Världsrymden väntar

kommer till slut att förgöra en om man inte försöker förlåta alla människor som felat. De som rättmätigt straffas kan man förlåta. Även de som undkommer straff kan man också förlåta, och hellre göra så än att på egen hand vilja skipa rätt. Blodtörst klär varken den onde eller den gode.

För de fel man själv begått bör man söka förlåtelse genom att ständigt försöka leva ett bättre liv, inte sukta efter vare sig makt eller rikedomar, inte sukta efter att bli rättvist behandlad, inte sukta efter att bli trevligt bemött, inte sukta efter att bli älskad.

Man skall önska det bästa åt andra, men inte ha några begär för egen skull utom att få andas och vara andra till hjälp och glädje.

Den som hela tiden materiella ting begär är den fattigaste människan på jorden.

Den som hela tiden plågar sitt inre med tankar om all världens ondska kommer till slut att vilja förgöra världen och utplåna människorna precis som vredens gud i tidernas begynnelse utplånade nästan hela mänskligheten genom syndafloden. Gud ångrade sig djupt och lovade att aldrig göra så igen. Att förlåta Gud, att förlåta människorna och att förlåta sig själv sprider fridfullt ljus i hjärtats inre.

Håkan Tendell

Har med en insändare i dagens GT. Tänkte att jag skulle låta den bli publicerad även här i cyberrymden. För något år sedan slängde jag alla urklipp jag hade sparat från alla de diverse debattartiklar och insändare som jag haft med i tidningarna genom åren (det är tur att jag inte är chef för landsarkivet eller något i den stilen…). Men här är nu ett försök att åtminstone bevara något åt eftervärlden som inte kräver att man skall plöja igenom ett stort antal mikrofilmsrullar i framtiden om man nu skulle få för sig att studera vad som en gång i tiden skrevs i bland annat GP, GT, Aftonbladet, Arbetet och The European. Nu till dagens GT.

Håkan Tendell

Då jag igår eftermiddags drabbades av ihållande smärtor i bröstkorgen, axlarna och framsidan av halsen tänkte jag att det väl snart var kört, men det var det inte. Livet och smärtan höll i sig. Jag försökte ignorera besvären eftersom jag är den där typen som inte gärna vill visa mig svag, framför allt inte inför mig själv.

(Vårvintern 2004 drabbades jag en morgon av njursten. Det enda jag visste när det hände var att jag kände en växande smärta i midjehöjd, ungefär som om någon artär sprungit läck och långsamt fyllde buken med blod. Trots att jag antog att jag var döende kunde jag inte med att ringa en ambulans eftersom jag inte ville ställa till med en scen, så jag beställde taxi istället och formligen stapplade in på akuten på Sahlgrenska. De tog hand om mig direkt. Njursten, som får en klättra utmed väggarna av smärta, uppkommer ofta när någon under en längre period druckit för lite vatten. Drick därför mycket och ofta.)

Jag tog två Panodil. Det hjälpte inte nämnvärt. Jag tog en till vid midnatt. Lyckades sova i ungefär en timme. Att ligga ned gjorde inandningssmärtan och därmed andnöden svårare. Försökte sova sittandes i en fåtölj. Det gick inte. Tog en Panodil till. Tror att jag lyckades sova en timme till. Låg sedan från klockan fem till sju och vred mig samtidigt som jag funderade på om jag skulle gå till jobbet eller åka till akuten på Sahlgrenska. När jag var påklädd och redo att gå till jobbet, gjorde jag ett test. Jag lade mig i sängen och försökte andas normalt. Den därpå följande smärtan fick mig slutligen att inse att detta inte var normalt, och att det dessutom kunde vara ett symptom på någon allvarlig hjärt- eller lunghistoria, så jag beslöt mig för att gå till Vasaplatsen och därifrån ta spårvagnen till Sahlgrenska.

Efter diverse tester och undersökningar sade en läkare att man inte kunde utesluta att det rörde sig om hjärtmuskelinflammation, och att jag skulle tvingas stanna ett eller flera dygn på sjukhuset för observation. Där någonstans började jag väl på nytt befara att det var dags att hälsa hem. Jag hamnade på en vårdavdelning, fick elektroder kopplade över hela överkroppen samt lunch bestående av falukorv och potatismos. Sedan åkte jag iväg till röntgen och fick prova på bland annat datortomografi. Därefter följde en och en halv timmes väntan innan det fanns någon ledig transportör som kunde köra mig tillbaka till avdelningen. Det var under denna långa väntan som jag började fundera på om jag skulle ta och skriva min allra sista dikt, ett avskedsbrev till mänskligheten, en sammanfattning av det jag ville ha sagt när jag nu fortfarande hade en chans att få låna papper och penna och skalda mina sista strofer.

Dagen slutade med att mitt hjärta var perfekt, mina artärer var perfekta och mina lungor var perfekta, bortsett från en väldigt liten del där vätska från omgivningen hade samlats. Det var denna lilla malör som orsakade de, särskilt vid djupinandning, framträdande smärtorna. Till middag fick jag pasta och sedan fick jag checka ut med ett recept på ett par smärtstillande medel.

Hur blev det då med skaldandet av mina sista strofer? Jo, jag kom fram till att mitt testamente redan är skrivet. När det gäller poesi har jag redan sagt det mesta jag någonsin ville ha sagt. Mycket har raderats från jordens yta, men en del lever kvar på www.poeter.se/tendell

Om människorna skall minnas blott två av mina dikter vill jag föreslå dessa: ”Så vacker är den snö” för att den innebar mitt slutgiltiga avståndstagande från viljan att skynda på det som en gång ändå skall ske, varvid bejakandet av livets glädjeämnen istället lyfts fram med förhoppningen om att även andra som är benägna att tänka mörka tankar skall tänka om. ”Slaves of the World” för att jag så gärna ville bli superhjälten som skulle rädda de nödställda, och trots att jag bara är kött och blod hoppas jag att den dikten åtminstone någon gång i framtida årtusenden kan skänka tröst och styrka åt en otröstlig själ.

Så vacker är den snö

Så vacker är den snö
på stadens alla tak
att jag ej mer vill dö,
ej längre bli ett vrak.

Så länge som mig benen bär,
vandrar jag på livets stig.
Vid alla gudars namn, jag svär:
Stupa skall jag blott i krig.

Jag har ett liv, ett liv jag har,
det skall jag vårda ömt.
Tids nog så kommer andra dar
när jorden mig har gömt.

Mitt liv har fyllts av sång och skratt,
det kan jag ej förneka.
Riklig är min minnesskatt.
Låt mörkret så förblekna!

Slaves of the World

Hear my call.
When the time has come,
I will free you all.

Those of you who captured are
in cellars cold and dark,
I will heal your deepest scar
and light your inner spark.

Those of you who often feel
that you need to hide,
I will bring my swords of steel
and stand there by your side.

Those of you who seldom find
a place where you belong,
I will help you ease your mind
and sing a little song.

All you people everywhere,
break your chains and rise.
Another world awaits out there,
Earth is Paradise.

Håkan Tendell

Har just läst ut den. Föredömlig längd. Drygt två timmar. Författare: Truman Capote. Betyg: Fem.

Att skapa en så fullkomligt levande karaktär som Miss Holly Golightly, hur är det möjligt?

Håkan Tendell

Hur gamla var egentligen de stora namnen när de skrev sina verk? Är man för sent ute, eller finns det fortfarande en chans även om man inte längre är tjugonånting?

Här följer ett urval av författare och deras verk och hur mycket de fyllde det år respektive verk blev publicerat (när verken de facto skrevs har jag inte kontrollerat). Det är ingen litteraturkanon, bara ett urval.

Om listan huvudsakligen kommer att leda till inspiration eller till prestationsångest kopplad till klockan-tickar-och-snart-klämtar-den-väl-också-syndrom får väl vara osagt.

Carl Jonas Love Almqvist – Det går an – 46 år

Dan Andersson – Svarta ballader – 29 år

Isaac Asimov – Jag, robot – 30 år

Jane Austen – Stolthet och fördom – 38 år

Honoré de Balzac – Pappa Goriot – 36 år

Charles Baudelaire – Ondskans blommor – 36 år

Simone de Beauvoir – Det andra könet – 41 år

Samuel Beckett – I väntan på Godot – 43 år

Frans G Bengtsson – Röde Orm – 46 år

Giovanni Boccaccio – Decamerone – 36 år

Karin Boye – Kallocain – 40 år

Bertolt Brecht – Baal – 21 år

Charlotte Brontë – Jane Eyre – 31 år

Emily Brontë – Svindlande höjder – 29 år

Charles Bukowski – Postverket – 50 år

Charles Bukowski – Hollywood – 69 år

William Burroughs – Den nakna lunchen – 45 år

Lord Byron – Childe Harolds pilgrimsfärd – 24 år

Lord Byron – Don Juan – 31 år

Albert Camus – Främlingen – 29 år

Truman Capote – Frukost på Tiffany’s – 34 år

Miguel de Cervantes – Don Quijote – 58 år

Geoffrey Chaucer – Canterburysägner – 47 år

Agatha Christie – Mordet på Orientexpressen – 44 år

Samuel Taylor Coleridge – Lyrical Ballads – 26 år

Joseph Conrad – Mörkrets hjärta – 45 år

Stig Dagerman – De dömdas ö – 23 år

Daniel Defoe – Robinson Kruse – 59 år

Charles Dickens – Pickwickklubben – 24 år

Charles Dickens – Lysande utsikter – 48 år

Fjodor Dostojevskij – Anteckningar från ett källarhål – 43 år

Fjodor Dostojevskij – Brott och Straff – 45 år

Arthur Conan Doyle – Baskervilles hund – 43 år

Alexandre Dumas d. ä. – De tre musketörerna – 42 år

Alexandre Dumas d. y. – Kameliadamen – 24 år

Gunnar Ekelöf – Sent på jorden – 25 år

Henry Fielding – Tom Jones – 42 år

Scott Fitzgerald – Den store Gatsby – 29 år

Gustave Flaubert – Madame Bovary – 36 år

Ian Fleming – Casino Royale – 45 år

Allen Ginsberg – Howl – 30 år

Johann Wolfgang von Goethe – Den unge Werthers lidanden – 25 år

Johann Wolfgang von Goethe – Faust – 59 år

Nikolaj Gogol – Kappan – 33 år

William Golding – Flugornas herre – 43 år

Maksim Gorkij – Natthärbärget – 34 år

Günter Grass – Blecktrumman – 32 år

Alex Haley – Rötter – 55 år

Jaroslav Hasek – Den tappre soldaten Svejk – 38 år

Verner von Heidenstam – Vallfart och vandringsår – 29 år

Joseph Heller – Moment 22 – 38 år

Ernest Hemingway – Och solen har sin gång – 27 år

Ernest Hemingway – Den gamle och havet – 53 år

Victor Hugo – Ringaren i Notre Dame – 29 år

Victor Hugo – Les misérables – 60 år

Aldous Huxley – Du sköna nya värld – 38 år

Erica Jong – Rädd att flyga – 31 år

James Joyce – Odysseus – 40 år

Franz Kafka – Processen – postumt – skriven vid 31 års ålder

Erik Axel Karlfeldt – Hösthorn – 63 år

John Keats – Poems – 22 år

Jack Kerouac – On the road – 35 år

Stephen King – Cujo – 34 år

Pär Lagerkvist – Bödeln – 42 år

Selma Lagerlöf – Gösta Berlings saga – 33 år

John Le Carré – Spionen som kom in från kylan – 32 år

Ivar Lo-Johansson – Godnatt, jord – 32 år

Jack London – Skriet från vildmarken – 27 år

Norman Mailer – De nakna och de döda – 25 år

Vladimir Majakovskij – Ett moln i byxor – 22 år

Harry Martinsson – Aniara – 49 år

Guy de Maupassant – Fettpärlan – 30 år

Herman Melville – Moby Dick – 32 år

Arthur Miller – En handelsresandes död – 34 år

John Milton – Det förlorade paradiset – 59 år

Vilhelm Moberg – Rid i natt! – 43 år

Vilhelm Moberg – Utvandrarna – 53 år

Molière – Tartuffe – 42 år

Thomas More – Utopia – 38 år

Friedrich Nietzsche – Så talade Zarathustra – 43 år

Fritiof Nilsson Piraten – Bock i örtagård – 38 år

Nostradamus – Profetior – 52 år

George Orwell – 1984 – 46 år

Boris Pasternak – Doktor Zjivago – 67 år

Edgar Allan Poe – Morden på Rue Morgue – 32 år

Marcel Proust – På spaning efter den tid som flytt – 42 år

Aleksandr Pusjkin – Eugen Onegin – 34 år

Jean-Jaques Rousseau – Den nya Heloïse – 49 år

Johan Ludvig Runeberg – Fänrik Ståls sägner – 44 år

Viktor Rydberg – Singoalla – 29 år

J D Salinger – Räddaren i nöden – 32 år

Jean-Paul Sartre – Äcklet – 33 år

Friedrich von Schiller – Rövarbandet – 22 år

Walter Scott – Ivanhoe – 48 år

William Shakespeare – Romeo och Julia – 30 år

William Shakespeare – Hamlet – 37 år

William Shakespeare – Macbeth – 42 år

Mary Shelley – Frankenstein – 21 år

Aleksandr Solzjenitsyn – En dag i Ivan Denisovitjs liv – 44 år

Aleksandr Solzjenitsyn – Gulagarkipelagen – 55 år

John Steinbeck – Vredens druvor – 37 år

Stendhal – Rött och svart – 56 år

Robert Louis Stevenson – Dr Jekyll och Mr Hyde – 36 år

Bram Stoker – Dracula – 50 år

August Strindberg – Röda rummet – 30 år

August Strindberg – Hemsöborna – 38 år

August Strindberg – Inferno – 48 år

Jonathan Swift – Ett anspråkslöst förslag – 62 år

Hjalmar Söderberg – Doktor Glas – 36 år

Anton Tjechov – Stäppen – 28 år

J R R Tolkien – Sagan om ringen – 62 år

Lev Tolstoj – Krig och fred – 49 år

Lev Tolstoj – Kreutzersonaten – 63 år

Mark Twain – Huckleberry Finns äventyr – 50 år

H G Wells – Världarnas krig – 32 år

Jules Verne – En världsomsegling under havet – 42 år

Oscar Wilde – Dorian Grays porträtt – 36 år

Francois Voltaire – Candide – 65 år

William Wordsworth – Lyrical Ballads – 28 år

Émile Zola – Thérèse Raquin – 27 år

Émile Zola – Den stora gruvstrejken – 45 år

Ditt namn ……………………. Ditt verk ……………………. Din ålder ……….

Lycka till!

Håkan Tendell

Skall iväg till en kiosk nu och köpa ett frimärke för att posta mitt tresidiga bidrag till tävlingen Ballografs och Ica-kurirens skrivarpris.

När jag tidigare idag satte igång med det lilla manuset var jag inställd på att rafsa ihop något, göra små justeringar och sedan skicka iväg resultatet. Flera timmar senare sitter jag här nu med ett oerhört genomarbetat manus. Läsvärdet för omvärlden kan jag inte riktigt bedöma, men det är i alla fall inget hafsverk jag har åstadkommit.

Deadline 1 augusti. Prisutdelning på bokmässan i september. Man får 15 000 kr plus ett exklusivt pennset från Ballograf. Pennorna kan ju komma väl till pass när man skriver alla autografer efter att ha stigit ned från podiet.

Temat för tävlingen är ”En kärlek i mitt liv”. Det behöver inte handla om kärlek till en person, utan begreppet får lov att tolkas vitt och brett. Jag valde att tolka det vitt och brett.

Avslutningsvis för er som inte var i närheten av Ullevi i helgen: Såhär gick det till när Bruce Springsteen öppnade fredagskonserten med Born in the USA. Jag stod utanför stadion och lyssnade, men det kändes mäktigt i alla fall. Såhär i efterhand inser jag dock att jag borde ha investerat sexhundra spänn i en biljett istället för att slösa bort dem på annat.

Nåväl, i september blir jag 15 000 kr rikare, såvida inte någon annan redan har lämnat in vinnarbidraget eller är på gång att göra det. Må bäste man eller kvinna vinna. De senaste fem åren har kvinnor vunnit tävlingen. Enligt gamla jämställdhetsteorier borde jag kanske som man bli upprörd, men det blir jag inte. Det bästa bidraget 2008 bör vinna, oavsett om vinnaren blir ännu en kvinna. Det viktiga är inte vad folk har mellan benen, utan vad de har mellan öronen. Blott prestationen skall värderas. En anledning till den växande kvinnliga dominansen i litteraturens värld kan vara att avsevärt fler kvinnor än män konsumerar rikligt med litteratur. Kvinnor är den stora målgruppen för de flesta typer av böcker. Varje människa är förvisso unik, men generellt har män ändå ett handikapp av att vara just män när de skall skriva böcker som läsarna (kvinnorna) skall gilla. En annan förklaring kan vara att kvinnan ur ett evolutionärt perspektiv är högre stående än mannen. Corpus callosum är den del av hjärnan som förbinder höger hjärnhalva med vänster. Hos kvinnor är den i genomsnitt mycket större än hos män. Kvinnor har lättare för att använda båda hjärnhalvorna samtidigt. I ett samhälle där tekniska landvinningar gör att muskelkraft får allt mindre betydelse i förhållande till intelligens i alla dess former, kommer kvinnorna att ta över allt mer och mer. Det är lika bra att jag lägger ned mitt författarskap. Jag kommer ändå aldrig att lyckas med mitt skrivande. Eller så får jag anstränga mig än mer för att försöka se världen med kvinnors ögon. Nej, det är nog så här, tror jag, att skriver man något jäkligt bra, spelar det ingen roll vem man är eller vem läsaren är. Vi är bara människor när allt kommer till kritan. Sex och en halv miljard människor – alla med varsitt livsöde, varsin världsbild, varsin dröm.

Håkan Tendell

Manuset är inte klart på långa vägar, men nu är jag i alla fall klar med slutscenen.

Om jag våndades inför öppningsscenen var det ingenting jämfört med det här. Som exempel kan jag nämna att jag begrundade den sista meningen i ungefär en halvtimma. Sedan strök jag den. Den näst sista meningen fick således bli den allra sista.

Eftersom det rör sig om en kärleksroman, kan jag väl avslöja att slutscenen är romantisk.

När jag nu dessutom har strukit den sista meningen, tror jag också att slutscenen kommer att bli väldigt bra om någon i framtiden filmatiserar romanen. Jag såg det själv framför mig hur eftertexterna och musiken dyker upp till vissa bilder. Har dock inte funderat på vilken låt som skulle passa bäst.

(Bonusinfo: Just nu hör jag genom det öppna fönstret hur Bruce och publiken förenas i Twist and Shout på Ullevi. Den som ändå vore där… Jag var utanför Ullevi igår och hörde hela konserten, men det blir ju liksom inte riktigt samma sak som att stå på planen nära scenen.)

Men för att återgå till hur svårt det kan vara att bestämma sig för hur det allra sista i ett manus skall se ut: En hel natt för länge sedan, sommaren 1999, tror jag det var, lyssnade jag växelvis på två låtar som skulle utgöra slutlåten i en film som handlade om en kille och en tjej som träffades i New York och gjorde en resa till San Francisco.

Låtarna jag valde mellan var Madonnas Live to tell och Bowies Crystal Japan. Jag kunde aldrig bestämma mig för vilken, så det blev aldrig någonting av det där filmmanuset (jag hade ändå inte skrivit någonting på det, utan bara tänkt ut större delen av filmen i mitt huvud).

Håkan Tendell

Barack skickar mig så många mejl som handlar om att han behöver mitt stöd. Därför har jag nu en andra gång lämnat en kommentar på hans blogg. Han är säkert i större behov av dollar än kommentarer, men egentligen är ju mitt moraliska stöd i första hand inte till för att läsas av honom, utan för att läsas av alla de amerikaner som kämpar för att han skall vinna valet, och om jag genom att visa att det finns folk i Europa som också vill att Obama skall vinna valet, kanske de kan känna sig stärkta av detta och orka kämpa ännu mer.

Den som vill göra likaledes kan gå in här (man får registrera sig innan man kan kommentera). Varför stöder jag då Obama? Jo, därför att precis på samma sätt som att det som är bra för Volvo är bra för Sverige, tror jag att det som är bra för Obama är bra för världen. Kanske är jag naiv, men något inom mig, min ibland desillusionerade livssyn till trots, hoppas och tror att om USA förvandlas till en bättre värld kommer detta att påverka stora delar av resten av vår planet på samma sätt.

Det här är vad jag skrev:

I guess you all know that Bruce Springsteen will play at Ullevi Stadium in Gothenburg tomorrow, on the Fourth of July (and also on the fifth).

Well, perhaps everybody weren’t aware of that fact…

Anyway, this will be a most symbolic concert. You can feel it in the air. Independence Day 2008 – it will be a blast. 60,000 Europeans inside the stadium and lots of thousands (including me, who didn’t manage to get a ticket) outside the stadium saluting America at its best.

Despite all the horrors of our world, I feel confident about the future right now. I have faith in Barack Obama and I have faith in the American people. It’s all in your hands. You can carry Barack Obama all the way to Washington and let him reign. The World needs this change.

Starting on the Fourth of July, I hope the summer of 2008 will be the summer of love. I wrote a love poem once, and I want to share it with you. It’s called ”Love me like you never loved before”.

The presence of you
keeps me up in the night.
I don’t know what to do
when you’re out of my sight.

My life is a bore.
I long for your touch.
I can tell you for sure
that I want you so much.

Love me like you
never loved before.

Come with me.
It’s easy to see
that we both need that thing
like a bird with one wing.

We could fly
and time would pass by.
As we reach for the shore,
I will want you much more.

Love me like you
never loved before.

Skin on skin,
the fire within,
your body is mine,
your look is divine.

The night is still young,
with your name on my tongue,
though nothing me harms,
I will die in your arms.

Love me like you
never loved before.

Håkan Tendell, Sweden, Europe, Earth