ur sin hatt.

Gösta Berlings saga får …

67 000 träffar.

Augusts psykning fick inte det genomslag han hade hoppats på. Nu skälver han, ty nu handlar det inte om enstaka alster mot varandra, utan hela det samlade författarskapet, hela diktargärningen. Det är frågan om vem som skall ta den svenska tronen i sin besittning – vem som skall anses som den största svenska författaren någonsin. August eller Selma? Selma eller August?

Nu är matchen igång.

August Strindberg får …

689 000 träffar.

Det går ett sorl genom publiken.

Selma hör den inte längre. Hon är helt fokuserad på August. Hon stirrar in i hans lika stirrande ögon. Deras blickar fräter hål på varandras hornhinnor. Det är nu det skall avgöras.

Och jag får nu höra att vi har ett resultat.

Selma biter sig i sin darrande underläpp, men viker likväl icke med blicken från Augusts diaboliska pupiller.

Selma Lagerlöf får …

744 000 träffar.

Vi har en vinnare, och det är Selma Lagerlöf!!!

Jubel. Strålkastare. Konfetti. Segermusik.

Selmas ansikte lyser av glädje och hennes fans stormar scenen.

August tar på sig sin höga hatt och tränger sig ut genom den larmande folkhopen.

Med nedsänkt huvud tar han en vandring längs stadens gator. ”Otack är världens lön. Jag trodde att folket var på min sida. Folket. Skrev jag kanske inte för dem? Stred jag kanske inte för deras sak? Eller var det bara så att jag skrev för mig själv, för mitt eget brinnande hat inför överklassfasoner och irrläror? Folket. De kanske missförstod mig? Läser man mina verk ordentligt ser man att jag icke var en kvinnohatare, utan en kvinnoälskare, eller rättare sagt människoälskare, ty allt jag ville var att människor skulle ha lika rättigheter. Jag vurmade för arbetarkvinnan. Det var blott överklassens arbetsskygga lösdrivare jag visade mitt förakt. Men nu har historien en gång dömt mig till kvinnohatare och då får jag stå ut med det. Något straff skall jag väl ändå ha för att jag behandlade Siri så illa. Jag kunde ha gjort så mycket annorlunda. Eller också inte. Vad som är människans fria val och vad som styrs av inre drifter och yttre omständigheter kommer att förbli mig en gåta. Jag försökte mig på måleri. Jag försökte mig på alkemi. Men bara det skrivna ordet lät mig skänka något beständigt till min omvärld. Folket. Det svenska folket. De läste mina böcker. De såg mina pjäser. Helt och fullt kan de i alla fall icke ha avskytt mig.”

August Strindberg genom Håkan Tendell

Ja, jag tycks ha hamnat i den.

Igen.

Poesifällan.

Det här osammanhängande.

På fri vers.

Jag som älskade att rimma.

Och satte en ära i det.

Att få till det.

Det krävde ju ändå någonting av en.

Men fri vers.

Det kan vara vackert.

Det kan beröra.

Men ofta är det hjärnans ogräs.

Som blommar ut.

När köttet är villigt.

Och anden är svag.

Köttet.

Nu kommer ogräset.

Köttet.

Strävar efter spänning.

Räkningarna är betalda.

Köttet.

Ännu en månad.

Som kött och blod.

För vad?

En militär operation.

Måste ha ett tydligt mål.

Annars blir det som i Vietnam.

Eller i Irak.

Kaos.

Vad gör vi här?

Egentligen?

För vem?

För vad?

Ett tydligt mål måste man ha.

Kennedy.

Han var bra.

Innan decenniets slut.

Skall vi sätta en gubbe på månen.

Och ta honom tillbaka välbehållen.

Eller något sådant.

Var det han sa.

Han var bra.

Honom sköt de.

Vem?

De?

Jag tänker inte lösa.

Mordet.

På JFK.

I kväll.

Kanske i morgon kväll.

Vi får se.

Jag har tvättid.

Håkan Tendell

How can they sleep on a night like this,

when we’ve finally made it through?

My comrades, so tired, so awfully tired.

Hello, what is wrong with you?

Am I the only one with energy left

after this historic day?

Tomorrow, who cares about tomorrow?

It is now that we are alive.

I look out the window and speak to myself.

Nobody gives a shit.

They’re asleep

and Houston is out for lunch.

I’ve got sand on my boots,

red sand,

red sand.

I’m on Mars

and I ain’t got nuthin’ to drink

but water and juice.

It’s a joke.

They should have allowed us to bring alcohol.

Security risks, my ass.

It’s not like we’re teenagers in space or sumthin’.

We could’ve handled it. We are reliable, we are responsible.

They trusted us to deal with the gazillion-dollar spaceship and this multi-million-dollar tin can cabin that we from now on call home, but they couldn’t, they just wouldn’t, let us bring one bottle of champagne to celebrate with.

Fuck Earth people!

We Mars people rule!

Yeah!

This is our planet.

Well, I’m the only one awake, so I could even call it my planet.

Right now, I’m the most intelligent creature on Mars. I fuckin’ rule. Yeah.

Maybe I should go to bed too.

It’s been a hard day.

Or maybe I should wait until sunrise.

We all watched the sunset.

Now, I can be the first human to watch a sunrise on Mars.

I could write a poem about it.

Then, I would become the first poet on Mars.

Isn’t dawn coming already?

Yes it is.

I’d better hurry.

Space suit. Check.

Space helmet. Check.

Non-approved behavior. Check.

Air lock. Check.

This sand.

This red sand.

It’s all mine.

This is my planet.

It’s my planet.

You’ve come a long way, baby.

If they could all see me now, huh?

I don’t even know which direction Earth is right now.

I couldn’t care less.

What matters now is me, Mars and the Sun.

Come on, Sun.

I haven’t got all day.

I gotta get some sleep before breakfast.

The first breakfast on Mars.

I would love to have pancakes.

Me, Mars and pancakes.

That would be nice.

The Sun.

Holy mother of God.

Come to me.

This.

I couldn’t have imagined.

It’s so beautiful.

Shine on, baby.

Shine on.

You.

I love you.

Please, shine on me.

Yes, shine on me.

I salute you

and I stand before you

naked

soon,

just a minute,

hang in there,

yes,

naked I stand

before you.

It’s so cold

and the air is so thin

I can hardly breathe,

so I must kneel

before you

and write you my poem

with my finger

in the sand

F R E E

A T

L A S T

-

-

-

Håkan Tendell

Perhaps it is true

that where I’ll find you

is in all these things that I do.

And you’ll find yourself

on a purple bookshelf

in my mind every time I feel blue.

Someday you’ll find a way to put it all down

in words and paint a strange, but familiar town

with people like us

and all that you knew,

lots of characters,

but keep heroes few.

One man, one woman,

two souls who grasp for something.

Somehow they’ll help each other finding a way.

Håkan

Watchmen

Baserad på serien av Alan Moore (text) och Dave Gibbons (bild)

Screenplay: David Hayter och Alex Tse

Regi: Zack Snyder

Filmen ”Watchmen” är en fest för alla sinnen, samtidigt som den tvingar en att tänka djupa tankar, och personligen blir jag nostalgisk på köpet då handlingen huvudsakligen utspelar sig 1985.

1985 – jag minns det som igår:

Jag tittar ut genom ett flygplansfönster och ser den gråa och gröna omgivningen komma allt mer och mer i jämnhöjd.

”California, here I come,” tänker jag.

Planets hjul slår ner på landningsbanan och bromsar in på Los Angeles International Airport.

I fem veckor skall jag vistas i Kalifornien. Det blir fyra veckor i Los Angeles, en dagstripp söderut till San Diego, en bussresa norrut utmed kusten och några dagar i San Francisco.

På fyra veckor i Los Angeles hinner man med att se och göra en hel del. En dag agerar jag publik under inspelningen av ett avsnitt av ”Wheel of Fortune”. Vanna White är showens kvinnliga stjärna. Helt plötsligt ser jag mitt ansikte inzoomat på de TV-skärmar som är vända åt publiken. Det är mina fem sekunder av berömdhet. Amerika glömmer mig när Vanna White tar över rutan igen.

Jag besöker de stora film- och TV-bolagen för att se mig omkring (idag hade jag inte besökt dem utan att ha en väska fylld med manus att dela ut). På Universal Studios hamnar jag vid en bil, en DeLorean. Den säger mig ingenting. Inte heller säger mig filmtiteln ”Back to the Future” någonting. Det är ännu några månader kvar innan filmen har premiär i Sverige.  

Mann’s Chinese Theatre. Den stora premiärbiografen i Hollywood. Jag köper en filmaffisch med Madonna och Rosanna Arquette från filmen ”Desperately Seeking Susan” (2009 har jag inte längre kvar affischen. Jag har slängt så mycket. Det är synd. Även planschen med fotot av människan på månen som jag köpte på Griffith Observatory – planetariet utanför vilket inledningsscenen i Terminator spelades in, ni vet den där scenen där Arnold Schwarzenegger går omkring naken och tar sina första trevande kontakter med lokalbefolkningen).

Hearst Castle. Den store mogulens palats. William Randolph Hearst var mannen som Orson Welles film ”Citizen Kane” handlar om. En lysande film. Gå och se den.

Kalifornien har många inbjudande stränder. Vid ett av mina bad lånar jag en body surfboard, en sorts platta av hårdplast som man lägger sin överkropp på när man vill simma långt utan större ansträngning. Det är skönt att simma på detta vis och jag kör på rakt ut i Stilla havet. Det är jätteskönt ända tills jag får för mig att vända om och ta mig in i land. Kalifornien ligger väldigt långt bort. Det är då tankarna på hajen dyker upp. Den stora, vita hajen. En haj som kanske just nu är på väg mot mig, redo att sätta käftarna i min försvarslösa kropp. Hajar dras till vilt plaskande, så jag försöker paddla med armarna på ett långsamt och rytmiskt sätt för att väcka minsta lilla uppmärksamhet hos den blodtörstiga besten. Att vilja ta sig i land så fort som möjligt, men för överlevnadens skull göra det långsamt är oerhört nervpressande, speciellt när man hela tiden tror att det finns något därnere i havsdjupet, något som snart skall närma sig havsytan och förvandla en till köttslamsor.

Det är inte bra att bada i havet. Man är inte i sin naturliga miljö. Man är ett lättfångat bytesdjur.

Halvvägs ut på Golden Gate Bridge. Jag bedömer att jag inte kommer att hinna gå över hela bron och sedan vända tillbaka, gå in till stan och hinna med flygbussen som avgår från downtown San Francisco. Jag beslutar mig för att avverkandet av den andra halvan av bron får bli en anledning för mig att återvända till staden någon gång i framtiden.

Ett par dagar tidigare håller jag på att hamna i klorna på en religiös sekt. Jag går omkring på stan och stöter på ett bokbord med glada människor och banderollen ”International Youth Student Center” eller något i den stilen. De lockar en med gratis middag om man återkommer klockan sex på kvällen. Då skall man få bli ivägskjutsad till ett ställe där man kan få umgås med glada ungdomar från hela världen. Jag tackar ja. Gratis mat är aldrig fel. Klockan sex är vi ett antal personer som får hoppa in i några skåpbilar och bli ivägskjutsade (Man skall inte bada i havet. Man skall inte hoppa in i okända skåpbilar). Gratismiddagen består av en tallrik kall gröt och ett par salladsblad. Till detta serveras kranvatten. Men gott om glada ungdomar från hela världen är det i alla fall. Vi får lyssna på en guru som pratar om fred på jorden och vilka fina saker vi kan åstadkomma, alla vi, tillsammans. Vi håller varandra i händerna och sjunger ”We are the World”. Därefter placeras vi runt små bord i mindre grupper med en från organisationen vid varje bord. Då börjar det jobbiga. Jag erbjuds att följa med till deras kursgård på en otroligt givande upplevelse, jag säger att jag snart skall resa hem till Sverige, de tar på sig att boka om min flygbiljett och sköta allt det praktiska, de vill så gärna att jag skall få uppleva det fina, och jag är en så fin människa själv som kan ge så mycket fint till andra och allt är så himla trevligt och snällt och man känner sig nästan dum som inte tackar ja till deras erbjudande, men jag står på mig och efter en stund ersätts den jag pratat med av självaste gurun i egen hög person. Han är om möjligt ännu trevligare än den förre snubben, och hans tunga är än mer slipad, men efter mycket om och men lyckas jag tacka för mig och ta mig därifrån. När jag kommer ut på gatan har jag ingen aning om var jag är någonstans, men jag skyndar mig bort från kvarteret och känner mig strax lugn och fri.

Ett år senare läser jag i en tidning i Sverige om den här sekten. En far har rest över till San Francisco och kidnappat hem sin dotter från en religiös sekt där hon i stort sett har fungerat som slav. I Sverige får hon professionell hjälp med att bli av med hjärntvättningen. Sedan berättar hon om hur hon blev uppraggad av sekten, och det är samma sekt och tillvägagångssätt som jag råkade ut för, och jag är tacksam för att jag hade själsstyrka nog att stå emot sektens metoder.

Håkan Tendell

Det var tänkt att bli en sådan bra dag.

Blåvitt skulle vinna supercupfinalen och jag skulle få besked om att mitt tävlingsbidrag hade kommit med i en novellantologi.

Men Kalmar gjorde mål i slutminuterna.

Och på listan över de tjugo lyckliga antologisterna fanns inte mitt namn med.

Världen är rättvis.

Om man tränar blir man stark.

Om man duschar blir man ren.

Om man skickar in hafsverk till tävlingar vinner man inga medaljer.

Hade jag kämpat hade kanske mitt bidrag varit bland de tjugo bästa. Jag kämpade inte. I vanlig ordning förlitade jag mig istället till den gudomliga inspirationen. Jag tog texten som den kom till mig. Endast med en vag ursprunglig tanke lät jag fingrarna flyta över tangentbordet för att sätta magin på pränt. Efteråt finslipade jag lite. Jag mätte inte tiden, men från det att jag fick nys om tävlingen var mitt tävlingsbidrag sannolikt inskickat inom max en timme.

Nyss var jag sugen på att radera novellen – förpassa den till de sälla jaktmarkerna, men så kom jag på att jag borde plåga mig själv genom att publicera den här och nu – låta världen beskåda mitt misslyckande i varje detalj. Detta skall fungera som en påminnelse för mig, så att jag nästa gång ett tävlingstillfälle dyker upp inte skall bli så desperat.

Efter att man har skrivit ett tävlingsbidrag måste man vara beredd att ompröva det helt och hållet, kanske rent av stryka alltihop och börja om på nytt. Och man måste låta tiden gå. Sedan kan man med nya ögon titta på vad man har skrivit. Omarbeta, omarbeta och därefter finslipa.

Och ej att förglömma: Verkligen ta till sig vad som skrivs i alla böcker om hur man bör skriva.

Nog om detta. Här kommer mitt framgångslösa bidrag:

Kurvan

av Håkan Tendell

Hon satt på en stol i hallen och blundade. Snön från hennes stövlar hade smält. Och mannen som hon hade träffat på krogen för elva timmar sedan, stod i vardagsrummet och tittade ut genom fönstret.

   ”Vi borde nog åka nu,” sa han.

   Hon svarade inte. Istället för att resa sig upp lutade hon sig framåt och dolde sitt ansikte i sina händer.

   ”Eller vill du att jag skall ringa? Jag kan göra det om du vill.”

   ”Nej,” svarade hon.

   ”Men då måste vi åka nu.”

   Han gick fram till henne, tog tag i hennes kropp och lyfte upp henne. Det var knappt att hon stod på sina egna ben. Han fick bära nästan hela hennes tyngd. Hennes dunjacka gled mot hans T-shirt och snart satt hon på stolen igen.

   ”Kan du köra då?” frågade hon.

   ”Ja, det är klart jag kan. Jag drack bara ett par öl igår. Och efter midnatt tog jag bara isvatten. Det är lugnt.”

   ”Jag klarar det inte.”

   ”Du måste klara det. För hennes skull. Vill du hellre att andra människor skall stå där och titta?”

   ”Neeej!”

   Hon grep tag i honom, hävde sig upp och klamrade sig fast vid honom.

   ”Bra. Då åker vi. Jag skall bara klä på mig,” sa han och lösgjorde sig försiktigt från henne, varefter han tog på sig sina boots, sin kavaj och sin rock.

   De kom ut på parkeringsplatsen.

   ”Är det den vita Saaben där borta?” frågade han.

   ”Ja.”

   Hans grepp om bilnyckeln hårdnade och han tittade ner i marken för att undslippa åsynen av eventuella skador på fronten. Temperaturen låg strax under nollstrecket, men motorn var fortfarande varm och smälte de enstaka snöflingor som fortfarande föll på mitten av motorhuven.

   Medan han backade ut ur parkeringsfickan slog hon på radion. Hon gillade inte musiken och bytte kanal. Hon fick in P2. Där spelades Albinonis ”Adagio för orgel och stråkar”.

   Det slutade snöa. Bilen färdades mot fotbollsplanen där hennes dotter hade varit med i en träningsmatch tidigare under dagen. Dottern hade blivit illamående i början av andra halvlek och vandrat av planen. Hon hade fått lov av tränaren att lämna laget innan matchen var slut och bli upphämtad av sin mamma för att komma hem så fort som möjligt. Med sin mamma hade hon kommit överens om att börja gå utmed vägen i riktning hemåt eftersom hon mådde något bättre av att gå än att stå still och vänta.

   ”Vi börjar närma oss nu, va?” sa mannen.

   ”Inte denna kurvan, men nästa.”

   Mannen satte på bilens varningsblinkers och saktade ner. När han väl kom fram till kurvan gick det inte att ta miste på var bilen tidigare under dagen hade tappat greppet om väglaget och kanat in i snövallen.

   Mamman grät ohejdat.

   ”Jag ville ju bara hämta henne så fort som möjligt.”

   ”Jag vet.”

   ”Jag lämnade henne inte där i snön. Det gjorde jag inte.”

   ”Nej, det gjorde du inte. Du sökte hjälp. Du gjorde det rätta.”

   Mannen hjälpte henne ur bilen och ledsagade henne nedför den lilla slänten jämte vägen. Alldeles innan hon blundade såg hon sin dotter ligga i snön med kroppen i en onaturlig ställning. Hennes vackra dotter. Håret blont. Ansiktet blått. Och i ett band runt halsen ett hjärta av guld.

Rotade djupt nere i arkivet på IMDb och hittade följande (observera att e-mailadressen för länge sedan har tagits ur bruk):

New perspectives on the WW2, 12 April 2001

Author: Håkan Tendell (tendell@newyorkcity.com) from Gothenburg, Sweden

Most films I’ve ever seen about the world war 2 has been either from a jolly good Englishman’s or a flag wrapped Yankee’s eyes. Two exceptions from the past – Das Boot and a movie about the battle of Suomossalmi. Til now. Enemy at the gates shows more than any other film the soldiers destiny – to die from a random bullet. A bullet with no address, just hitting a lung, a heart, a part of someones brain. Just like that. And that in a film which was meant to tell a story about snipers. Furthermore, the film presents Russians as humans, not beasts or machines, and it makes you think. Not that I didn’t know before that they really were humans, but I’ve never had that feeling before that Russians, has suffered just as much as any other people and that we in the west owe them a great deal of respect for helping mankind end the world war 2.

Om jag hade vetat då vad jag vet idag…

Det har egentligen ingenting med filmen att göra, utan mer det här med att det är ett fotografi från min hjärna för åtta år sedan. Blott en kort stund i det långa perspektivet – ändå finns där en ocean som skiljer min existens våren 2001 från våren 2009.

Våren 2001: Jag vet ingenting om EU-kravaller i Göteborg till sommaren, inte heller någonting om att World Trade Center skall rasa på hösten. Om någon säger ”nine-eleven”, ”ground zero” eller ”al-Qaida” kommer det inte att ge mig några som helst associationer.

Jag tjänar trettiotusen. Jag byter tjänstebil till Volvo S60 guldmetallic. Jag vinner GT:s tävling angående smeknamnet på Gothia Towers tvillingtorn och får en gratis middag för två uppe på 23:e våningen. Min urtjusiga date dyker upp i min lägenhet med håret färgat i flertalet av regnbågens färger. Jag bjuder på Moët Chandon och Noblesse. Vi färdas i stans längsta limousine, en dröm i vitt med neonbelysning nertill, till Gothia Towers, inväntar det jämna klockslaget, folk flockas runt limon och försöker se in genom de tonade rutorna. Klockan slår jämnt. Chauffören öppnar dörren. Min date och jag stiger ur limon. Liseberg sätter igång sitt premiärfyrverkeri ovanför våra huvuden. Vi tar hissen upp till toppen av Gothia Towers. Och efter middagen följer en krogrunda där rouletteutgifterna endast överträffas av drinkutgifterna, och det är så jag vill ha det. Jag är pojken med guldbyxorna.

Ett år senare överväger jag att hoppa från Älvsborgsbron.

Mitt liv… Efter sex år på fältet som läkemedelskonsulent har jag inte längre något liv.

I ett försök att skaffa mig ett liv säger jag upp mig från branschen utan att ha ett nytt jobb att gå till. Jag planerar att resa till Egypten, vandra rakt ut i öknen och inte vända om förrän jag har funnit meningen eller sanningen.

Innan jag hinner göra allvar av ökenplanen lyckas jag få ett lågbetalt (18 500), stressigt och komplicerat kontorsjobb. Det blev min räddning.

Men dyra vanor är inte lätta att ändra. Stålar förvandlades strax till skulder (Idag, 2009, har jag dock lyckats betala tillbaka allt till banken).

Kontorsjobbet innebar att jag kunde skilja på arbete och fritid. Varje eftermiddag eller kväll när gallergrinden stängdes bakom mig och jag släntrade hem, började min helt egna tid som var fri för mig att fylla med innehåll.

Jag hade alltid tyckt om att skriva. Då och då i mitt liv hade jag till och med skickat in olika slags manus till förlag. Ja, en gång även ett filmmanus till Hollywood (1998). Jag var så naiv. Min kunskap om hur branschen fungerade uppgick ungefär till noll på en skala. Min kunskap om teorier för framgångsrikt skönlitterärt skrivande var inte heller så stor. Det behövdes inte. Jag var en naturbegåvning. Tyckte jag.

December 2003: Jag läser ett nummer av Writer’s Digest och inser att jag måste göra något. Jag gör något. Men det hjälper inte.

Juni 2006: Jag bestämmer mig. Min fritid på kvällar och helger skall mer än någonsin inriktas på läsande och skrivande av dikter, noveller och romaner. Jag skall bli författare. Det är mitt mål. Det är mitt kall.

September 2006: Jag vågar kalla mig författare utan att skämmas. Inte för att jag har blivit så duktig på författande, utan mer för att jag vet att vad jag i övrigt kallas är oväsentligt. Skrivandet är inte min hobby. Jag skriver för att min kropp är programmerad att skriva, för att skrivandet är mitt naturliga tillstånd och för att jag har en vision om att kunna leva på mitt skrivande. Den framgångsrike författarens liv är det liv jag behöver leva.

Våren 2008: Jag är inte längre en naturbegåvning. Äntligen har jag insett fakta. Jag börjar läsa böcker om hur man skall skriva skönlitteratur. Som med alla vetenskaper finns det en djungel av parametrar och därtill är vetenskapens representanter ibland oense om saker och ting. Det viktiga är emellertid att jag har erkänt för mig själv att jag är i behov av hjälp och att jag bläddrar i böckerna då och då.

Våren 2009: Jag stiger ut ur tidsmaskinen. Världen har förändrats sedan våren 2001. Mina bokhyllor har förändrats. Min hjärna har förändrats. Mitt 2009-jag känner igen mitt 2001-jag, men om mitt 2001-jag studerade mig nu skulle det nog häpna. Hallå, liksom. Vad hände? Sitter du hemma nästan alla fredagskvällar och lördagskvällar och ägnar dig åt författardrömmen? Vad hände med festerna? Vad hände med brudarna? Skall du inte passa på och leva livet? Vi hinner ta en sväng på stan nu. Ställena stänger ju inte förrän klockan fem. I alla fall var det så 2001. Du vet inte när ställena stänger idag? Du vet inte ens vilka ställen du borde gå till? Hallå? Hur skoj har du egentligen? Trivs du med ditt liv? Jaha, du säger att du trivs. Men vad bra då. Då är det alltså det här jag skall se fram emot: Ett liv som munk. En skrivarmunk. Då kunde man ju lika gärna ha levt i ett kloster på medeltiden. Det hade ju liksom inte spelat någon roll. Vad skulle det vara för skillnad? Slippa rabbla en massa böner på latin? Ja, det skulle väl vara det i så fall.

Håkan Tendell

Ett helt vanligt kuvert. Det är högst sannolikt, gränsande till visshet, att det innehåller ett vikt A4-papper.

I kuvertets övre vänstra hörn: En adress till ett förlag.

Jag vill inte öppna kuvertet än.

***

Ovissheten är alltid värst, men ofta är vissheten inte så upplyftande den heller.

***

Kuvertet ligger på mitt skrivbord.

Jag kanske borde slänga det, oöppnat.

Mitt namn är felstavat.

Kuvertet är skickat med B-post.

Undrar vad det kan innehålla?

Men jag skulle aldrig kunna slänga ett kuvert utan att först titta vad det var i det.

På jobbet är jag sådan att om någon tvekar inför att öppna ett paket eller ett jättetjockt kuvert med hänvisning till att det kanske är en brevbomb, erbjuder jag mig alltid att öppna det. ”Jag har ändå ingenting att leva för. Dessutom är jag soldat. Det är mitt jobb att offra mitt liv för att rädda andras,” brukar jag säga.

Fast kriget är över nu. Det tog slut när ryska ambassaden protesterade mot framförandet av den svenska melodifestivalunderhållningen Tingeling. Hade ryssarna haft lite stake i sig hade de tigit still. Att protestera mot en troschock i TV, det är under Rysslands värdighet. Vi snackar trots allt om en nation som offrade miljontals soldater för att befria Europa från Hitlers grepp. I väst är vi så påverkade av alla anglosaxiska filmer om andra världskriget att vi har lätt för att glömma bort vilket folk det var som faktiskt drog det tyngsta lasset när det gällde att krossa Nazityskland. Undantaget, såvitt jag vet, som bekräftar regeln är dock filmen Enemy at the Gates. Storyn är måhända hämtad ur luften, men bara genom skildringen av slaget vid Stalingrad påminns man ändå om vad ryssarna bidrog med. Detta ursäktar naturligtvis inte deras senare brott i Östeuropa, i Afghanistan, i Tjetjenien och i Georgien, men precis som en människa är också en stat fylld av såväl goda som dåliga egenskaper och beteenden.

Det ligger ett kuvert på mitt skrivbord. Jag glömde bort det. Ville jag möjligen glömma bort det? Förneka dess existens?

***

Nu skall jag öppna det.

***

Brevet ligger kvar i kuvertet, men andas numera luft. Vad är det på väg att säga mig? Jag skall ta upp brevet ur kuvertet, halvblunda och täcka för texten med kuvertet. Sedan läsa en rad i taget.

***

Men tänk om det inte är som det brukar? Tänk om min lycka är gjord? Skall jag då inte förbereda mig på något sätt? Klä upp mig ordentligt, hälla upp champagne, sätta på en skiva med klassisk musik?

***

Vad hjälper det att tro? Bokstäverna i brevet kan inte byta plats. Det finns inget att be för. Mitt öde beseglades den dag brevet skrevs. Sedan dess har brevet färdats mot mig. Det åkte säkert tåg. Låg i botten av en säck och passerade Töreboda, Skövde, Falköping, Herrljunga, Vårgårda, Alingsås. Hela tiden visste det vart det skulle och vad det skulle säga till mig. Nu väntar det på att få uppfylla sin resas mål. Det vill bli läst. ”Döda icke budbäraren,” vädjar det till mig. Det har hört rykten om hur brev kan behandlas. ”Hellre en snabb sönderrivningsdöd än att plågsamt knycklas ihop och kvävas till döds i en soppåse.”

Kära brev, jag vet ännu inte vad du har att säga mig, men du – du har vetat hela tiden. Våndades du när tåget gled in på postterminalen vid Göteborgs central? Eller var det med spänd förväntan som du lastades ur? Drömmer du nu om att snart få absorbera champagne som kanske kommer att spillas på dig? Eller fruktar du elden? Hur det än ligger till, kära brev, kan jag inte lova dig att jag skall behandla dig på det ena eller andra sättet. Det får bli som det blir.

***

Jag tog ut brevet ur kuvertet, och då föll ett visitkort ner i mitt knä.

Oh

my

God.

This

ain’t

happening.

***

Jag sitter och ler som ett fån.

***

Detta är sjukt.

***

Behärskning. Behärskning. Behärskning.

Tankarna får inte fara iväg.

Det är inte med nödvändighet ett ja.

Det kanske bara är en uppmuntran om att jobba vidare och försöka på nytt när manuset har omarbetats.

***

Skall jag läsa brevet någon gång eller?

Kom igen!

***

Varför kände jag på mig att just det här kuvertet kunde vara kuvertet med stort K?

Eller gjorde jag det?

Satt jag inte tidigare och drog en slutsats av felstavningen och B-poststämpeln?

Jo, det gjorde jag.

***

Hallå!!! Läs brevet någon gång! Jag pallar inte längre!

Ok

Ok

Jag skall göra det.

Vill bara suga på karamellen in i det sista.

Ladda för triumfens ögonblick.

Fast jag kan inte ladda. Min hjärna är i upplösningstillstånd. Den vet varken ut eller in. Den vågar inte läsa brevet. Så är det! Jag har vant mig så mycket vid att förlora att jag inte kan hantera en seger. Jag är rädd för att jag för alltid kommer att förändras, att den människa jag nyligen var inte längre skall finnas till. Att vara refuserad var en del av min identitet. Jag var Jesus på korset. Vem blir jag nu? Framgången kommer att döda mig inombords. Om jag segrar nu, då har jag visat världen att den inte kunde knäcka mig. Vad har jag då kvar att bevisa?

***

Läs. För Guds skull: Bara läs! Det är bara bokstäver på ett papper. Svart bläck på vit botten. Vad är det med dig? Är du en sådan där idrottsman som är bäst på träning, men sämst när det gäller? Längtar du efter OS-finalen eller får du stora skälvan när du kliver in på arenan?

Jag är ingen vekling. Jag härdades i betongen. Jag har gått igenom stålbadet. Jag är redo för livet. Jag är redo att ta det här steget. Och nu gör jag det.

***

”Bäste Håkan (det börjar bra)

***

Tack för ditt manus. (Oh, my God. Säg det bara. Säg det!)

***

Vad händer nu: Jo, vi läser ditt manus. Vi har ett antal lektörer som läser alla manus vi får. Alla har olika bakgrund och syfte med läsningen. Innehåll, möjligheter, marknader, idéer, redigeringar, tänkta målgrupper etc. Sedan samlar vi alla intryck och gör en bedömning.

Detta tar litet tid för att vi får många manus. Det att det tar litet tid gör inte så mycket, för ibland är det bara bra. Man kan ju komma på nått nytt.

Du får gärna höras av om du undrar över något eller så, men vi ville med dessa rader tala om att ditt manus kommit fram och att vi jobbar med det även om det är tyst.

Tack för ditt visade förtroende.

Bästa hälsningar …”

***

Ja, det var det det.

Jag ler inte längre som ett fån. Jag skrattar uppgivet.

Jo, nu ler jag som ett fån igen. Jag vet inte varför.

Jo, därför att för ett tag befann jag mig i drömmen på riktigt, eller hur man nu skall uttrycka det.

Det här var det längsta brev jag någonsin har fått från ett förlag. Helt klart också det allra mest glädjande. De skall verkligen analysera mitt manus. Det gör mig glad. Speciellt eftersom det är den renodlade kärleksromanen de har fått – den som jag är så himla nöjd med. Finslipningar kan säkert behövas, men min kärleksroman är i stort sett redo för marknaden.

Fortsättning lär följa. Jag känner på mig att detta kan sluta lyckligt. Åtminstone vill jag tro att jag känner det på mig. Jag fick provsmaka segerns sötma. Det var en för mig ovanlig smak, men jag skall nog kunna vänja mig vid den så småningom.

Gode Gud, låt mig nu inte förbliva opublicerad i resten av mitt liv. Det skulle verkligen vara försmädligt. Varför fick jag en skymt av paradiset om det inte var för att förbereda mig på inträdet i detsamma?

Hälsningar

Håkan Tendell

Den store syndaren och hädaren som icke förtjänar något annat än att kräla i smutsen som det simplaste av djur.