Världsrymden väntar

Det är få förunnat att bli riktiga författare. Anledningen till varför jag nog aldrig kommer att bli just en riktig författare har kanske att göra med att jag har fel inställning till litteraturen. Jag har funderat en del på det där. Jag tycker om litteratur, men jag befarar att min största drivkraft för att bli publicerad inte har med kärlek till skrivkonsten att göra, utan att det handlar om revanschism, att jag är besatt av tanken på att visa omvärlden att den inte kunde knäcka mig. Det är möjligt, och kanske rentav sannolikt, att den där omvärlden bestående av en massa plågoandar till stor del för länge sedan har knarkat ihjäl sig eller dött i gängstrider. Det spelar ingen roll. Min låga självkänsla har jag burit med mig genom decennierna. Kanske hoppas jag också att en publicering skall kunna ge mig självkänslan tillbaka. Egentligen vet jag inte varför jag bryr mig. Vad är det jag vill bevisa? Vad är det jag vill uppnå? Vad är det som får mig att tro att en simpel bok skulle kunna göra skillnad för mitt sinnelag? Och ändå tycks det mig som om publicering skulle innebära paradiset.

Jag trodde att jag hade lyckats lämna mitt tidigare liv bakom mig, men det har jag inte. Det kommer alltid att förfölja mig.

1975:

Det är kväll. Jag är nio år. Ett tonårsgäng på fem, sex för mig okända personer närmar sig. De är uppenbart påverkade. Kanske av alkohol. Kanske av thinner. Jag blir paralyserad och förmår inte fly. De omringar mig. Två killar håller mina armar medan de andra slår mig. Jag minns inte om de roterade så att alla fick möjlighet att slå. De som höll mig kanske höll mig med en hand och slog med den andra. Jag vet inte. Jag minns bara en massa knytnävar i ansiktet och på kroppen, och att jag inte förstår varför detta händer mig. Någon drar fram en kniv och håller den framför mina ögon. ”Nu ska vi döda dig”, säger han. Sedan går han bakom mig och hugger mig hårt i ryggen. Fysiskt gör det ont, men psykiskt gör det än mer ont, för jag vet om att de har mördat mig. Just då vet jag varken att jag kommer att överleva eller att denna upplevelse för alltid kommer att förändra min personlighet. Bort med grundtrygghet, självkänsla och annat trams. Resten av livet kommer att handla om att ta stryk och att ta skit och att oftast inte våga säga ifrån eller ge igen. I högstadiet kommer jag att vara den perfekta slagpåsen för andra att avreagera sig på. Men de kommer inte att kunna komma åt mig. De kan plåga mig, men inte skada mig, för jag är redan förstörd. Men jag dog inte när kniven träffade mig, för killen som håller i kniven visar mig snart att han för att skoja har huggit mig med skaftet istället för bladet. De skrattar. Sedan fortsätter de slå mig. Till slut börjar jag lipa. Därefter dröjer det inte länge förrän någon i gänget säger till de andra att de skall sluta. De slutar och försvinner sedan in i mörkret. Polisen kunde inte göra någonting, för jag mindes inte hur de som slog mig såg ut och det fanns heller inga vittnen.  

1976:

Jag badar i en sjö. Ett par äldre killar vill skoja med mig. Kanske visste jag vilka det var då, men jag minns det inte nu. Det går inte att hålla ordning på alla som har gett sig på mig. De två killarna trycker ned mitt huvud under vattenytan. Jag tycker inte att det är skoj. Efter ett tag funderar jag inte ens på om det är skoj eller inte. Allt jag kan tänka på är att jag snart måste andas. Jag kommer att drunkna annars. Jag vill inte dö. De låter mig andas. Sedan trycker de ned mitt huvud under vattenytan igen. Nu vet jag att de inte är ute efter att döda mig, att de bara vill skoja, men hur kan de veta hur länge jag kan hålla andan? Räknar de sekunderna? Tänker de hålla mig under vattenytan längre denna gång än den förra? Jag måste andas. Jag måste andas. Jag kommer att dö. Jag klarar inte av det här längre. Jag försöker kommunicera genom att vifta med mina armar, men de fortsätter hålla ned mig. Sedan får jag andas. Jag tror de hade skoj. Jag hade inte lika skoj, men jag tror inte att denna händelse påverkade mig så mycket i och med att jag redan var förstörd inombords sedan tidigare. Det sägs att tiden läker alla sår. Jag vet inte vem som myntade det begreppet, men han eller hon hade kanske en trygg uppväxt, vad vet jag? Men jag får skylla mig själv, för bortsett från den där händelsen med kniven berättade jag aldrig för någon om vad jag råkade ut för. Kanske var jag rädd för repressalier, kanske var det bara så att jag inte reflekterade över min livssituation, utan bara vid varje enskilt tillfälle hoppades att de skulle sluta slå. Oftast fungerade det. Någon gav mig en spark eller ett par slag och så kunde den personen gå vidare i skolkorridoren med ett mer harmoniskt sinnelag efter att få ha levt ut sin inneboende ilska. 

Håkan Tendell

Trapped within my self-made crypt,

writing on the manuscript

that’s gonna change the world …

Well, haven’t you heard?

I haven’t called myself a slob

since writing became my second job.

I belong to this profession.

Yes, this is my true obsession.

There was a time when I stood in the lobby

and figured this was only my hobby.

I’m proud to say that I’ve come this far,

that I’m heading for the hotel sky bar.

Still, I must make this reflection:

I’ve only got letters of rejection.

Regarding those earlier failures, I have no remorse.

Just gotta keep on writing and unleash the freaking force.

Yeah!

Håkan Tendell

Du var på bokmässan i helgen, hur var det?

Det var bra.

Tänker du gå nästa år också?

Ja.

Hur känns det att varje år lova dig själv att du nästa gång skall vara en sådan där som sitter och signerar böcker och så visar det sig att du är lika misslyckad som vanligt?

Det känns inget speciellt, jag är van.

Ändå brukar du säga att det var först sommaren 2006 som du bestämde dig för att bli författare, hur går det ihop, det där med att du är van, menar jag?

Jag har drömt om att bli författare i hela mitt liv. Jag lärde mig läsa vid fyra års ålder, och strax därefter började jag väl att skriva.

Och nu är du 42 år och drömmer fortfarande …

Kalla mig patetisk, kalla mig loser, kalla mig vad du vill, jag tänker ändå inte ge upp.

Men allvarligt talat, finns det inget bättre som du kan sysselsätta dig med?

Mitt stora problem, ett av mina stora problem, är att jag under livets gång har varit så splittrad, så nyfiken på olika saker. Författardrömmen har dock alltid funnits där i bakgrunden, jag ritade serier på lågstadiet, jag skickade en synopsis 1978 till George Lucas angående en uppföljare till ”Stjärnornas krig”, jag deltog med några dikter i en psykedelisk diktsamling under gymnasietiden, jag har skrivit insändare och debattartiklar, faktiskt även ett manifest, jag har producerat en hel del akademiskt skräp under min tid på universitetet, jag har skrivit noveller, ett par romaner. 1998 skrev jag ett filmmanus på engelska och skickade till Hollywood, jag har gett mig på både det ena och det andra, försökt skriva om Bibeln till ett mer lättläst och koncentrerat format, håller sedan många år tillbaka på med en kronologi över Europas historia, men den ligger på is just nu, jag har påbörjat och destruerat fler manus än vad jag kan hålla reda på.

Du har inte legat på latsidan direkt?

Jo, men det är ju det jag har. Jag har varit så spittrad, hållit på med så mycket annat än litteratur.

Men det är kanske en fördel som författare, att man har varit med om en massa annat?

Just nu ser jag det inte som någon fördel. Jag är en rookie, förstår du? Proffsen skrattar åt mig.

Gör de?

Nej, det var en metafor eller något. Ser du? Jag har inte ens koll på de här fina orden som man skall slänga sig med. Jag är osäker på vad de betyder. Vad betyder kontext till exempel?  Jag har inte den blekaste aning. Eller pluskvamperfekt, vad är det för något? Jag är totalt illitterat.

Det ordet visste du i alla fall vad det betydde?

Det är vad du tror att jag tror, ja. Det kanske betyder något helt annat. Men så länge det fina ordet ligger rätt i en mening kan man ju få världen att tro att man vet vad man pratar om.

Jag tror att det var ett rätt valt ord.

Det får stå för dig.

Jag har noterat att du är ganska självkritisk …

Det uppvägs av enstaka stunder av storhetsvansinne, när jag på allvar tror att jag är det stora geniet som skall skriva alla de här fantastiska grejerna som folk om hundra år eller till och med om tusen år fortfarande kommer att läsa.

Men först får du kanske se till att överhuvudtaget bli godkänd av ett förlag, att åtminstone bli publicerad, läst och recenserad?

Ja.

När kommer det att ske?

Senast 2010.

Och det är du säker på?

Nej, men vad skall jag säga? Jag måste ju ha något slags mål, något som driver mig.

Har du ett bra driv?

Det beror på. Ta en dag som idag till exempel. Man har mycket att göra på jobbet, och så ringer telefonen i ett, och man blir bara mer och mer stressad av att man inte hinner utföra det man hade planerat, och man får hålla så himla många bollar i luften, och det tar musten ur en, det där mentala jonglerandet. Man kommer hem och orkar inte skriva på sin roman, för man är helt enkelt slut i huvudet. Men jag tittade lite på TV. ”Vänner” med Rachel, Monica och Phoebe, du vet. Då piggnade jag till litegrann.

Vem tycker du bäst om i den serien?

Rachel. Och Monica. Och Phoebe. Jag gillar dem allihop.

Läser du chic-lit också?

Jag visste inte att ”Vänner” var chic-TV.

Det vet jag inte om det är heller. Jag bara undrar om du läser chic-lit.

Nej, jag har nog aldrig läst något i den kategorin.

Vad tycker du om att läsa, då?

Jag har en fäbless för 1800-talslitteratur, det långa 1800-talet, det riktigt långa 1800-talet, från, låt säga 1774 till 1939. Jag gillar den stilen. Mycket.

Försöker du skriva 1800-talsromaner?

Jag vet inte.

1774, då tänker du kanske på Goethes ”Den unge Werthers lidanden”?

Precis. Jag läste den i somras högt för mig själv på tyska. Die Leiden des jungen Werther … Jag fattade knappt hälften, men det kändes som om den var bra.

Vad gillade du med den?

Att den handlade om olycklig kärlek. Det är något som jag verkligen kan leva mig in i.

Är du olyckligt kär?

Inte nu längre.

Berätta.

Det finns inget att berätta.

Jo, kom igen.

Boy meets girl. Girl and boy fall in love. Girl breaks up. Boy gets sad. Tries to save her from the dangers of the world. And also tries to win her back. Thinks there still is something inside here that can make the love grow strong again. There is only friendship, which of course is nice. Boy doesn’t understand. End of story. Boy tries to recover. Also tries to see the world with the girl’s eyes and understand what happened, how the things he wanted to be so good could turn out so bad. He’s not very bright, but he sort of understands her, at least he wants to believe that he does. He no longer has any intention to marry her, but he likes her, and from the bottom of his heart he wishes and hopes that her dreams come true.

Dina ögon är fuktiga …

Well, she knows how to make me cry, and she knows that it’s good for me, because of all the stuff inside.

What stuff?

Things … I don’t want to talk about them. I once needed to tell the world, but now … Now when the word is out on the street, I don’t need to, not no more. It may sound weird, but even though I have stuff left inside, I’m free from all that. She liberated me. I’m not sure she was aware of it, but she liberated me, and she gave my life meaning by showing what it means to be dedicated in pursuing your dream.

Your dream about living a life as a writer?

That’s the dream.

Was it her dream too?

I’ve promised her not to go public on what took place back then. The vague details I have mentioned is about all that I can give you. I have given her the right to the story, if she ever wants to write it. Next question, please.

What is your favourite colour?

Blue. And orange too.

Your poems often includes God in one way or another. Do you believe in God?

If there’s a God out there? You tell me. Something has kept me alive at numerous occasions. Was it for a reason? Or was it just luck? I don’t know. I’m still here. I’m still alive. Maybe it means something. Maybe I’m supposed to write books that will enjoy and enlighten people all around the world.

Maybe you are. Thank you and good luck with your writing.

Thank you.

Vacuum är härligt,

vacuum är gott.

Är det förfärligt

att ta ödets lott

och sväva ut i det blå?

Aldrig jag detta förmå.

Kärlekens höjder når endast dem

som i varann hittar sitt hem.

Håkan Tendell