Världsrymden väntar

Ovanstående bilder utgör mitt författarporträtt respektive bokomslag till mitt pågående bokmanus ”Natt efter natt efter natt”. www.kapitel1.se/hakan-tendell/natt-efter-natt-efter-natt

På skrivarsajten Kapitel 1 är alla författarporträtten kvadratiska och bokomslagen rektangulära, fast på höjden istället för på bredden. Tyvärr är jag inte så teknisk, och därför har jag inte lyckats med konststycket att behålla de rätta proportionerna på innehållet i fotona där, utan de har tryckts ihop i sin helhet, varför motiven ser ut som de skulle kunnat ha gjort i Kristallsalongen på Liseberg (om ni minns det där huset med lustiga speglar i alla varianter, detta hus som jag för övrigt är osäker på om det är rivet eller ej, i vilket fall som helst har jag inte varit inne i det på många år, men det är möjligt att det finns kvar).

Nåväl, jag har hunnit skriva fem kapitel. Kapitlen är lite kortare än vad jag nog skulle ha använt i ett vanligt manus, men det känns som mer läsvänligt, med tanke på text på datorskärm, att ha någorlunda korta kapitel som kan avnjutas under en kort stund.

När man lägger upp ett manus på Kapitel 1 skall man bland annat skriva en text som skulle kunna fungera som texten på baksidan av en bok. Baksidestexten till ”Natt efter natt efter natt” lyder som följer:

Ragnars framtid som journalist står på spel. Reportagemagasinet som han jobbar för går dåligt. Ragnar är äldst på firman, och hans unge chef tycker att Ragnar har sett sina bästa dar.

Ragnar är fast besluten att visa ungdomarna på firman att han fortfarande duger någonting till.

Välkommen in och följ Ragnars öde. Jag vet inte ens själv hur det kommer att sluta.

Håkan Tendell

Premiär för en ny skrivarsajt, tillika skrivartävling: Kapitel 1 http://www.kapitel1.se

Det verkar som att några redan har lagt ut färdiga manus där, men jag tänker skriva ett manus pö om pö och lägga ut kanske ett kapitel i veckan eller så. Nu, sent i kväll har jag totat ihop ett första kapitel, inte så värst långt, ca 600 ord, men det var i alla fall skönt att komma igång.  

Manuset heter ”Natt efter natt efter natt”.

http://www.kapitel1.se/hakan-tendell/natt-efter-natt-efter-natt

Håkan Tendell

Målet med dagens övning är att ta litteraturforskningen till nya nivåer.

Vi skall gräva oss ner i det ryska 1800-talet och dissikera fragment av två tegelstenar, nämligen Leo Tolstojs ”Krig och fred” (nedan kallad KF) (översättning av Hjalmar Dahl) och Fjodor Dostojevskijs ”Brott och straff” (nedan kallad BS) (översättning av Hans Björkegren).

Båda böckerna är uppdelade i delar som sedan är uppdelade i kapitel. För varje kapitel skall jag redovisa de tio första raderna.

KF 1:1 – Vad var det jag sade, min bästa furste? Genua och Lucca är ingenting annat än familjen Bonapartes privategendomar. Nej, jag varnar er på förhand att om ni inte säger mig att vi har krig, om ni ännu tillåter er att försvara alla de gräsligheter, alla de fasor denne Antikrist har på sitt samvete (att han är Antikrist, det är jag säker på) – ja, då vill jag inte känna er mer, ni är inte längre min vän, ni är inte längre min trogne slav, som ni påstår. Men välkommen! Jag ser att jag skrämmer er. Var så god och sitt ner och berätta.

Det var den kända Anna Pavlona Scherer, kejsarinnan …

BS 1:1 I skymningen en mycket het dag i början av juli lämnade en ung man sin kammare, som han hyrde vid S-gränd, steg ut på gatan och började långsamt och nästan obeslutsamt gå bort mot K-bron.

Lyckligtvis slapp han möta värdinnan i trappan. Hans kammare, som låg alldeles inunder den höga femvåningsbyggnadens tak, liknade snarare ett skåp än en bostad. Värdinnan, som hyrde ut vindskupan och höll honom med middagsmål och städning, bodde för sig i en våning en trappa ned, och när han skulle ut måste han passera värdinnans köksingång …

KF 1:2 Anna Pavlonas salong började småningom fyllas. Det var Petersburgs högsta societet, människor av de mest olika åldrar och karaktärer, men förenade av den miljö i vilken de levde. Där var furst Vasilijs dotter, den sköna Hélène, som kommit för att hämta sin far och med honom fara till engelske ambassadören. Hennes balklänning pryddes av hovdamens kejserliga namnchiffer. Där var den unga lilla furstinnan Bolkonskij, känd som ”den mest bedårande kvinnan i Petersburg”. Hon hade gift sig föregående vinter och befann sig i intressanta omständigheter, vilket hindrade henne att gå på …

BS 1:2 Raskolnikov var ovan vid mycket folk och undvek, som sagt, allt sällskap, i synnerhet på sistone. Men nu var det plötsligt som om han drogs till människor. Någonting nytt hade hänt inom honom, och samtidigt kände han ett slags törst efter människor. Han var så utmattad efter hela detta månadslånga koncentrerade missmod och denna dystra upphetsning att han, om också bara för ett ögonblick, ville andas ut i en annan värld, vilken som helst, och trots den sjaskiga omgivningen dröjde han sig gärna kvar på ölstugan nu.

Värden höll till i ett annat rum men kom titt och tätt …

KF 1:3 Stämningen var den bästa på Anna Pavlonas soaré. Konversationsmaskineriet snurrade jämnt och utan avbrott. Med undantag av ma tante, som satt tillsammans med en ålderstigen dam med tärt och förgråtet ansikte och som verkade lite bortkommen i denna församling, hade sällskapet delat upp sig i tre grupper. I den första som mest bestod av äldre herrar var det abbén som bildade medelpunkten, i den andra var det några unga herrar som omgav furstinnan Hélène och och den förtjusande lilla furstinnan Bolkonskij, som hade det enda felet att vara en smula för fyllig för sina år. Den tredje var …

BS 1:3 Han vaknade sent följande morgon efter en orolig sömn, som inte hade vederkvickt honom. Han var på dåligt humör, irriterad och ilsken när han vaknade och han såg sig med avsky omkring i kammaren. Det var en liten skrubb, kanske sex steg på längden, och den såg alldeles eländig ut med sina gulnade, dammiga tapeter, som hade lossnat från väggarna överallt; det var så lågt i tak, att man inte behövde vara särskilt lång för att slå i huvudet i taket. Möblerna svarade helt mot rummet; där fanns tre illa medfarna gamla stolar, i ett …

KF 1:4 I det ögonblicket trädde en ny gäst in i salongen. Det var unge furst Andrej Bolkonskij, den lilla furstinnans make, en man av medellängd med sällsynt vackra och regelbundna men hårda drag. Hans trötta blaserade blick, hans tysta avmätta gång, hela hans uppenbarelse stod i kontrast till hans sprittande livliga lilla fru. Han kände alla de närvarande och han försökte inte dölja att han var led på dem alla och helst hade velat slippa se och höra dem. Och av alla dessa ansikten som han hade velat slippa se tycktes han vara allra mest led på sin förtjusande lilla hustrus. Han vände …

BS 1:4 Moderns brev pinade honom. Men när det gällde det allra viktigaste, det fundamentala, hade han inte svävat i minsta tvivelsmål ens medan han läste brevet. Beträffande själva kärnpunkten var allt redan avgjort i hans hjärna; beslutet var definitivt: ”Så länge jag finns i livet skall det äktenskapet inte bli av. Luzjin kan dra åt helvete!”

”Det är ju fullkomligt klart och tydligt, muttrade han för sig själv och grinade och tog skadeglatt ut triumfen i förskott. Ånej, mamma lilla, ånej, Dunja, så lätt duperar ni mig inte! .. Dom har till och med mage att be om ursäkt …

KF 1:5 – Och vad anser ni om den här senaste komedin – kröningen i Milano? frågade Anna Pavlona. Denna nya komedi med invånarna i Genua och Lucca som kommer för att frambära sina lyckönskningar till herr Bonaparte som sitter där på en tron och tar emot folkens hyllning! Bedårande! Å, det är så att man kan mista förståndet! Man skulle verkligen kunna tro att hela världen har tappat huvudet.

Furst Andrej log och såg Anna Pavlona rakt i ögonen.

- ”Gud ger mig den, ve den som rör den”, sade han, det var Bonapartes ord då han satte kronan på sitt huvud. Det …

BS 1:5 ”Det är faktiskt inte så värst länge sen jag tänkte be Razumichin om arbete, om han kunde ordna privatlektioner eller något i den stilen åt mej …”, slog det Raskolnikov. ”Men hur skulle han kunna hjälpa mig nu? Anta att han skaffar mej privatlektioner, anta att han delar med sej av sin sista kopek – om han nu har någon kopek alls – så att jag kan köpa stövlar och få kläderna lagade och ge dom där lektionerna … Hm … Än sen? Vad har jag för gläde av dom småmynt som jag skulle tjäna? Det är väl inte det jag behöver nu? Vilket fånigt ryck av mej att ge mej i väg till …

KF 1:6 Gästerna började så smånigom avlägsna sig. Den ena efter den andra bröt upp och tackade Anna Pavlona för hennes ”charmanta soaré”.

Pierre var inte någon salongshjälte. Med sin väldiga, klumpiga lekamen och sina stora röda händer var han inte skapad för att göra entré och än mindre för att göra sorti med några väl valda ord. Och dessutom var han tankspridd. Då han steg upp, tog han istället för sin egen hatt en trekantig huvudbonad med generalsplymasch och stod och tummade på den tills generalen skyndade att återfordra den. Men alla denna …

BS 1:6 Senare råkade Raskolnikov få reda på varför handlaren och hans hustru hade bjudit hem Lizaveta. Det var en högst banal historia, som inte innehöll någon märkvärdig ingrediens. En nyanländ familj, som hade kommit på obestånd, ville sälja en del saker, kläder och liknande, sådant som kvinnor har behov av. Eftersom de skulle ha fått mycket litet genom att sälja på markanden, sökte de en förmedlare; det var sådant som Lizaveta sysslade med: hon åtog sig att sälja begagnat, hon gick ärenden och hade en stor kundkrets eftersom hon var ärligheten själv och aldrig överdrev …

KF 1:7 I rummet bredvid hördes fraset av en klänning. Det var som om furst Andrej hade vaknat till medvetande vid detta ljud. Han rätade på sig och hans ansikte antog åter samma uttryck som i Anna Pavlonas salong. Pierre satte ner fötterna på golvet. Furstinnan kom in. Hon hade klätt om sig i en negligé som inte var mindre elegant än baldräkten. Furst Andrej reste sig och sköt artigt fram en länstol åt henne.

- Jag undrar ofta, sade hon livligt och slog sig raskt ner i stolen, jag undrar ofta varför Annette inte har gift sig. Vad ni är dumma ni män som inte har gift sig med henne. Ja, ni …

BS 1:7 Precis som gången innan öppnades dörren på glänt, och åter stirrade ett par skarpa misstänksamma ögon mot honom ur mörkret. Men nu tappade Raskolnikov huvudet och var på vippen att begå ett ödesdigert misstag.

Eftersom han trodde att gumman skulle bli förskräckt – de var ju ensamma – och eftersom han var osäker på om hans utseende ingav förtroende, högg han tag i dörren och drog åt sig den för att hon inte skulle ge sig till att låsa. När hon märkte det, drog hon inte till sig dörren, men hon släppte inte heller handtaget – och därför nästan slet han …

KF 1:8 De båda vännerna teg. Pierre betraktade i smyg furst Andrej som strök sig över pannan med sin långa och smala hand.

- Låt oss gå till bords, sade han med en suck i det han steg upp och gick mot dörren.

De gick in i en praktfull, nyinredd matsal. Allting, från servetterna till silvret, porslinet och kristallglasen, var så påtagligt nytt som det bara är hos nygifta. Mitt under supén lutade sig furst Andrej plötsligt med armarna mot bordet och började tala med en nervös retlighet som Pierre aldrig förr hade observerat, likt en man som länge har haft något på …

BS 2:1 Han låg mycket länge så. Då och då verkade han vakna till, och i sådana stunder märkte han att det var mycket sent, men han hade inte en tanke på att stiga upp. Slutligen märkte han att det började dagas ute. Han låg på rygg på soffan och var fortfarande styv och stel efter det dvalliknande tilståndet nyss. De otäcka, förtvivlade tjut, som alltid brukade eka utanför gatan fram mot tretiden, skar i hans öron nu och väckte honom. ”Åh, nu ger sej fyllona i väg från krogarna”, tänkte han. ”Då är klockan över två” – och plötsligt flög han upp som om någon hade knuffat ned honom … 

KF 1:9 Klockan var redan över ett då Pierre lämnade furst Andrej. Natten var ljus – en juninatt i Petersburg. Pierre steg upp i en droska i den fasta avsikten att fara hem till sig. Men ju längre han åkte, desto tydligare kände han att det skulle vara omöjligt att gå och lägga sig en natt som denna som var mera lik en kväll eller morgon. Gatorna låg tomma så långt han såg. Sedan erinade han sig att det vanliga spelgänget skulle samlas hos Anatol Kuragin i kväll. Efter spelpartiet skulle de dricka och det hela skulle sluta med ett av Pierres favoritnöjen.

BS 2:2 ”Men tänk om de redan har gjort husundersökning? Tänk om jag träffar på dom när jag kommer hem?”

Men där var hans rum och där fanns varken någon eller något; inte en människa hade hade varit där. Inte ens Nastasia verkade ha rört vid något. Men herregud, hur hade han kunnat lämna kvar alla de där föremålen i tapethålet för en stund sedan?

Han skyndade fram till hörnet och stack in handen under tapeten och började plocka fram föremålen och stoppa på sig dem. Det var åtta föremål: ett par små etuier med örhängen …

KF 1:10 Furst Vasilij hade uppfyllt det löfte han på Anna Pavlonas mottagning gett furstinnan Drubetskoj som bett om hans bistånd för sin ende son Boris. Hennes anhållan hade blivit framförd till kejsaren och mot alla regler hade den unge mannen transporterats till gardet som fänrik vid Semjonovska regementet. Men trots alla den gamla furstinans ansträngningar blev han inte adjutant hos Kutuzov. Kort efter mottagningen hos Anna Pavlona åtevände furstinnan Drubetskoj till Moskva för att besöka sina rika släktingar, familjen Rostov, hos vilken hon alltid tog in och i vars hus hennes …

BS 2:3 Men han var inte medvetslös under hela sjukdomstiden – han befann sig i ett tillstånd av feberyrsel och halvmedvetenhet. Senare kunde han erinra sig åtskilligt. Än var det som om det hade samlats en massa människor omkring honom – de ville gripa honom och föra bort honom, de grälade och bråkade väldeliga om honom. Än var han ensam i rummet – alla hade gått sin väg därför att de var rädda för honom; bara någon gång då och då gläntade de en smula på dörren för att titta till honom; de hotade honom, de konspirerade om något, de skrattade åt honom och retade honom. Han mindes …

Jag kan inte hålla på så här. Det är tegelstenar det handlar om. Det kommer att ta en evighet, kanske hela dagen. Vad är syftet med att fortsätta om jag inte känner att jag har lärt mig någonting hittills? Men det kanske jag har, bara det att jag inte är medveten om det. Bara genom att skriva kapitelinledningarna har kanske lärdom färdats från mina händer, genom armarna och halsen och upp i hjärnbarken. Nog känner jag det, för när jag har suttit här och skrivit andras tankar har jag samtidigt tänkt egna tankar. När kärleksromanen har förlorat i tävlingen har jag idéer om vad jag vill göra med den. När den filosofiska romanen förvandlas till ett refuseringsbrev har jag en del att förbättra. Men jag är samtidigt rädd för att göra några större förändringar i dessa två manus. Tänk om de i grund och botten är bra, men att de inte har lästs av rätt personer. Då kanske jag förstör mina chanser om andra personer inte tycker om vad jag har förändrat, personer som eventuellt skulle ha gillat det som inte var förändrat, men som de aldrig fick chansen att ta del av. Fast det är nog lika bra att förändra sina manus efter varje motgång. Jag är så återhållsam i det jag skriver. Jag skulle gärna ha med med mera sex och våld i mina alster, men jag är rädd för att om jag har med sex i det jag skriver blir jag klassad som en sexnovellsförfattare, och om jag har med våld i det jag skriver blir jag klassad som en våldsförhärligare och simpel effektsökare. Men det är kanske smällar man får ta om man skall lyckas som författare. Vad jag än lyckas få publicerat kommer det säkert att bli sågat av många. Man kan inte bli älskad av alla. Så är det bara.  

Håkan Tendell

(eller konsten att påbörja ett kapitel)

För att utvecklas som författare måste man testa både det ena och det andra. Det andra kan till exempel vara att studera hur folk som har lyckats faktiskt har gjort. Därför skall jag här ta tre romaner; Fjodor Dostojevskijs ”Spelaren” (nedan kallad S) (översättning: Helga Backhoff-Malmquist) , August Strindbergs ”Röda rummet” (nedan kallad RR) och Franz Kafkas ”Processen” (nedan kallad P) (översättning: Karl Vennberg) och jämföra de fem första raderna i romanernas tio första kapitel (detta på grund av att ”Processen” ej har fler än så”). Kanske är det en lärorik övning.

S1: Äntligen har jag kommit tillbaka efter två veckors bortovaro. Generalens har redan varit tre dagar här i Rulettenburg. Jag trodde att de väntade på mig, Gud vet hur otåligt, men jag misstog mig. Generalen såg mycket självsäker ut, han talade nedlåtande med mig och skickade mig till sin syster. Det var uppenbart att de hade lyckats låna …

RR1: Det var en afton i början av maj. Den lilla trädgården på Mosebacke hade ännu icke blivit öppnad för allmänheten, och rabatterna voro ej uppgrävda; snödropparne hade arbetat sig upp genom fjolårets lövsamlingar och höllo just på att sluta sin korta verksamhet för att lämna plats åt de ömtåligare …

P1: Någon måste ha förtalat Josef K., ty utan att ha gjort något ont häktades han en morgon. Köksan hos fru Grubach, hans värdinna, syntes inte till, fast hon kom in med hans frukost varje dag vid åttatiden. Det hade aldrig förut hänt. K. väntade en stund till, låg med huvudet mot kudden och såg på den gamla fru som bodde …

S2: Jag måste erkänna att det var obehagligt även för mig; även om jag hade bestämt mig för att spela, så hade jag inte alls haft för avsikt att börja med att spela åt andra. Det bragte mig faktiskt lite ur fattningen, och jag var på mycket dåligt humör när jag steg in i spelsalarna. Från första ögonblicket tyckte jag illa om allting där. Jag kan inte med den där …

RR2: Linkramhandlaren Carl Nicolaus Falk, son till avlidne linkramhandlaren, en av borgerskapets femtio äldste och kaptenen vid borgerskapets infanteri, kyrkorådet och ledamoten av direktionen för Stockholms Stads Brandförsäkringskontor Herr Carl Johan Falk och bror till förre e. o. notarien, numera …

P2: K. hade per telefon underrättats om att en mindre rannskaning med honom skulle äga rum nästa söndag. Man gjorde honom uppmärksam på att sådana rannsakningar nu skulle följa regelbundet på varandra, om än inte varje vecka, så dock tämligen ofta. Det var å ena sidan ett allmänt intresse att snabbt föra processen till ett slut, …

S3: Men igår talade hon inte ett ord med mig om att spela på hela dagen. Över huvud taget undvek hon att tala med mig i går. Hennes sätt mot mig har inte ändrats. Samma fulländade nonchalans i bemötandet när vi träffas, ja, till och med något föraktfullt och hatiskt. För övrigt vill hon inte alls dölja sin motvilja mot mig, det märker jag. Men trots …

RR3: Klockan var mellan åtta och nio den vackra majmorgonen, då Arvid Falk efter scenen hos brodern vandrade gatorna framåt, missnöjd med sig själv, missnöjd med brodern och missnöjd med det hela. Han önskade att det vore mulet och att han hade dåligt sällskap. Att han var en skurk, det trodde …

P3: Nästa vecka väntade K. dag från dag på en ny anmodan, han kunde inte tro, att man hade tagit honom på orden, när han sade sig vilja avstå från flera förhör, och när det väntade meddelandet ännu på lördagskvällen inte hade kommit, antog han att han i tysthet på nytt hade kallats inför rätta i samma hus och vid samma tid. Han …

S4: Idag har det varit en löjlig, otäck, idiotisk dag. Nu är klockan elva på kvällen. Jag sitter i mitt lilla rum och drar mig till minnes. Det började med att jag på morgonen i alla fall var tvungen att gå till ruletten för att spela för Polina Alexandrovna. Jag tog alla hennes hundrasextio friedrichsd’orer, men på två villkor: för det första att jag inte vill vara …

RR4: Det hade förflutit några dagar. Carl Nicolaus Falks tjugotvååriga fru hade just slutat dricka sitt kaffe på sängen, den kolossala mahognysängen i den väldiga sängkammaren. Klockan var ännu bara tio. Mannen hade varit ute sedan klockan sju på morgonen och tagit upp lin nere vid bron, men det var alls …

P4: Den närmaste tiden var det omöjligt för K. att få byta ens några ord med fröken Bürstner. Han försökte på de mest olika sätt att närma sig henne, men hon lyckades alltid förhindra det. Han kom hem strax efter arbetets slut, stannade på sitt rum utan att tända ljuset, satt på kanapén och sysselsatte sig inte med något annat än …

S5: Polina var ovanligt tankfull, men så snart vi hade stigit upp från bordet uppmanade hon mig att följa med på en promenad. Vi tog barnen med oss och gick till fontänen i parken. Eftersom jag var så upprörd, vräkte jag dumt och grovt ur mig en fråga: varför följer inte markis de Grier, vår lille fransman, med längre …

RR5: Arvid Falk skulle börja sina försök hos den mäktige Smith – namnet hade denne av en överdriven beundran för allt amerikanskt tagit sig, då han en gång i sin ungdom gjort en liten utflykt till det stora landet – den fruktade med sina tusen armar, vilken kunde göra en författare på tolv månader av …

P5: När K. en av de närmaste kvällarna gick igenom den korridor, som skilde hans rum på kontoret från huvudtrappan – han gick vid detta tillfälle nästan sist hem, endast på expeditionen arbetade fortfarande ett par vaktmästare i den lilla ljuskretsen av en enda lampa – hörde han stön och suckar bakom en dörr, som han utan att någonsin …

S6: Nu har det redan gått två dagar efter den där dumma dagen. Och så mycket skrik och bråk och prat och oväsen! Och en sådan oreda, förvirring, dumhet och gemenhet det är alltsammans, och alltsammans är jag skuld till. Men förresten, ibland är det lustigt – för mig åtminstone. Jag kan inte själv redogöra för vad som har hänt med mig, …

RR6: Samma middagssol, som sett Arvid Falk duka under i första kampen mot hungern, lyste så munter in i stugan vid Lill-Jans där Sellén stod i skjortärmarne framför sitt staffli och målade på sitt stycke, som följande dag skulle upp på utställningen innan klockan 10, färdigt, fernissat och försett med …

P6: En eftermiddag – K. hade just som värst bråttom med att få dagens post i ordning – trängde sig K:s farbror Karl, ägare till ett mindre gods, in i rummet mellan två vaktmästare, som bar in en del handlingar. K. blev mindre rädd då han fick se farbrodern, än han redan för länge sedan hade blivit vid tanken på att farbrodern …

S7: Nästa morgon kallade jag på uppassaren och meddelade att räkningen skulle skrivas på mig personligen. Mitt rum var inte så dyrt att jag behövde bli rädd och flytta från hotellet. Jag ägde sexton friedrichsd’orer och där borta … där borta fanns kanske en förmögenhet! Det är underligt, jag har inte vunnit ännu, men jag tänker, känner och handlar som …

RR7: Följande morgon väcktes han av städerskan, som framlämnade ett brev, vilket befanns vara av följande lydelse: Timot. Cap. X., v.27,28,29. Första Corinth. Cap. VI,v.3,4,5. Dyre Br! Vår H:s j. Chr. Nåd och Frid, faderns kärlek och D.A.H:s delaktighet etc. Amen!

P7: En vinterförmiddag – ute föll snön genom den gråa dagern – satt K. på sitt tjänsterum, trots den tidiga timmen ytterst trött. För att åtminstone skydda sig mot de lägre tjänstemännen hade han gett vaktmästaren order att inte släppa in någon av dem, eftersom han var upptagen av ett större arbete. Men i stället för att arbeta satt …

S8: Jag mötte min engelsman på ”promenaden”, som den kallas här, det vill säga i kastanjeallén. – Åh, började han när han fick se mig, jag var på väg till er och ni till mig. Har ni alltså redan lämnat familjen? – Säg mig först och främst hur ni vet allt det här, frågade jag förvånad, …

RR8: Klockan slog tio i Riddarholmen några dagar därefter, då Falk anlände till Riksdagshuset för att hjälpa Rödluvans referent med Andra kammaren. Han påskyndade sina steg, ty i det här verket, där man var ordentligt avlönad, menade han, skulle man väl vara på slaget. Han gick upp utskottsvägen …

P8: Äntligen hade K. beslutat sig för att dra sig ifrån advokaten. Tvivlen på att det var riktigt att ta ett sådant steg kunde han inte göra sig kvitt, men övertygelsen om att det var nödvändigt vägde tyngre. Beslutet hade kostat på; den dag han skulle till advokaten arbetade han särskilt långsamt, måste stanna länge på kontoret, …

S9: På översta avsatsen av den breda hotelltrappan tronade farmor i en stor stol, omgiven av tjänare och tjänarinnor och en mängd fjäskande tjänstefolk från hotellet med själve portiern i spetsen, som kommit ut för att möta den höga gästen, som anlände med så stort buller och bång och eget tjänstefolk och så många kappsäckar och koffertar. Ja, …

RR9: Carl Nicolaus Falk och hans kära hustru sutto vid kaffebordet en morgon någon tid efter händelserna i förra kapitlet. Herrn var, emot vanan, icke klädd i nattrock och tofflor, och frun hade en dyr morgonrock på sig. – Jo, du, de voro här i går och beklagade sorgen alla fem, …

P9: K. fick i uppdrag att att visa några konstnärliga sevärdheter för en av bankens italienska affärsförbindelser, som det var mycket angeläget att ta hand om och som för första gången befann sig i staden. Det var ett uppdrag, som han vid en annan tidpunkt säkert skulle ha ansett synnerligen hedrande, men som han nu då han endast …

S10: På alla kurorter – ja, troligen överallt i Europa – brukar hotelldirektörer och portierer rätta sig inte så mycket efter gästernas önskemål och fordringar beträffande rum som efter sin egen personliga syn på gästerna, och man måste säga att de sällan tar fel. Men farmor fick av någon obekant anledning en så dyrbar rumssvit att det faktiskt gick för långt.

RR10: Sverige hade arbetat i fyrtio år för att få sig den rättighet, som varje till myndig ålder kommen brukar få. Man hade skrivit broschyrer, satt upp tidningar, kastat sten, ätit sexor och hållit val; man hade hållit möten och skrivit petitioner, åkt på järnvägen, tryckt händer, uppsatt frivillig beväpning, och så …

P10: Kvällen före K:s trettioförsta födelsedag – klockan var bortåt nio, den tid då det alltid är tyst och stilla på gatorna – kom två herrar hem till honom. I bonjour, blekfeta, med till synes orubbliga cylindrar. Efter en liten ceremoni vid dörren till våningen – ingen ville stiga in först – upprepades samma cermoni i större format …

Processen är slut, men jag kör på lite till:

S11: Stolen rullades bort till dörren i andra änden av salen. Framor strålade. Alla de våra trängdes genast omkring henne och lyckönskade. Hur excentriskt farmors uppträdande än var, så slätades det över av hennes triumf, och generalen var inte längre rädd för att offentligt bli kompromotterad genom sin släktskap med en så underlig gammal dam.

RR11: Klockan är sju på en afton. Orkestern hos Berns spelar upp Bröllopsmarschen ur Midsommarnattsdrömmen, och vid dess feststämmande toner håller Olle Montanus sitt intåg i Röda Rummet, dit ännu ingen av medlemmarne har anlänt. Han är ståtlig, Olle, i dag. Han har hög hatt, som han inte haft …

S12: Farmor var i en otålig och irriterad sinnestämning, det var uppenbart att hon hade fått rulettspelet på hjärnan. Hon visade inget intresse för någonting annat och var över huvud taget ytterst tankspridd. Hon frågade till exempel inte om någonting på vägen som förut. När hon fick se en mycket flott vagn som susade förbi som en virvelvind lyfte hon …

RR12: Levi var en ung man, som, född och uppfödd till köpman, just stod i begrepp att, med sin rike fars hjälp, etablera sig, då fadren dog och lämnade intet efter sig mer än en oförsörjd familj. Detta var en stor missräkning för den unge mannen, ty han var nu vid de åren, då han ansåg sig böra få upphöra …

S13: Det har redan gått nästan en hel månad utan att jag har rört vid de här anteckningarna som jag började skriva under inflytande av mycket starka men kaotiska intryck. Den katastrof som jag då anade skulle komma inträffade faktiskt också, men hundra gånger mer oväntat och häftigt än jag hade trott. Alltsammans var på något vis underligt, …

RR13: Fru Falk hade samma eftermiddag, som mannen gått på Tritons sammanträde, fått hem en ny blå sammetsklänning, med vilken hon skulle förarga revisorskan Homan, som bodde mitt över gatan. Och ingenting var lättare och enklare, ty hon behövde bara visa sig i fönstret – och därtill …

Nä, nu orkar jag inte mer. Orkar inte skriva, och framför allt inte analysera. Det får jag göra någon annan dag.

Klart slut.

Håkan Tendell

Namnen på allas läppar: Barack Obama, John McCain, Sarah Palin, Joe Biden, idag tycks de oss så bekanta, men hur länge skall vi minnas dem? Om tjugo år, vilka minns vi då? Obama säkerligen. Kanske också Palin.

Forna tiders kombattanter och vicepresidentkandidater, hur skall man komma ihåg dem när man har svårt att överhuvdtaget komma ihåg USA:s presidenter? Låt oss räkna baklänges:

George W Bush

Hillary & Bill Clinton (ja, mycket av den förda politiken var förmodligen Bill’s alldeles egna idéer) 

George Bush den äldre

Ronald Reagan

Jimmy Carter

Gerald Ford

Richard Nixon

Lyndon B Johnson

John F Kennedy

Nu börjar det bli svårt …

Truman kanske? Eller var det möjligtvis Eisenhower?

Under andra världskriget var det i alla fall Roosevelt.

Under eller åtminstone efter börskraschen på Wall Street 1929 var det Hoover.

Sedan får jag gå tillbaka till 1860-talet för att hitta en som hette Abraham Lincoln.

Och så på 1700-talet då, den allra förste presidenten George Washington. Han och tre gubbar till har sina ansikten utmejslade i berget Mount Rushmore. Det är ju rätt lustigt att jag vet vad berget heter, men att jag inte har så stor koll på vilka personer som ståtar med sina ansikten där. Washington. Ja. Och någon som hette Jefferson? Kanske. Jag bara chansar vilt nu. Jag har inte ens några förslag på vilka de övriga två är.

Man skämtar ibland om att amerikaner är så obildade och att de knappt har en susning om Europas historia. Men, handen på hjärtat, hur duktiga är vi på Amerikas historia?

Låt säga att krig, epidemier, svält och naturkatastrofer leder till att ett aldrig tidigare kaos uppstår på Jorden. Tillsammans med en flock andra människor är du en av de få överlevande människorna. Efter att ha säkrat tillgången på färskvatten och föda kan du börja engagera dig i att nedteckna världshistorien, såvida du inte hellre väljer att ägna dig åt promiskuöst sexliv samt på övrig tid bilda pakter för att göra dig till världens härskare. Hela civilisationen har raserats. Det finns inte längre något Internet. Biblioteken har brunnit ner. Städerna ligger i ruiner. Världen har hamnat i en postapokalyptisk blandning av stenålder och medeltid. Och du är alltså inte så värst intresserad av att hångla med eller härska över dina medmänniskor, utan du finner glädje och ro i att sitta ned med dina pergament och nedteckna världshistorien så som du minns den. Det är viktigt att du minns rätt, för alla de andra i flocken är bara intresserade av sex och maktkamp, så det du skriver kommer att utgöra den enda källan till mänsklighetens historia för framtidens studenter. Du vill börja med något enkelt, så vad väljer du att skriva om?

Kanske väljer du att skriva om den amerikanska historien från Christoffer Columbus 1492 till Neil Armstrong 1969. Du har inga andra hjälpmedel än ditt eget minne. Hur skulle den amerikanska historien se ut? Om du orkar, är du välkommen att skriva din amerikanska historia i fältet för kommentarer. Du är naturligtvis välkommen att skriva något annat också.

Orkar man inte skriva något alls kan man istället lyssna på Iron Maidens version av den amerikanska historien:

Run to the Hills

Håkan Tendell

”På dagarna rensade han pappershögar från skrivbordet. På nätterna rensade han gatorna från avskum.”

Vad sägs om en sådan inledning på ett manus? Eller så passar den formuleringen kanske bättre som underrubrik på filmaffischen till filmen ännu utan namn?

Det känns som att jag är på väg att glida allt djupare in i kriminallitteraturens lukrativa värld. I vilket fall som helst håller jag på att förlika mig med tanken på att det kanske trots allt är den nisch som passar mig bäst. Jag har dock aldrig tidigare skrivit något i den genren (bortsett från min insats med ”Hårda bud” på 55ord.se).

Idag har jag lämnat in tre kavajer på kemtvätt. Om det ändå vore lika lätt att skölja sitt sinne rent … Visst kan man skriva in sig hos närmaste sekt och be om en ordentlig hjärntvätt, men i motsats till ordalydelsen brukar ju den typen av behandlingar snarare tillfoga hjärnan mer skräp och smuts. Jag har genom åren försökt att låta mig vägledas av det mesta – ateism, humanism, darwinism, nihilism, buddhism, agnosticism. Ingenting verkar passa riktigt bra. Målet måste vara att hitta en ism som dels innefattar en godtagbar förklaringsmodell till världsalltets ordning, alltifrån mikrokosmos till makrokosmos, dels en levnadsfilosofi som om den tillämpades av varje enskild människa kunde leda till ett minimum av krig, kriminalitet, korruption och miljöförstöring. Lycka till, säger jag.

Länge har jag velat uppnå den fullständiga visdomen, men det verkar som att ju mer jag lär mig om världen, desto mer inser jag hur komplex och svårförståelig den är. En snöflinga på en människas lovikavante – hur hamnade den där? Sammansatt av några molekyler från Amzonasfloden, Victoriasjön och en utspilld öl på Avenyn som steg mot himlen och fogades samman i ett moln? Och var hade molekylerna varit innan? I blodet på en pirayattackerad upptäcktsresande, i snabeln på en sprutande elefant och i det inre av ett danskt bryggeri? Vattenmolekylerna i mitt glas – var har de varit? I Cleopatras läppar, i ett champagneglas på Titanic, i Niagarafallen, i blodet på en Tyrannosaurus Rex, i tårarna på Jesus kind? Genom vattnet hänger hela vår värld samman genom tid och rum. Det vatten som dränkte en matros vid den spanska armadans undergång blev räddningen för en främlingslegionär i Sahara. Allt hänger ihop. När man vrider på kranen och tittar på vattenstrålen i diskhon eller i handfatet är det världshistorien som passerar revy. När man dricker blir man ett med Universum.

Håkan Tendell

I allt man gör borde man agera som James Bond. Det gäller även skrivandet. Inte grubbla för mycket. Bara köra på tills uppgiften är löst. Sedan ta sig an nästa uppgift.

Håkan Tendell