Världsrymden väntar

Befinner mig på ett internetcafé på Centralstationen. Det är egentligen inget café, utan bara en massa datorer och ett par betalautomater. 19 spänn för en timme. Det passar mig utmärkt. Även om det är löning idag måste jag börja bli mer restriktiv med mina utgifter. Bildskärmen på min dator därhemma har sedan några dagar tillbaka bestämt sig för att aldrig mer visa mer än skärmens övre tredjedel, så det blir till att spara pengar och köpa en separat skärm i sommar och hoppas på att det funkar med bild på den så att det inte är datorn i sig som sänder ut den meningslösa tredjedelsbilden.

Vore det inte för att jag är författare skulle jag kunna köpa ett månadskort (för 99 spänn tror jag att det var) på det här caféet och leva utan dator hemma, men det är nog bara nyttigt för mig att avstå internet för ett tag, eller dator överhuvudtaget. Jag skall skriva mitt manus för hand och när det är klart någon gång i sommar, föra över det till Word, skriva ut det och sedan skicka det till ett förlag. Ett förlag i taget. Det hör till god sed i branschen.

Det har hänt mycket i mitt huvud på sistone. Jag skall inte skriva några fler noveller. Det är romaner jag skall skriva. Jag skall bara skriva ett manus i taget. Jag skall skriva det för hand. Innan jag börjar skriva manuset i ett eller två kollegieblock, skall jag i ett annat kollegieblock skriva en synopsis, utkast till scener, detaljerade karaktärsbeskrivningar, fundera över ur vems perspektiv boken skall berättas och allt sådant där som jag aldrig har gjort förut utan bara kastat mig in i handlingen med hjälp av den gudomliga inspirationen. Det är dags för mig att börja arbeta professionellt.

Min kronologi över Europas historia har jag sedan tidigare lagt på is. Nu lägger jag även min filosofiska roman på is för eventuell och rejäl omarbetning i en obestämd framtid. I dess nuvarande skick är den astråkig för läsaren. Det har jag förstått när jag har studerat ett antal böcker om skrivarkonsten. Alla romaner som fylls med filosofiska tankegångar är astråkiga för läsaren. Var är spänningen? Varför skall man vända blad? Så länge man inte skriver rena faktaböcker måste man se till att det finns något som får läsaren att välja att läsa vidare, sida för sida, kapitel för kapitel, bästsäljare för bästsäljare. Jag är inte där än. Jag är ingenstans. Jag kan inte skriva.

Nu lägger jag alla idéer jag någonsin haft på is och börjar tänka som en riktig författare, en sån där som är angelägen om att faktiskt lyckas någon gång och som därför kastar amatörismens ok ifrån sig och istället axlar professionalismens mantel. Det där lät riktigt dåligt. Tanken var god och metaforerna var uppfunna av mig själv i detta nu, men de stank ändå som de värsta klichéer. Det har jag lärt mig i böckerna att man skall undvika alla gamla fraser som en gång i tiden kanske var fräscha, men som nu bara besudlar texten. Det där med ”besudlar texten” hittade jag på själv i detta nu. Och det lät bra. Jag måste komma ihåg att använda ”besudla” i någon form i min kommande roman.

Håkan Tendell

Idag har jag under en tågfärd till Stockholm tur och retur läst ”Creative Writing” av Dianne Doubtfire. Jag önskar att jag kunde åka tåg dygnet runt. Det kändes oerhört avslappnande att inte ha möjlighet att göra något annat än att läsa (jag lyckades till och med läsa i en timme i en bänk på Stockholms central vilket kanske är ett tecken på att mina koncentrationssvårigheter när det gäller läsande nu helt har försvunnit). För ett halvår sedan gjorde jag i tjänsten en liknande tågresa för att genomgå del 1 av den kurs jag idag genomgick del 2 av (en handledarkurs för domstolssekreterare). Den gången ledde resan till att jag började skriva på min hybrid av en roman och ett filosofiskt verk. Det var det manuset som jag i ett ofulländat skick sände till ett förlag för ett tag sedan. Jag längtar efter att ta itu med det och göra det bättre (för det kommer med säkerhet att bli refuserat) (och jag skall aldrig mer skicka iväg något som jag inser är undermåligt redan när jag klistrar på frimärkena), men innan det skall jag skriva en deckarnovell och rentav också en riktig deckare som kan generera inkomster eftersom jag ändå håller på och läser några deckare för att få inspiration till novellen. Vare sig novellen eller romanen kommer dock att bli några vanliga deckare enligt konstens alla regler, dels för att jag har insett att jag har en stark önskan av att vara unik, dels för att jag inte behärskar konstens alla regler. Jag har förvisso läst en bok om skrivande idag, men jag har läst ett par sådana böcker förut och skrivreglerna fastnar ändå inte så lätt i mitt huvud, kanske just för att jag vill vara unik och därför känner en instinktiv motvilja mot att följa regler, men innerst inne vet jag att jag slutligen måste tillämpa alla dessa regler. Det är bara det att jag inte vill bli färdigförpackad än. Jag vill uppfinna hjulet själv. Därmed inte sagt att jag inte redan har snappat upp vissa regler, men hur som helst är det så att för att bli en bästsäljande författare måste jag i framtiden sätta mig ner och sammanställa ett regelverk grundat på diverse källor och sedan följa det, men jag är inte där än och det beror kanske på att att jag inte vill vara där än. Jag vill vara unik. Jag vill vara jag. Jag vill testa om världen kan tycka om vad jag åstadkommer i min naturliga skepnad. Ja, jag hör ju på mig själv hur allt det här låter, men det är så det är. Så är jag vad gäller det mesta. Jag går ofta min egen väg istället för att följa en redan utstakad bana. Det är inget jag kan rekommendera för andra, för se på mig! Vem är jag? Vad är jag? Vad har jag åstadkommit? Inget. Åtminstone inget av värde. Och detta bara för att jag med en dåres envishet stapplar fram längs min egen irrfärd.

Nog för idag.

Annars känns allt bra. Jag skrev en dikt för ett tag sedan som verkligen fick mig att tänka i nya banor. Och jag fick beröm och applåder för den och för några dagar sedan upptäckte jag att jag hade fått en applåd till och den värmde på ett alldeles särskilt sätt, vilket gjorde att det mesta nu känns bra.

Livet kan vara ok ibland, och nuförtiden får jag den känslan allt oftare. Det är bra. Det är mycket bra.

Håkan Tendell

De är inte bundna till varann. Orden står fria att placera sig i vilken ordning som helst. Det handlar om att ge dem fria tyglar, att låta dem arrangera sig själva så som det passar dem.

Varför är det så svårt?

Nej, varför är det så lätt?

Bort alla filter, all process som staplar på hög och drar rätvinkliga linjer! Bort allt som låtsas skapa struktur! Fram med det nya, det som inte vet vem jag är! Lev inte som jag lär, eller gör precis det, gör vad ni vill med den yta ni får, ni är fria att skapa precis vad som helst!

Håkan Tendell

Jag såg Atlantis sjunka,
biblioteken som dränktes i vågorna,
böckerna som löstes upp
av vatten så salt.
Jag såg vetenskap gå förlorad
för tusentals år.

En bok bar jag med mig
på mitt flytetyg.
Det var en tunn bok
med en enda dikt.
Jag läste den högt
för den kvinna som fann mig
utmärglad på en sandstrand.

”Hell dig, du skapare
som sprutade lava
mitt i Atlantens hav,
du som lät växter
slå rot på vår ö
och forslade skeppsbrutna hit.
Vi tackar dig, skapare
som sprutade lava
mitt i Atlantens hav,
du som lät nödställda
kvinnor och män
leva i trygghet och frid.
Stor är du, skapare
som sprutade lava
mitt i Atlantens hav,
du som visade vägen
och hjälpte oss fram
till de många gåtornas svar.
Men varför, o skapare
som sprutade lava
mitt i Atlantens hav,
varför mullrar din berggrund på nytt?
Är det för att vi i högmodets namn
från dina regler har flytt?”

Och kvinnan som fann mig,
hon lärde mig språket
som talades i hennes trakt.
Strax var jag stark nog
att sköta mig själv,
så jag gav mig en dag ut på jakt.
Byten fanns inga,
men en man kom till mig
och ville sluta en pakt.
Han erbjöd mig ära,
lycka och framgång,
han sa att det stod i hans makt.
Jag tog då mitt svärd
och gjorde mitt jobb,
och det jobbet, det var en ren slakt.

Från Atlantis jag kom
för att sprida en dikt
som handlar om högmod och fall.
Med svärd i min hand
blev den känd för hin håle
vars saga därmed blevo all.

Håkan Tendell

Det kommer att ta tid. Det kommer att ta lång tid innan jag blir publicerad. Först måste jag skriva något som duger.

Bläddrade i böcker i en bokhandel på lunchen. 

 Jag måste tänka i nya banor för att lyckas. 

Ja, jag måste nog tänka i nya banor vad gäller hela mitt liv.

Men det orkar jag inte göra ikväll. Dagens ekorrhjul har tagit hårt på mina krafter, och det lär morgondagens också göra, och dagens efter det likväl. Sedan väntar helgen. Och sedan…

Måste muntra upp mig själv. Många framgångsrika författare har säkert börjat som jag, som lågavlönade knegare, fast mycket tidigare i sina respektive liv, det återkommer ständigt till mig, det där att jag förspillt min tid, och det gör mig lätt bedrövad, men återigen borde jag påminna mig om att i författaryrket är erfarenheternas rikedom en tacksam källa att ösa ur.

Jag borde en gång för alla belysa för mig själv att jag faktiskt inte har varit sysslolös under min levnads bana.

1982-1985: Naturvetenskaplig linje på Schillerska gymnasiet i Göteborg.

1985: Sommarjobb som diskare på charkuterifabriken Goman i Göteborg.

1985-1986: Laboratorieassistent på Institutionen för organisk kemi vid Göteborgs universitet.

1986-1987: Kompanibefälsskola på Skaraborgs regemente i Skövde.

1987: Kadettskola på Pansartruppernas stridsskola i Skövde.

1987-1988: Reservofficerskurs på Pansartruppernas stridsskola i Skövde. Blev löjtnant.

1988: Sommarjobb som fryslagerarbetare på GB-Glace i Göteborg. 

1988-1989: Kansliskrivare på Sjömansskattekontoret i Göteborg.

1989-1995: Juristlinjen på Handelshögskolan i Göteborg. 180 poäng. Blev jur. kand.

1990: Sommarjobb som personskadereglerare på Trygg Hansa i Göteborg.

 1991: Sommarjobb som instruktör i pansarstrid på Pansartruppernas stridsskola i Skövde.

1993: Bolagsstämmoarbetare inför och vid ett antal bolagsstämmor på Volvos juristavdelning i Göteborg.

1994: Sommarjobb som informatör för Näringslivets EU-fakta i Halland.

1996: Läkemedelsindustriföreningens utbildning. Blev auktoriserad läkemedelskonsulent.

1996: Läkemedelskonsulent för Roche i Norrland. (Alganex, Synvisc)

1997-1998: Läkemedelskonsulent för Roche i Västsverige. (Alganex, Synvisc, Didronate)

1999-2002: Läkemedelskonsulent för Searle / Pharmacia i Västsverige. (Arthrotec, Nobligan, Celebra)

2002-> Domstolssekreterare (och från 2004 även handledare för notarier) på en brottmålsavdelning vid Göteborgs tingsrätt.

x

Och varför hoppade jag av ett jobb 2002 som innebar tjänstebil och 30 000 kr i månaden m m?

Därför att pengar inte är allt. Det var lätt att säga då när jag hade gott om pengar, men det var ett helt rätt beslut. Jag var aldrig säljartypen. Jag trivdes inte heller med att agera i den grå zonen av mutor och tvivelaktig marknadsföring. Jag ville inte riskera att köra ihjäl någon på vägarna under mina dagliga rallyfärder för att hinna till olika möten. Jag ville inte riskera andras liv så ofta i onödan då en tredjedel av alla möten bestod av att den man skulle träffa var oanträffbar eller spårlöst försvunnen. Jag ville inte komma hem på kvällarna till en lägenhet som inte var ett hem, utan ytterligare en arbetsplats fylld av läkemedelsprover, videokassetter, böcker och gåvor som skulle delas ut till kunderna, koppla upp mig på nätet och gå igenom alla mejl som droppat in under dagen. Och jag förstod att jag inte hade något liv eller att jag ville avsluta det när jag våren 2002 ett par gånger försjönk så djupt ner i förtvivlan över mitt samtida och framtida liv att det enda jag kunde tänka på var att hoppa från Älvsborgsbron. Det handlade inte om att jag resonerade om fördelar och nackdelar med livet. Hjärnan resonerade inte alls, utan ville bara fly från min pågående mardröm. Döden syntes vara enda utvägen. På helgerna flydde jag in i krogens värld, men det gav mig bara tillfällig ro.

En dag i april 2002 bestämde jag mig för att det fick vara bra med allting. Jag skulle alltså inte hoppa från bron, utan hoppa av från jobbet. Jag kom hem på kvällen och skickade ett mejl till mina chefer: ”Efter moget övervägande har jag kommit fram till att jag inte längre skall arbeta inom läkemedelsindustrin. Jag återkommer med besked om hur jag tänker göra med mina sparade semesterdagar.”

Jag planerade att resa till Egypten, vandra rakt ut i öknen och inte återvända förrän jag hade kommit fram till sanningen, meningen eller vad som helst.

Ödet behandlade mig väl innan Egyptenresan tog form. Jag hade sökt olika slags kontorsjobb i januari och hade fått avslag på allt utom jobbet på tingsrätten. Jag hade förmodat att de inte hade besvärat sig med att skicka ut besked till de som inte var intressanta. Men de kontaktade mig och jag fick jobbet och de ville att jag skulle börja så fort som möjligt. Jag började den 13 maj 2002 och har varit där sedan dess. Visst har jag sökt ett par andra jobb under årens lopp, och visst har jag många gånger föreställt mig att jag kommer att dö av hjärtinfarkt innan 65. Arbetet är stundtals komplext, arbetsbördan oändlig och mängder av deadlines ser till att tempot i fabriken hålls uppe. Att jag har stannat kvar beror kanske på att jag känner att jag gör en insats för samhället eller också är det av ren fåfänga då brottmålen får stort utrymme i massmedia. Man lever och arbetar i händelsernas centrum. Kanske är det så enkelt, men jag vill hellre tro att jag gillar att jobba där för att samhället behöver mina insatser.

Men jag måste också ställa mig frågan om jag är till för staten eller om staten är till för mig eller om jag skall fortsätta att försöka uppfylla just min dröm.

Jag drivs av att göra bra saker för samhället, men oegennyttan tar hårt på mig. Jag borde bekymra mig mer för hur det skall gå för mig än hur det skall gå för nationen. Jag är inte statsminister. Jag är inte ens justitieminister. Jag är inte vald av folket att leda det här landet i rätt riktning. Jag sökte bara ett jobb där jag skulle kunna kämpa hårt under arbetstid, och varje kväll sedan kunna stänga dörren efter mig och känna att: ”Nu börjar mitt liv, min fritid, min tid att göra vad jag vill med.” Och så småningom kom jag i juni 2006 fram till att jag av alla idéer jag haft skulle satsa på författaryrket och inget annat. Mitt fokus har det väl varit lite si och så med, men jag får säga att jag under de två senaste åren ändå har följt en röd tråd, vilket jag inte kan bli beskylld för att ha gjort i mitt tidigare liv. Det dröjde dock länge innan jag kunde med att kalla mig författare, men nu säger jag det utan att blinka. Jag är författare. Jag är också poet, men poesin har alltid varit ett sidospår, det är jag medveten om. Det är dock ett sidospår som har gett mig träning i att skriva, och framförallt har det gett mig möjlighet att bearbeta mycket som jag har haft inom mig.

Håkan Tendell

Författare & Poet