Världsrymden väntar

Det var så himla skönt att ro manuset i hamn. Dock inte på det fullbordade viset, utan på så vis att jag gick in i manuset och skrev en kort beskrivning för varje scen i de kapitel som återstod. Manuset har nu åtta kapitel. Det är än så länge bara ett skelett, om än stående stabilt i en kruka med stelnat bläck. Tanken är nu att jag skall börja om från kapitel ett igen, stänka mer bläck över de fyra första kapitlen för att sedan ösa på rikligt över kapitel fem till åtta.

Målet är att manuset skall sluta på minst 2 500 ord per kapitel, det vill säga minst 20 000 totalt.

Harmoni, det är vad jag känner, ty kärlekshistoriens förvecklingar är nu huggna i sten.

Håkan Tendell

En lång stund hade jag suttit försjunken över skrivbordet, allting stängt, allting släckt.

Detta efter det långa brevet, som så ofta med den stil som fängslade mig så oerhört, fastän jag endast ett fåtal gånger tillåtit mig att läsa dem efter det att jag lät åren som existerat upphöra att existera, precis som om det skulle avhjälpa resultatet av vad jag i oförstånd, missförstånd och gränslös kärlek kvävde så till den grad att det jag ville skänka som behag istället blev till besvär för den som jag ville mer väl än mig själv. Men var det verkligen så att det var mig själv jag brydde mig minst om och inte det omvända? Förvisso hade jag skäl att vilja bli älskad, men än större skäl såg jag mig ha att ge min kärlek till den som jag ville skulle få den, och så blev jag en del av bekymren och inte som jag trodde och önskade hjälpen på vägen.

Och egentligen borde jag inte mer fundera på saken då det var många år sedan vi kysste varandra farväl och all tid som därefter varit upphört att existera.

Nyss satt jag försjunken över skrivbordet, ögonen mot mörkret, minnet bland minnen som aldrig funnits, och jag såg ljustrålar leta sig in och dansa över bordet. Månsken trodde jag det var. Min blick drogs mot fönstren. Persiennerna neddragna, hållandes en ljusgrå himmel på avstånd. Ingen måne, ingen sol fanns därute.

Håkan Tendell

Fast inte alls på det sätt jag hade tänkt. Det har varit så svårt att skriva det här kapitlet. Det gick bra till en början, men så kom jag till det ställe där den medelålders kvinnan skall träffa den unge mannen. Sedan fick jag prestationsångest eller brist på idéer eller jag vet inte vad. Jag vet ju egentligen precis hur scenen ser ut, men jag har kanske varit rädd för att det skall bli här, i just den scenen, som det lyser igenom hur medioker jag är som författare. Och jag vill inte att världen skall veta det. Men det lär den ju inte göra heller om jag är så medioker som jag tror. All publicering kommer att lysa med sin frånvaro, och i skydd av mörkret kan jag fortsätta att utvecklas långsamt.

Jag kommer nog att byta metod för tillverkningen av följetongsromanen, oklart bara till vilken slags.

Håkan Tendell

Det är titeln på det bidrag jag skickat till www.55ord.se - en tävling där man skall skriva en story på max 55 ord. Varje månad utses en vinnare som får tusen spänn.

”What are the odds?”, brukar man ju tänka ibland, men att aldrig delta är att aldrig ge sig chansen att vinna.

Håkan Tendell

Martin Gore singing Sister of Night

Bono singing With or Without You

David Bowie singing Heroes

Thank you

Håkan Tendell

Det är bara att jämföra dagens Göteborg med dagens New York för att kunna konstatera att vi ligger hundra år efter i utvecklingen.

Holländarna byggde upp Göteborg i början på 1620-talet. Sedan drog holländarna till södra Manhattan och byggde upp Nieuw Amsterdam efter samma koncept som de använde för att bygga Göteborg. Nieuw Amsterdam bytte namn till New York när engelsmännen tog över stan 1664. The rest is history, som de säger.

New York är en kulturell världsmetropol. Är Göteborg också det? Kanske. Inte. Var började det gå snett? Varför blev New York vad det blev och varför är Göteborg inte mer än vad det är?

Det finns en utbredd uppfattning i Göteborg om att den här stan skall vara den stora småstaden eller den lilla storstaden eller blott ett pittoreskt fiskeläge utmed Västkusten där man nöjer sig med att sitta på kobbar, äta räkmackor och vinka till fiskmåsar.

De som vill ta den här stan till högre nivåer möter ofta kompakt motstånd. Det är som att spela i ett fotbollslag som har bestämt sig för att alltid vara ett mittenlag i Allsvenskan, varken mer eller mindre. Kommer någon och säger att man borde satsa på att ta SM-Guld, komma ut i Europa och spela i Champions League möts denne med förvåning alternativt förskräckelse. Lyckligtvis är det inte så i den verkliga fotbollens värld. Där har ju IFK Göteborg visat framfötterna genom att ha vunnit UEFA-cupen två gånger (1982 och 1987), nått semifinal i Europacupen (1986), kvartsfinal i Champions League (1995) samt i modern tid kryddat framgångarna med ännu ett SM-Guld (2007).

Nåväl, allt är inte tråkigheter med kulturens Göteborg, och även om det är vanligare att göteborgare ibland längtar till New York än att New Yorkbor ibland längtar till Göteborg, finns här ändå mycket av livets goda, vilket jag tänker presentera ett urval av här nedan.

SCENER

Angeredsteatern

Atalante

Backateatern

Folkteatern

GotEvent (Ullevi, Scandinavium)

Göteborgsoperan

Hard Rock Cafe

Konserthuset

Liseberg (Stora scenen, Rondo, Lisebergshallen m m)

Lorensbergsteatern

Musikens Hus

Nefertiti

Park Lane

Pustervik

Sticky Fingers

Storan

Trädgårn

Valand

EVENEMANG

Bokmässan

Dans- och teaterfestivalen

Filmfestivalen

Kulturkalaset

Metaltown

Poesifestivalen

Way Out West

West Coast Riot

MUSEER

Aeroseum

Idrottsmuseet

Maritima museet

Medicinhistoriska museet

Naturhistoriska museet

Röhsska museet

Sjöfartsmuseet

Stadsmuseet

Volvomuseet

Världskulturmuseet

ÖVRIGT

Bergakungens salar

Brew House

Emigranternas Hus

Hagabion

Konsthallen

Stadsbiblioteket

Universeum

Göteborgs-Posten

Göteborgs-Tidningen

Du är välkommen till Göteborg, inte bara som turist eller artist, utan också som invånare för att forma en ny kulturell världsmetropol.

People of the World, I call upon you to gather here in Gothenburg to rejoice and be a part of the movement that in a distant future will make this city a World Metropolitan of Culture. We need millions of people and plenty of years of creativity to make this happen. I call upon you and I welcome you and I thank you.

Håkan Tendell

För att bringa någorlunda ordning i mitt huvud har jag idag spaltat upp vilka romaner det är jag skall skriva de närmaste åren. Med tanke på hur många manusidéer jag haft tänkte jag att det vore bäst om jag begränsade mig till nio stycken. Jag beslöt mig för att kalla dem för R1, R2, R3 und so weiter. Det gick som på löpande band att anteckna några ord om vad de fem första romanerna skulle handla om. Sedan tog det stopp. Jag visste att jag närsomhelst skulle kunna fortsätta komma på fler nya och gamla idéer, men eftersom de fem första lät sig nedtecknas utan betänketid förstod jag att det är dessa jag verkligen vill skriva innan jag far till de sälla jaktmarkerna.

Den filosofiska romanen tog jag inte med på min lista eftersom den redan är klar och just nu är ute på sin sista resa hos ett förlag. Blir den antagen där blir jag mer än lycklig, men om även detta förlag finner romanen osäljbar kommer jag att låta den få vila några år eller kanske för gott.

R1 är den kärleksroman jag håller på med för närvarande. Jag brukar vara snabb med att komma på titlar, men den här romanen har ingen titel ännu, inte ens en arbetstitel. Där titeln skall stå i manuset har jag bara skrivit ”xxx”.

R2 är det mästerverk som jag hade planerat att skriva i sommar, men så fick jag ju då reda på den här lukrativa romantävlingen och då bestämde jag mig för att göra ändringar i mina planer (som om det inte vore det jag hela tiden gör…).

R3 valde jag som R3 innan jag kom på att R5 egentligen borde vara R3 eftersom jag kom på den manusidén för tio år sedan och har gjort ett filmmanus av den samt två ofullbordade bokversioner. R4 har jag dock funderat på i tjugo år, men jag tror den är svårast, så den borde egentligen bli R5. Frågan är nu om R5 skall bli R3 och R3 R4 eller om R5 bara skall bli R4. Klart är i alla fall att R1 och R2 ligger fast. Därefter får R3 vara R3. Ja, jag gör så. R3 är enklare än R5. Och eftersom jag lagt ned så mycket möda i mitt liv på R3 skall jag minsann se till att göra succé av skiten. Min möda skall inte ha varit förgäves. Jag är en bättre författare nu än jag var 1998 och jag är en bättre författare nu än jag var våren 2007 när jag beslöt mig för att utplåna de 20 eller 25 sidor någonting som det ofullbordade manuset då bestod av.

Idag har jag börjat läsa på en ny bok: Dantes ”Den gudomliga komedin”. Jag har kommit till sång VIII i Inferno. Det är rena rama uppgörelselitteraturen och inte alls en informationsbroschyr om var man tar vägen i livet efter detta. Dante var som så många andra författare genom historien en besvärlig typ för etablissemanget och han landsförvisades från sin hemstad Florens. I boken låter han inte bara anonyma, giriga präster, påvar och kardinaler plågas i helvetet, utan namnger också var mer konkreta personer hör hemma, till exempel enligt följande:

”I denna döda farled dök en gyttjig gestalt upp framför mig, och sade: ‘Du där som kom i förtid hit, säg vad du heter!’

Och jag: ‘Jag kom, men tänker inte stanna; men vem är du, som så har smutsat ner dig?’

Och han: ‘Du kan väl se jag är förtappad.’

Jag svarade: ‘Fördömda ande, evigt må du förbli här med din gråt och jämmer! Jag känner dig, hur lorten än dig döljer.’

Han sökte gripa relingen, men vaksamt stötte då mästaren tillbaka honom med orden: ‘Bort, din hund; ner till de andra!’ Sen slog han armarna om halsen på mig och kysste mig, och sade så: ‘Välsignad hon som dig födde, ty din harm är ädel! Den där var full av högmod när han levde och intet gott hans eftermäle smyckar; i raseri dväljs därför här hans skugga. Hur många tror sig icke stora pampar hos er, som här skall stå som svin i smutsen och där blott kvarlämna förakt och avsky!’

Och jag: ‘O mästare, jag skulle gärna se honom riktigt pressas ner i soppan innan vi landar på den andra sidan.’

Han sade: ‘Innan stranden blivit synlig kommer din önskan fyllas; att du njuter den tillfredsställelsen är rätt och riktigt.’

Strax efteråt fick jag se gyttjefolket misshandla denne så i grund, att ännu jag lovprisar och tackar Gud för detta. Samtliga skrek de: ”På Filippo Argenti!’; och vildsint högg den rabiate från Florens tänderna i sina egna lemmar. Så blev han kvar bakom oss; nog om honom.”

Det var ord och inga visor det. Hämnd, ljuva hämnd. Kristendomen är en härligt flexibel religion. När Nya Testamentets ”vända andra kinden till” känns för mjäkigt kan man alltid med Guds goda minne hänge sig åt Gamla Testamentets ”öga för öga, tand för tand”.

Vad har jag annars gjort idag förutom att läsa ur en klassiker och fastställt tillverkningsordingen av mina egna eventuella klassiker? Jag tog en lång promenad på stan, och överallt mötte jag dessa gäng med uppklädda, salongsberusade, fnittriga kvinnor i 25-50-årsåldern som pratade om ”Sex and the City”. Jag måste erkänna att jag har sett tillräckligt många avsnitt av TV-serien för att förstå vad kvinnorna refererade till. För er som inte känner till SATC, vars bioversion har premiär idag, kan jag berätta vad serien handlar om.

Fyra väninnor bor i New York. Charlotte, den mörkhåriga, är väldigt pryd och har bara sex med lampan släckt. Samantha, den blonda, är en slampa som är på allt som rör sig. Miranda, den korthåriga, är intellektuell och bisexuell. Carrie, den med lockigt hår, drömmer om att leva samma liv som Blondinbella och är kär i en snubbe som inte är så värst intresserad av henne. Det väninnorna har gemensamt är att de älskar att shoppa skor och handväskor. När de inte shoppar eller har sex träffas de på caféer för att snacka snusk.

Om jag var tvungen att bo på en öde ö med någon av dessa kvinnor, vilken skulle jag då välja?

Efter att ha funderat en stund är mitt svar att jag nog inte skulle vilja ha någon av dem, utan hellre Rachel eller Monica eller Phoebe. Också de är ju väninnor i New York, men förefaller desto mer sympatiska. Fast TV-seriekvinnor finns ju inte i verkligheten. Alla människor utgör en blandning av såväl goda som dåliga sidor, om än föränderliga i tid och rum. Den människa som är genomgod eller genomsympatisk existerar förmodligen inte. Vid närmare eftertanke är nog inte heller TV-seriekaräkterna genomgoda eller genomsympatiska. De skall ju ändå gestalta människor i levande livet på ett trovärdigt vis. Den som är genomgod eller genomsympatisk är kanske snarare att likna vid en robot än en människa, men vi bör såklart sträva efter att vara så goda och sympatiska som möjligt, för vi har en lång väg att vandra innan vi kan uppnå robottillståndet.

En annan människa som verkar god och sympatisk är Barack Obama. Kunde jag rösta på honom skulle jag rösta på honom. Han känner kanske inte till huruvida jag är röstberättigad i presidentvalet eller ej, men sedan jag på hans hemsida förklarade att

“America used to be the Leader of the free world, but look what it has become: A right-wing Christian version of the Third Reich. But I have belief in America. I believe that America once again can become a role model for the rest of the world. And I can see the President of the United States of America – Barack Obama – make this world a better place to live in, not just for millions of Americans, but for billions of humans all across the globe.

Håkan Tendell, Sweden, Europe, Earth”

har han börjat att skicka en massa långa mejl till mig. Det står verkligen så i Outlook: ”Från: Barack Obama Till: Håkan Tendell”.

Oftast berättar han att han behöver stålar. Ja, vem behöver inte stålar?

Nu senast formulerade han sig så här (av utrymmesskäl tar jag bara med början och slutet på mejlet):

 ”Håkan –

Since we announced our decision not to accept taxpayer funds for the general election, tens of thousands of people like you have come forward to declare their independence from a broken system.

This decision frees us to build a movement of millions of people giving whatever they can afford to a campaign that is truly reforming the way our political process works.

It also frees us to take our campaign for change to parts of the country where Democratic presidential candidates haven’t spent too much time in the past.

Our first television ad of the general election season goes on the air today.”

Och här kommer slutet:

Our fellow Americans are counting on us, and the stakes couldn’t be higher — we can’t afford another term of George Bush’s disastrous policies.

We have a responsibility to win this election and deliver for them.

But with Washington lobbyists and special interest PACs declaring that they will spend hundreds of millions to tear us down, it’s up to us to stand up for the change we need.

More than 50,000 people declared their independence since our announcement. Support our campaign for change and declare your independence today to help reach our new July 4th goal of 75,000 donors.

https://donate.barackobama.com/match

Thank you for everything,

Barack”

Barack, jag hoppas att du vinner presidentvalet, men det är inte löning förrän den 25:e, så jag har inte så många dollar att avvara. Jag har ett antal nickels, dimes och quarters i en byrålåda, men de har du väl inte så stor glädje av, antar jag. För övrigt kommer jag nog inte att växla några kronor till dollar förrän jag fått min första bok publicerad. Då skall jag dra till New York i ett par veckor och bara vara, kanske sitta på en bänk i Central Park i skymningen och skriva några låtar eller nåt. Jag vet inte. Jag ser bara framför mig att jag är i New York. Det är kväll. Det är mörkt. Och jag går på gatorna med blicken ibland i asfalten, ibland svepandes över husväggarna, ibland mötandes en kvinnas blick. Jag befinner mig i ett kosmos där jag är en främling, men också aldrig så hemma.

Håkan Tendell

5 000-vallen sprängd.

Skönt.

Håkan Tendell

Nu,

när marken under fötterna tycks svikta,

när orosmolnen hopar sig vid horisonten,

när det plötsligt hörs ett avgrundsvrål och ljudet av tusentals hovar,

när himlen förmörkas av sylvassa pilar och stenblock i riktning mot oss.

Stå fast vid min sida med skölden som skydd och svärdet i högsta hugg.

Håll blicken rakt fram, var beredd på att kämpa hur mäktigt än motståndet är.

Hela ditt liv har du slipats för

den stund du nu står inför.

Det är nu som det avgörs

om allt var förgäves

eller om det blir till din favör.

Röken förblindar ditt öga

och stridslarmet dövar dig helt.

Att nu ta till flykt båtar föga,

ej heller att ligga ner stelt.

Var med mig nu,

vi skyddar varandra

när striden är i full gång.

Min hjälp det är du

när vi ensamma vandra

in i vår hjältesång.

________________

Håkan Tendell

Flera källor rapporterar nu att Expressen har valt ut de trettio finalister som skall tävla om att bli tidningens sommarkrönikör. Jag är inte en av dessa finalister.

Men nu gäller det att ta sig samman och tacka för en god match.

Drygt 740 aspiranter. 30 kvalificerade sig till final.

Om jag inte ens tillhör landets trettio bästa skribenter efter det att proffsen är borträknade, vad har jag då i turneringen att göra? Jag måste träna mer. Jag måste läsa mer. Jag måste skriva mer. Jag måste bli bättre på att studera de stora mästarna. Och även om jag måste bli bättre på det måste jag också gå min egen väg. Att bara kopiera någon annans stil är inte min väg att gå. Jag vill skriva det som ingen ännu har skrivit. Jag vill nå dit ingen människa tidigare nått. I natt drömde jag att jag vandrade på månen. Jag steg ut på månytan utan rymddräkt. Det var kallt, det var svart och månen var grå. Jag visste att det inte var bra att vandra utan rymddräkt, men jag ville prova hur länge jag kunde vandra därute utan att det blev för jobbigt. Så jag gick utan rymddräkt och det var svalt och friskt och jag kunde andas. När jag vaknade kändes det som om drömmen betydde något, som om den varslade om en ny tid, men den visade sig inte betyda någonting alls.

Håkan Tendell