Världsrymden väntar

Man kommer hem från jobbet och möts av den här texten på hallgolvet. Vad gör man?

Det första jag tänkte var: ”Hur fort kan ni komma? Hur ofta kan ni komma?”

Fast man vet ju att det finns en hake med det mesta. Om någonting låter för bra för att vara sant, är det oftast inte heller sant.

Vad gör man sedan? Slänger man det lilla litterära verket? Nej, man känner att man bara måste vända sida. Man måste ju få veta hur historien slutar. Är det verkligen sant? Vad menar de med att fara med sådan osanning? Säg den läsare som inte brinner av åtrå efter att få läsa nästa sida. Exemplet ovan är prov på stor litteratur. Och man som författare kan upprepa denna typ av bedrift i sitt eget verk, sida efter sida, då har man snart en fängslande roman.

Ser ni asterisken över r:et i kr? Den är ledtråden till fortsättningen på historien, och när man följer tråden finner man att de femhundra kronorna består av ett presentkort på en städtjänst, okänt hur dyr. Om ett företag inte skriver ut priset är det ett tecken på att varan eller tjänsten är så dyr att man inte vill skrämma bort potentiella kunder.

Att inte framhäva sina dyra priser är en sak, men att ljuga för kunderna om vilket klipp de kan göra, är verkligen ett fult grepp. Jag minns när jag var tolv år och pryade, eller rättare sagt praoade, som systemet just då hade bytt namn till, på ett varuhus och fick i uppdrag att prismärka om ett stort antal stora cornflakespaket. På paketen satt det prislappar med texten: ”Förr 21.95:- Nu 17.95:-” Chefen sa till mig att stämpla på nya prislappar över de gamla. På de nya skulle det stå: ”Förr 23.95: – Nu 19.95:-” Sedan lämnade han mig ensam med prislappsstämpeln och berget med cornflakespaket. Jag studerade paketen med de gamla prislapparna. Sedan sökte jag upp chefen. ”Det stämmer inte det där med 23.95. Det skall stå 21.95.”

”Jodå, det skall stå 23.95.”

”Nej, men på paketen står det ju att de kostade 21.95 förr.”

”Det spelar ingen roll. Nu skall det stå 23.95.”

”Men det är ju fel. De har ju inte kostat 23.95.”

”Gör bara som jag säger.”

Tack vare denna insikt i den råa kapitalismens värld (fastän det i detta fallet rörde sig om arbetarrörelsens varuhus ”Obs!”) har jag sedan dess aldrig lockats av erbjudanden som ”halva priset”, ”20 % rabatt” eller liknande. Det intressanta är ju inte vad en vara eller tjänst tidigare har kostat, vare sig på riktigt eller på låtsas. Det intressanta borde bara vara om man är beredd att betala det aktuella priset för det aktuella skräpet. Är varan eller tjänsten värd de pengar som den kostar just nu?

Det är ungefär som med modern konst. På galleriet står det ”1 000 000 kr” på prislappen. Men hur mycket är tavlan värd för dig? Duger den som brasved? Kan du kanske köpa en duk, ett staffli, lite färg och penslar och måla en snyggare tavla själv och sedan lägga 999 000 kr på något annat spännande? Varför inte en livskonsumtion av cornflakespaket inklusive hyra av lagerlokal för paketen?

I Göteborg på 60-talet lät man en schimpans kladda med färg på några dukar. Sedan hängde man upp dem på ett galleri och låtsades att de var målade av den hittills okände konstnären från Paris, ”Pierre Brassau”. Konstkännare lovordade det nya stjärnskottet, ovetandes om att allt de tolkade in i målningarna bara var resultatet av en apas lek med färg.

Vad vill jag egentligen ha sagt med detta? Modern konst kan ju visst vara tilltalande, oavsett om den har tillverkats av människor, schimpanser, gorillor eller orangutanger. Man måste bara ställa sig frågan: Vad är det egentligen jag betalar för? Hur många procent lyckligare blir jag för varje grej jag köper? Är jag inte uppe i 100 % lycka snart, med tanke på allt jag har köpt i mitt liv?

En resa till Kina ger kanske mer än en Mingvas på golvet. Att läsa en roman som utspelar sig i Shanghai ger kanske mer än att faktiskt resa dit. Och för all del: Modern apkonst på väggen ger kanske mer än en Rembrandt i bankfacket.

Håkan Tendell

Mitt middagssällskap i kväll bestod bland annat av de trevliga damerna från www.bokhora.se.

Övre raden från vänster: Johanna Ö, Helena, Jessica. Nedre raden: Johanna K.

Även Johanna L (ej med på bild) var med på middagen.

Vid bordet fanns ytterligare några damer, bland dem Lotta (alias Alwilda http://alwilda.blogspot.com).

Vi dinerade på Incontro i Gothia Towers och diskuterade böcker och film samt litteraturbranschen i största allmänhet. Förutom att det var en väldigt trevlig middag i sig var det också nyttigt för mig att höra hur saker och ting fungerar. Jag är ju verkligen en novis i de här sammanhangen.

Sommaren 2006 bestämde jag mig för att satsa på att bli författare. Hur mycket har jag inte utvecklats sedan dess? Framförallt sedan våren 2008 har saker och ting börjat klarna i mitt huvud. Men jag har mycket kvar att lära.

På vägen hem från middagen började jag fundera på hur min fritid måste organiseras för att jag överhuvudtaget skall ha en chans att slå igenom som författare.

# Det första jag måste göra är väldigt enkelt: Tiden framför TV:n måste minskas ytterligare.

# Internet är nyttigare än TV, men även tiden framför datorn måste jag begränsa (dock inte i fråga om skrivande av manus).

# Jag måste grubbla mindre. Jag har redan skrivit en filosofisk roman. Det får räcka med att världen får ta del av de tankar som finns i den. Världsproblemen är lösta en gång för alltid. Jag behöver inte grubbla något mer. Dock behöver manuset putsas till för att göras mindre torftigt. 

# All den tid som blir över efter att tittandet, surfandet och grubblandet tonats ner skall jag ägna åt mer läsning och mer skrivande.

I genomsnitt bör min fritid bestå av 66 % läsning, 30 % skrivande och resterande 4 % studier av skrivkonst och branschkunskap. Det har alltså tagit mig drygt 42 år att komma till insikt om detta. Nåväl, det viktiga är att jag har kommit till insikt om det, och att jag dessutom hela tiden utvecklas i mitt skrivande.

Tendell september 2008

Nu återstår bara att fastställa i vilken ordning som jag skall ta tag i mina manus.

1. Fixa till den filosofiska romanen. Deadline: 1 december 2008.

2. När det är dags för manus nr 2 lär jag ha fått reda på att jag misslyckades i kärleksromantävlingen. Då är det alltså dags att ta tag i det manuset och göra allt vad jag kan med det. Deadline: 1 mars 2009.

3. Skriva romanen för vilken jag redan har spaltat upp vad samtliga kapitel skall handla om. Deadline: 1 september 2009.

4. Sedan då? Är inte detta nog, kanske? Jo, så är det väl. Alla manusidéer som ständigt far genom mitt huvud måste ignoreras. Om jag skriver ner dem för att senare göra någonting av dem blir jag bara stressad av att jag inte kommer någon vart. Det är bättre att jag kraftsamlar på de tre manus jag redan har och ser till att förvandla dem till mästerverk.

På bokmässan köpte jag ett vykort av www.strindbergsmuseet.se/sallskapet.html, ett foto av August Strindberg. Först tänkte jag sätta upp det på väggen framför mitt skrivbord, men så satte jag upp det bakom mig i stället. Att bli stirrad i ögonen av Strindberg är säkert en bra metod för att skärpa till sig i sitt skrivande, men att bli stirrad i nacken av Strindberg måste vara ännu bättre. Dessutom kan han nu kontrollera vad jag skriver och kasta glåpord och såga mig så att jag till slut får ihop manus som duger för publicering.

Tack August, och tack alla damer. Det har varit en bra dag.

Håkan Tendell

De flesta av landets alla bokmässobloggar har väl hunnit publicera x antal inlägg just nu. Min personliga favorit är http://bokhora.se/bokmassa. Själv är jag är lite sen i starten, men här är i alla fall min egen bokmässobloggs första inlägg:

Ja, vad skall jag säga nu då? Jag har ju inte varit på årets mässa än. I morgon skall jag dock gå dit. Slut på meddelandet.

Nå, vad sägs?

Lyckades jag förmedla något av värde?

Alla som läser min bokmässoblogg vet nu att jag kommer att dyka upp på mässan i morgon. Jag förväntar mig därför att lördagen kommer att dra avsevärt mer folk än än vad som kom idag, vilket jag i och för sig inte kan ha någon aning om hur många det var, men som jag antar understiger den mängd besökare som i morgon kommer att knö sig in. Effekten kan å andra sidan bli den motsatta. Folk som inte vill mingla med misslyckade författare, om jag nu enligt grundlagen överhuvudtaget får lov att kalla mig författare då jag inte fått ett endaste verk godkänt av något traditionellt förlag, kanske undviker att komma då. Vi får väl se i morgon hur det ligger till med den saken. 

På tal om dagar hit och dit: Igår hade jag med en insändare i Aftonbladet som löd som följer:

”Ryssland har påbörjat färden mot det återuppståndna Sovjetunionen, USA är på väg in i en ekonomisk depression och Kina växer sig allt starkare. Det finns all anledning för oss i Skandinavien att se över vår organisation. Efter diverse experiment de senaste tusen åren tycks vi ha fastnat för att vara uppdelade i tre riken; Danmark, Norge och Sverige. Minnen från krig och herrefasoner har hållit oss skilda åt, men kan det inte vara läge nu att glömma gamla oförrätter och istället försöka försonas? Skandinavien är ju egentligen ett enda land. Likaså är skandinaviska ett enda språk, inom vilket danska, norska och svenska bara är dialekter. Vi är så vana vid att fokusera på vad som skiljer oss åt att vi ofta glömmer hur mycket som förenar oss; vårt miljötänkande, vår strävan efter jämställdhet, vårt värnande om det sociala skyddsnätet, vår vilja att ligga i framkanten av utvecklingen. Säkert skulle sammanslagningen av våra tre riken leda till många heta diskussioner i allehanda frågor kring gemensamma regler och rutiner, men vi har som sagt så mycket som förenar oss att vi nog skulle kunna enas om det mesta efter en öl eller två. Ja, i vart fall är ett enat Skandinavien ett högst möjligt scenario inom de närmaste tio åren. Alla kan ju bara börja med att ställa sig frågan: Vad kan vi vinna på att gå samman?”

Nog om detta. Jag borde sluta upp med att lägga ner så mycket energi på att försöka förbättra samhället när det är mig själv som jag borde förbättra.

Jag vet inte var jag skall börja. Jag kan bli bättre på allt.

Föreställ dig en person som är vältränad, välbildad och välbärgad.

Föreställ dig sedan motsatsen.

Där har du mig.

Har du någon gång hört någon säga: I morgon skall jag börja ett nytt liv?

Har du kanske hört dig själv säga det?

Jag erkänner att jag har sagt det till mig själv många gånger, men att de högtflygande planerna gått i kras ganska snabbt.

Men man skall aldrig ge upp. Och för att sätta större press på mig själv att faktiskt genomföra det skall jag nu öppet deklarera för världen att i morgon skall jag börja ett nytt liv.

I morgon börjar jag från scratch, från noll, från ruta ett.

När morgonsolen besegrar persiennerna skall en osynlig hand skriva med bläck i de blanka bladens bok.

Just nu kämpar cynismen för att krossa mig, men jag sätter hårt mot hårt. Visst kan jag bringa ordning och reda i mitt liv, visst kan mitt liv förvandlas till en framgångssaga, visst kan jag lyckas med allt jag företar mig. Visst …

Inspiration på vägen:

Clean (Depeche Mode) www.youtube.com/watch?v=qwo1Vfr4pd4

First We Take Manhattan (Leonard Cohen) www.youtube.com/watch?v=tFBKV0zVXSE

Heroes (David Bowie) www.youtube.com/watch?v=f_HAWm0PBWU

Håkan Tendell

Tiden har kommit för att begreppen ut reda.

Jag har länge funderat kring min livslånga leda.

The time has come to sort things out.

I want to scream, I want to shout.

Det finns inga färger, ej himmel, ej sol.

Det finns inga blommor, ej ros, ej viol.

There are no colours, no flowers, no sun.

My search for meaning, it has begun.

Det är här jag hör hemma, det är hit jag har gått.

Jag vill stanna för alltid bland svart, mörkt och grått.

Won’t dream no more of holding hands in a park.

It is here I belong, here in the dark.

Just så lydde mina ord.

These they were my very words.

Och allting måste inte rimma.

And I don’t give a damn about translating my poems either.

My mind is a mess and I couldn’t care less.

Spela roll om jag har fullständig koll.

Vad bryr väl sig världen om ännu ett fall,

en drömmares längtan och sånt?

Världen den vill nog stå pall

för ännu en västfront.

Endless is my only way

to joy and harmony.

I will simply fade away

and face my destiny.

Every year I will grow strong,

starkare för varje år.

I have come and I belong

i denna yrkeskår,

even though I must admit

it probably seems politer

if I just hesitate a bit

and don’t say ”I’m a writer”.

The one and lonely

Håkan Tendell

Den som kan sin svenska litteraturhistoria minns ju säkert att mitt verk ”Dikter för de levande döda” var det allra första verk som publicerades på Vulkan när den sajten hade premiär förra året. Så går det när man är målmedveten och verkligen hänger på låset. Fast efter ett tag valde jag att dra tillbaka publikationen. Jag har tidigare kommenterat den historien i en kommentar, men här kommer den på nytt:

”Self publishing. Jag har provat det.
Det största ögonblicket var att få hem en bok som det stod ens namn på. Sedan gick det bara utför.
Jag köpte en färgpatron för femhundra spänn. Printade ut 100 affischer och satte upp dem på stan. Ingen människa köpte någon bok. Jag lät en massa kollegor beställa ett ex av boken (en diktsamling kallad “Dikter för de levande döda”). När jag fått hem exemplaren insåg jag att jag inte ville att folk skulle läsa prologen och framförallt inte den extremt självutlämnande epilogen. Jag slet sönder böckerna och delade ut signerade diktsamlingshäften till de som hade beställt. Jag kunde inte med att ta betalt eftersom böckerna inte var fullständiga. Några förbarmade sig ändå över mig och skänkte mig 100 kr per dikthäfte. Jag hade också beställt hem en massa böcker som jag hade tänkt skicka till diverse kulturredaktioner för att de eventuellt skulle recensera min bok (ja, jag kan vara så naiv ibland). De exemplaren slängde jag. Man kan tycka att boken bara blev en stor förlust för mig, men det var tur att jag avbröt projektet i tid, för annars hade det säkert blivit så att jag till slut hade betalat 2 500 kr för att boken skulle få ett ISBN-nummer och därmed bland annat lagras för all framtid på kungliga biblioteket. Boken finns inte längre till försäljning.
Jag utesluter inte självpublicering i en mycket avlägsen framtid, men för närvarande vill jag skriva så bra att ett förlag kan godkänna mig och sedan också hjälpa till med lanseringen av boken. Det är en hård värld därute.”

Den där mycket avlägsna framtiden var alltså tidigt i morse, strax efter midnatt. Jag fick nämligen en fix idé igår att jag skulle låta publicera mig själv och gjorde därför det enklast möjliga: Från riksdagens hemsida letade jag upp mängder med paragrafer som har med brott och straff att göra. Jag klistrade in dem i ett word-dokument och gav verket den vansinnigt fantasifulla titeln ”Brott och straff”. Nu finns den till salu på Vulkan.

Det kan låta som ett lätt jobb men det var det inte. Först gällde det att välja ut alla de paragrafer som kan tänkas vara till nytta för den som vill få en relevant och grundlig men ändå inte överlastad presentation av svensk brottmålsjuridik. Sedan tog det ett antal timmar att redigera textmassan. Efter inklippningen bröts paragrafraderna nämligen av på en massa till synes ologiska ställen så att jag fick sitta med piltangenten, deletetangenten och spacetangenten och ta bort all onödig luft i raderna. Till slut kändes det som att spela en maratonversion av Tetris. Klockan var alltså efter midnatt när jag var klar. Jag hade inte tänkt skriva någon prolog men ändrade mig i sista stund och slängde ihop några rader. Det kändes som att det var det rätta att göra när jag nu skulle stå som författare till verket.

Efter att jag skrivit prologen läste jag igenom den ett par gånger. Allt såg bra ut. Och så publicerade jag boken. Med tanke på den slutade på 172 sidor blev den så dyr att jag inte tänker köpa ett exemplar till mig själv förrän efter löningen. Den kostar 159 kr. Av dessa tillfaller 20 kr mig.

På Vulkan kan man provläsa ett antal sidor av det verk man är intresserad av så jag kollade naturligtvis hur mitt material såg ut i provläsning. Då upptäckte jag att ett ord saknades i prologen! Det var det lilla ordet ”som” som jag hade missat att få med. Detta grämde mig något oerhört, speciellt eftersom det inte är första gången som jag gör ett fel. Jag har tjatat på mig själv att jag måste läsa igenom mina texter noga innan jag skickar iväg dem någonstans – och ändå så händer sådant här. Jag blir så trött på mig själv. Samtidigt vet jag hur desperat jag kan vara. Tycker jag att jag har fått ihop något bra vill jag så fort som möjligt skicka iväg det. Man vet inte om man kommer att dö om en minut, om ett dygn eller om tio år. Och för mig känns det viktigt att få sagt det jag vill ha sagt. Men det där är ju en sanning med modifikation, för jag har från tid till annan varit en sådan där som knycklar ihop och river sönder och eldar upp det jag har skrivit eftersom mina ord ibland ter sig så värdelösa i jämförelse med vad andra har skrivit. 

I fjol fick jag med en debattartikel eller snarare en replik på GT:s ledarsida. Det var förmodligen första och sista gången som mitt namn hamnade på en ledarsida. Jag slog upp GT. Wow! Min replik kom med i tidningen! Och på ledarsidan dessutom! Och så läser jag. Och så hittar jag ett fel. Donnerwetter! Scheisse! Hur kunde jag vara så dum att jag skickade iväg artikeln utan att ha läst igenom den så noga och på så olika sätt att det överhuvudtaget inte skall kunna förekomma några fel?

Det jag ville skriva var: ”kvarstår ändå denna sanning” och så blev det istället ”kvarstår enda denna sanning”. Totalt fiasko! I alla fall i min värld. Andra tyckte emellertid att det var en bra artikel, men det är svårt att ta till sig beröm när man vet att man har gjort fel.

Nåväl, här är artikeln om någon vill läsa:

”Efter att ha tagit del av Jimmy Fredrikssons i stora drag eminenta inlägg på ledarsidan om riksdagsledamöternas hyckleri angående tryck- och yttrandefriheten (GT 24/8–07), vill jag bara påpeka att det, bortsett från riksdagsledamöternas dubbelspel, finns en sak i texten som jag reagerar på.
Enligt en Sifoundersökning anser sju av tio riksdagsledamöter att bildpublicering av misstänkta, men inte dömda, skall förbjudas.
Jimmy Fredriksson ställer sig då frågan om vi verkligen vill ha ett samhälle där skurkar aldrig behöver oroa sig för att få sin bild i tidningen.
I en rättsstat bör ingen människa definieras som skurk förrän en fällande dom mot denna människa har vunnit laga kraft.
En åklagare får förvisso inte väcka åtal mot någon utan att ha någorlunda torrt på fötterna, och även om de allra flesta åtal leder till fällande domar, kvarstår enda denna sanning: Stämd är inte lika med dömd.

Man kan bara föreställa sig vilken förödande verkan det måste ha på en oskyldig persons liv att hängas ut som brottslig i medierna – en förödande verkan på relationen till vänner och bekanta, skador som kan vara irreparabla, även om åtalet senare ogillas av domstolen.
Människor kan ha svårt att frigöra sig från tankar i stil med: ”Kanske var han skyldig trots allt…”
Poliser och åklagare kan göra misstag. Det är därför det finns domstolar där vittnen hörs under ed och där anklagade människor i de flesta fall kan få sin sida av saken belyst med hjälp av en offentlig försvarare.
Domstolar kan också göra misstag. Därför kan en part ofta få fallet prövat på nytt i en högre instans. Men såväl i tingsrätten som hovrätten gäller denna princip:

Hellre fria än fälla. Det skall mycket till för att fälla någon för ett brott, det är hårda beviskrav som gäller.
Hellre att tio skyldiga går fria än att en enda oskyldig fälls och straffas med såväl fängelse som ett skamfilat rykte för all framtid.
Vad är då kontentan av mitt resonemang? Bör medierna överhuvudtaget bevaka rättegångar? Skall de inte nöja sig med att rapportera innehållet i lagakraftvunna domar?

Ur tidningsmakarnas synvinkel går man ju då miste om den kittlande och säljande dramaturgi som det innebär att följa ett fall, steg för steg.
Tidningsläsarna drabbas av en liknande förlust.
Skall man inte ta mer hänsyn till medierna och dess törstande konsumenter, däribland jag själv, än till enskilda medborgares privatliv?
Svaret är kanske att man visst kan bevaka rättegångar, men att man inte behöver skylta med den ännu icke dömdes namn och bild förrän denne eventuellt fått en lagakraftvunnen fällande dom mot sig, även om den anklagades identitet i och för sig inte är hemlig.
Tjugo åskådare följer rättegången på plats, men två miljoner åskådare följer rättegången via medierna. Skillnaden för den ännu icke dömde är inte obetydlig…

Håkan Tendell
Håkan Tendell är domstolssekreterare vid Göteborgs tingsrätt.”

Undrar om det inte var i fredags jag skickade iväg en dikt till GT:s insändarsida. Eller så var det i torsdags. Jag är rätt så lustig av mig. Egentligen borde jag ständigt bombardera allehanda tidningar med alster för att sprida mina ord om det nu är så viktigt för mig att bli en del av kultursverige. Fast så gör jag inte. Det kan gå ett par månader. Plötsligt får jag för mig att skriva något och skicka in det till en tidning. Och så gör jag det. Sedan ligger jag lågt ett par månader igen. Det slår mig nu att jag faktiskt fick en dikt publicerad på kultursidorna i GT förra sommaren. De publicerade ett mejl jag hade skickat till dem:

”Hej! Läste på kultursidorna att ni låtit några experter utse tidernas bästa svenska dikt, vilken också redovisades i skrift. Vill bara för ordningens skull ödmjukt påpeka att jag har skrivit en som sannolikt är bättre. Den heter ”Var med mig nu.” Håll till godo!”

Och så stod min dikt där till allmän beskådning. Jag har haft med den i ett tidigare inlägg här på bloggen, om någon är intresserad av att läsa den.

Hur som helst, det var ju trevligt att se sin poesi i tryck på kultursidorna, men vad hade rubriksättarna skrivit med fetstil? ”Det är min dikt som är bäst i världen”. Nog för att det lockar läsare att stanna till på just den sidan, men måste inte en rubrik vara kopplad till texten som kommer sedan? Nu framstod jag ju som en dåre, för det kunde ju synas som att det var jag som hade skrivit något sådant i mitt mejl till tidningen, men det hade jag ju inte. Jag tyckte inte alls att min dikt var bäst i världen. Allt jag tyckte var att jag hade skrivit något som jag ansåg vara bättre än just den dikt som experterna hade röstat fram.

Nåja, den som sig i leken ger får leken tåla. Det är väl så. Jag tror knappt det är någon som minns den där sidan. Jag hade ju själv glömt av den. Men så blev jag påmind när jag nu tittade igenom de få urklipp som jag lyckats samla på mig efter den stora utrensningen för något år sedan eller så.

Kommer min dikt med i GT i veckan som kommer skall jag klippa ur den och spara den, även om jag tycker den är värdelös. Vad jag tycker är värdelöst torde sakna betydelse, för ibland tycker jag ju att jag är en värdelös människa i en meningslös värld, men jag är kanske inte värdelös, och världen är kanske inte meningslös. l fjol tog Blåvitt hem SM-guldet för första gången på elva år, och I dag vann vi Svenska cupen för första gången på sjutton år. Och så gjorde jag comeback på Vulkan också. Dessutom passade jag på att spendera 15 kr på att nominera den 55ordsnovell ”Hårda bud” som jag skrev förra veckan och som, om den vinner, kan skänka mig tusen riksdaler. Summa summarum har det således varit en bra dag.

Håkan Tendell

När jag nu bläddrar i manuset slås jag av hur långt ifrån ett mästerverk det är. Längre än så har jag alltså inte kommit 2008. Och jag som siktar på att få mitt stora genombrott senast 2010 …

Tävlingen är så gott som avgjord. Av 20 miljoner skandinaver var det 2 miljoner som kände till tävlingen. 200 000 fantiserade om att delta. 20 000 började skriva. 2 000 har redan skickat in eller kommer att skicka in ett tävlingsbidrag. Jag hamnade inte på medaljplats, det kan avslöja redan nu, men det är inte så att jag kan skåda in i framtiden - det räcker med att jag skådar mitt manus.

Detta mitt manus är alldeles för actionspäckat. Som läsare av mitt verk ges man sällan någon chans att sjunka in i miljön och känna sig ett med hjältinnans liv. Scenerna avlöser varandra i rask takt. Det enda som går långsamt är den handfull inre monologer som bekräftar hjältinnans sköra psyke. Jag är så usel på att författa att jag överväger att sluta kalla mig författare och inte börja göra det igen förrän jag har en segerpokal eller ett påskrivet kontrakt i näven. Nej. Författare kommer jag alltid att vara. Det är blott fyra bokstäver som skiljer en misslyckad författare från en lyckad författare, men författare är man likväl.

Fortfarande är jag fast i den desperation som kännetecknas av att jag jämför mig med de stora och vilka framgångar de redan hade uppnått när de var i min ålder. Så länge jag befinner mig på den låga nivå som jag gör är det inte meningsfullt att jämföra mig med andra. Det viktigaste är att jag jämför mig med mig själv, att jag ser till att jag utvecklas, och att jag utvecklas så mycket att denna utveckling blir högst påtaglig i mitt skrivande. För varje verk eller omarbetning av verk bör jag överträffa mig själv.

Jag ångrar inte mitt manus. Det var en bra skola att med en sådan stor uppgift behöva hålla sig till en deadline, att hålla sig inom gränserna 8 – 10 kapitel och max 3 000 ord per kapitel samt att låta innehåll och ordval styras av det faktum att manuset skulle passa en särskild målgrupp. Det var en bra skola, men nu är den slut. Inte MVG, inte VG, men G fick jag, eller snarare gav jag mig själv idag efter att ha konstaterat min medelmåttighet.

När jag längre fram får det definitiva beskedet om mitt nederlag skall jag ta tag i manuset och ge det ett långsammare tempo. Därefter skall jag skicka det till ett förlag.

Bokmässan 2008 och sannolikt även bokmässan 2009 får bli de sista bokmässorna jag besöker i rollen som opublicerad. Det tycks mig mer och mer som om 2010 kommer att bli året då drömmen slår in.

Horder av människor har under seklernas gång fått sina manus publicerade. Det kan hända också mig. Det kan även hända dig. Vi har verkligen ödet i våra händer.

Sommaren 2006 skrev jag en dikt. Jag menade det då och jag menar det fortfarande. Vi går genom livet på en slipprig väg. Att då och då kravla i dess diken hör till livets gång. Ingen människa kan taktfast och felfritt marschera längs vägens mitt. Vi vet vilka vi är. Vi vet vad vi vill bli. Vägen är lång. Vägen är svår. Strävan är den största dygden.

*****

THE SPEED OF DREAMS

You know, there are so many dreams that can come true

if you work and if you pray.

No matter then how hard it seems

for me or you,

dreams, they will come true one day.

*****

Håkan Tendell

Det blev sex frimärken. Jag satte fast dem på kuvertet. Sedan gick jag ut ur Seven-Eleven-butiken och stoppade kuvertet i den gula brevlådan. Jag kände ingenting.

Redan när jag slickade igen kuvertet i min lägenhet kände jag på mig att min roman inte skulle vinna tävlingen. Den var kanske inte värdelös, men hade den potential att bli prisbelönt? Kanske, kanske inte.

Nu hänger allt på juryn som skall granska mitt verk. Är min roman något som kommer att engagera tidningens läsare? Det vet juryn bättre än jag.

Men jag skall inte ge upp. Jag är glad att jag har hittat någonting som ger mening åt mitt liv – möjligheten att kunna nå ut med ett litterärt verk till andra människor. Det är bara att fortsätta med nya manus. En dag kommer det att ske. En dag kommer jag att få hem ett brev i vilket ett förlag erbjuder sig att publicera ett av mig författat verk. En dag kommer det att ske.

Håkan Tendell

Ja, det är alltså inte jag som har kandiderat till presidentposten, utan jag har bara försökt att gjuta mod och förnuft i den amerikanska väljarkåren genom att på Barack Obamas blogg visa mitt stöd för hans idéer. 

Är det rätt av mig att som icke-amerikan utöva detta väldiga inflytande på det amerikanska presidentvalet? Jag vet inte.

Sanningen är snarare den att mitt inflytande har varit minimalt. Jag har förmodligen inte påverkat en endaste röst. Jag trodde att massorna skulle bli eld och lågor av mina brandtal, men allt de gjorde var att delta i eller diskutera de båda partiernas smutskastningskampanjer. Nej, det var naturligtvis inte allt de gjorde, men det var så det kändes. Det är lika bra att jag lägger ner det här med politik.

Nåväl, det här var alltså det sista jag förmådde skriva:

There used to be a time when people usually fell in love with political parties and then sticked to them regardless of how those parties behaved or misbehaved, just as if politics was a matter of unconditional love and not a matter of reason and responsibility.

Nowadays, people are more likely put parties under the microscope and study what those parties did the last time they were in charge, what they say they want to do if they get another chance to rule, if their promises are trustworthy and if these promises is what the voter wants for himself and for people that he cares about in his village, in his city, in his nation and on this very planet.

If a person who always has voted for the Republicans now finds himself in a situation where he might vote for the Democrats, should that be considered strange? Not really. No person is a mental slave to any political party, no matter if that person is a big fan of the Old Testament, the New Testament or no Testament at all.

Just because someone worships a dictatorious god, doesn’t mean that he or she has to stick to a certain political party for the rest of his or her life. That’s what democracy is all about. People who used to vote for the Bush administration are free to take a new look at what is best for the years to come. I’m sure that millions of them will open their minds and vote for Mr Barack Obama. He is clearly the right man to change this World to a better place to live in.

Not only the people of America needs Obama as the next president. The future of six billion humans depends on who becomes the next president of The United States.

Håkan Tendell, Sweden, Europe, Earth