Världsrymden väntar

Jag har inte tagit något fotografi på över två månader, men när jag skådar en sådan här vy, vaknar livsandarna till liv inom mig igen.

Det är vackert att leva ibland.

Håkan Tendell

På påskaftonens kväll skrev jag min skräcknovell och mejlade iväg den kl. 23.59. Jag ville få det gjort före dygnets slut trots att deadline inte är förrän den 15 maj. Novellen blev välskriven, actionfylld, men skräckinjagande? Jag vet inte. Det kan i och för sig vara svårt att bedöma skräcken när man själv vet slutet. Nåväl, nu är det gjort.

Jag har gjort en lista på drygt hundra verk som jag måste läsa. Huvudsakligen romaner. Några diktsamlingar. Ingen facklitteratur. Jag kan nästan påstå att jag har läst tillräckligt med facklitteratur i mitt liv. Ändå känns det som att jag inte kan någonting. Det är möjligt att jag är en av landets mest allmänbildade personer, men till vad nytta?

De närmaste åren måste jag försöka strunta i facklitteratur, bortsett från böcker som handlar om skönlitteratur på ett eller annat sätt. Jag blir så uppgiven när jag tänker på hur många år jag har levat och inte läst de böcker som jag borde ha läst för att bli världens mest framstående författare eller för att bli en publicerad författare överhuvudtaget. Jag har lånat några deckare som jag skall plöja igenom för att kunna skriva den där deckarnovellen vars deadline är den 30 april, men efter det måste jag börja från scratch och insupa allt det som alla andra redan har insupit. Eller också är det så att alla andra inte har läst alla böcker. De har kanske också levt ett liv som har fyllts med andra saker. Men nu är det som det är. Jag tänker skriva en duglig bok om det så blir det sista jag gör, vilket år det nu kan röra sig om. År 2031 går jag i pension. Då kommer jag att få gott om tid att läsa och skriva. Mitt mål är att bli publicerad före år 2050.

Man skall kanske inte klandra sig så mycket för vad man inte har gjort i sitt tidigare liv. De beslut man fattade då var säkert någorlunda välgrundade baserat på den erfarenhet och de visioner man hade då. Genom allt man upplever med åren förändras också personen gradvis. Man har minnen från en svunnen tid, men är det möjligen minnen från en annan människa än den man är idag?

Vem var jag i Los Angeles 1985? Vad ville jag uppleva då?

Vem var jag i London 1987? Vad hade jag för planer för framtiden?

Vem var jag i Barcelona 1992? Hur såg mina drömmar ut?

Vem var jag i Milano 1995? Vad hade jag för visioner?

Vem var jag i New York 1997? Hur förändrade mötet med staden mig?

Vem är jag i Göteborg den 24 mars 2008, kl. 11.39? Vad vill jag? Vilka möjligheter har jag att framgångsrikt fortsätta på den väg som jag bestämde mig för den 21 juni 2006?

Jag har utvecklats. Det har jag.

Sommaren 2006 var jag en rookie. Sommaren 2007 hade jag provat på både det ena och det andra. Sommaren 2008… Sommaren 2009… Sommaren 2010…

Det finns ingen anledning till att drabbas av panik. Jag kommer eventuellt att leva länge till. Min tid kommer.

Har jag inte alltid vetat vad jag ville bli? Förvisso, men jag har också velat bli så mycket annat. Det är det som har varit det stora problemet, att jag inte hade någon röd tråd att följa. Men nu har jag ju hittat min nisch här i livet. Än så länge kan jag dock inte leva på författandet. Det kan jag kanske inte ens efter den första romanen, men efter den första romanen kommer allting ändå att förändras. Allting. Fullkomligt.

Håkan Tendell

Gårdagens deppighet höll i sig tills nu när datorns bildskärm efter två timmars uppvärming började fungera igen, felfritt till på köpet. Min dator är tillbaka, så även jag.

Och på tal om att vara tillbaka: En av mina svagheter är att jag lever alldeles för mycket i det förgångna. Jag bryts ned av allt dåligt som hänt mig och jag plågas av allt dåligt jag själv gjort och om jag förmår att minnas allt bra som hänt mig, konstaterar jag att de dagarna aldrig kommer igen. Hur kul har jag på en skala? Egentligen?

Till vardags är jag en person som det är lätt att ha att göra med och jag är skämtglad. Det är kanske inte bara en fasad. Tänk om det är mitt verkliga jag samtidigt som den här deppiga sidan av mig bara är en fasad. Jag kanske inte alls lider av någon weltsmerchz, utan jag är kanske en helt vanlig arbetargrabb som njuter av livet och gillar att gå på bio, gå på fotboll och gå på krogen, även om det är längesedan jag var en sån där som ett par gånger i veckan brukade gå på krogen.

Jag mår kanske alldeles förträffligt. Det är sant just nu, men det var inte sant för en timme sedan. Att man kan vara så beroende av sin dator att dess funktionalitet kan påverka ens mentala hälsotillstånd, är det inte skrämmande? För en författare av idag är det dock nog så viktigt att datorn fungerar. Visst, man kan skriva på skrivmaskin och använda tippex som man gjorde förr, det kan man ju. Datorn har gjort mig bortskämd.

Jag är lycklig nu, men är kanske olycklig ikväll. Det är väl bäst att jag aldrig mer stänger av min dator, utan den får helt enkelt vara påslagen med fungerande bildskärm tills jag om ett år dels har betalat av min bankskuld, dels har tjänat ihop pengar till en ny dator. I vart fall får den vara påslagen tills jag har skrivit och skickat in de två novellerna.

Den ena novelltävlingen har jag nämnt tidigare, den andra arrangeras av www.axplock.se 

Novelltävlingen på mitrania går ut på att man skall skriva en fantasy- eller sf- eller skräcknovell på 4 000 – 20 000 tecken inklusive mellanslag.

Novelltävlingen på axplock går ut på att man skall skriva en deckarnovell på högst 15 sidor eller 40 000 tecken utan blanksteg.

Deckare är visserligen inte min genre, men vad är då min genre? Jag skriver inte i någon viss genre såvida inte undermålig, märklig litteratur är en genre. Men skall jag alltså skriva en kort deckare. Det kommer att bli det svåraste jag någonsin gjort. Med andra ord är det bäst att jag skriver den där fantasysciencefictionhorrorprylen ikväll så att jag får den överstökad. Det rör bara till det i mitt huvud när jag har flera projekt på gång samtidigt. Jag har redan en vag idé om vad den historien skall handla om även om jag inte vet om den kan klassificeras som tillhörande någon av de tre kategorierna. Det är definitivt inte fantasy, och jag vet inte om det är science fiction heller eftersom handlingen mycket väl skulle kunna fungera med dagens teknik och det är ännu inte skräck eftersom den vaga handingen än så länge mest är tänkt att mana till eftertanke, men jag får väl göra skräck av det hela, det blir nog enklast, trots att jag aldrig har skrivit något skräckinjagande i hela mitt liv.

Som ung läste jag ofta skräcktidningar och senare såg jag också en hel del skräckfilmer på bio, så nog har jag undermedvetet stoff inom mig att ta av, men frågan är hur man skall hinna bygga upp skräck på ett fåtal sidor. Fast kan man göra det i serietidningar skall väl jag lyckas med det också även om jag inte kan förstärka upplevelsen med bilder. Ja, nu har jag bestämt mig. Novellen skall fyllas med skräck.

Håkan Tendell

Jag skriver till er i ovisshet om jag i den närmaste framtiden kan kommunicera.

För ungefär en månad sedan kraschade min dator. Som tur var hade jag sparat mina påbörjade manus på en diskett. Några kvällar efter jobbet ägnade jag helt åt att installera Windows, bredbandet m m. Det lyckades. Efter en tids harmoni kom nästa krasch. Bildskärmen har börjat sjunga på sista versen. Grafiken i de två nedre tredjedelarna av bildskärmen flyter ihop till en ljus röra av svaga färger vilket gör det omöjligt att använda datorn. Ibland ger dock felet med sig efter en halvtimme så att, som i detta nu, skärmens innehåll hjälpligt kan avläsas om man böjer den bakåt, ibland sker det ingen förbättring alls. Min dator är från 2003.

Jag är fortfarande skuldsatt hos banken, och de övriga räkningarna som denna månad skall betalas är inte av de tunnare slaget. Om jag ändrar min livsstil och skippar all skräpmat skulle jag ha råd att köpa en ny bildskärm för tusen kronor, men det är möjligen ett riskabelt köp då jag inte är säker på om bildskärmen på min nuvarande dator måste vara i läsbart skick för att jag skall kunna installera en extra bildskärm.

Den i tiden närmaste novelltävlingens deadline är den 30 april. Jag skulle kunna skriva de max 15 sidorna för hand, köpa en skärm när jag fått aprillönen, be till de högre makterna att installationen fungerar, skriva in manuset i Word och så skicka iväg det hela.

Men just nu orkar jag inte tänka på novelltävlingar. Jag klandrar mig själv för att jag har försatt mig i en situation där jag inte har råd att köpa en ny dator när den gamla går i kras. Att be om hjälp är det inte tal om, för jag är den där typen som gärna hjälper andra men som ytterst sällan själv ber om hjälp. Kanske är det den svages lott i livet att han för att motbevisa sin svaghet in i det sista drar sig för att söka hjälp. Har man växt upp i betongen och den hårda vägen lärt sig att rovdjuren ger sig på de svagaste i bytesflocken, blir man kanske sån som jag, en som måste övertyga sig själv om att om han en gång till i sitt liv blir överfallen av ett gäng, måste han döda dem alla, och han har kapacitet att döda dem alla, det är sådant som den svage måste intala sig själv för att stå ut med att fortsätta leva.

Jag kunde ha skött mina kort väl här i livet, men det gjorde jag inte, och nu sitter jag här fattig och ensam och drömmer min författardröm som aldrig kommer att slå in för att jag är så jäkla kass. Jag förbannar min barndoms plågoandar för att jag blev den trasiga människospillra jag är, även om de kanske inte hade det minsta att göra med hur mitt liv sedan blev, men jag förbannar dem, för jag har tröttnat på att förlåta dem, och jag är glad över att de allra värsta är okända för mig, för annars hade jag ägnat stor möda åt att grubbla över om det vore rätt att hämnas eller inte. Och när jag tänker så här inser jag också att det aldrig någonsin kan bli fred i Mellanöstern. Aldrig. Någonsin. För hur obetydligt är inte mitt lidande jämfört med det lidande som i Mellanöstern utspelat sig under tusentals år och drabbat miljontals människor?

Jag vill inte tänka på min bakgrund mer, men den förföljer mig. Att nedtecka jobbiga tankar är ett sätt att få tankarna ur sitt huvud, och jag skall göra ett försök.

1975:

Det är kväll. Jag är nio år. Ett tonårsgäng på fem, sex för mig okända personer närmar sig. De är uppenbart påverkade. Kanske av alkohol. Kanske av thinner. Jag blir paralyserad och förmår inte fly. De omringar mig. Två killar håller mina armar medan de andra slår mig. Jag minns inte om de roterade så att alla fick möjlighet att slå. De som höll mig kanske höll mig med en hand och slog med den andra. Jag vet inte. Jag minns bara en massa knytnävar i ansiktet och på kroppen, och att jag inte förstår varför detta händer mig. Någon drar fram en kniv och håller den framför mina ögon. ”Nu ska vi döda dig”, säger han. Sedan går han bakom mig och hugger mig hårt i ryggen. Fysiskt gör det ont, men psykiskt gör det än mer ont, för jag vet om att de har mördat mig. Just då vet jag varken att jag kommer att överleva eller att denna upplevelse för alltid kommer att förändra min personlighet. Bort med grundtrygghet, självkänsla och annat trams. Resten av livet kommer att handla om att ta stryk och att ta skit och att oftast inte våga säga ifrån eller ge igen. I högstadiet kommer jag att vara den perfekta slagpåsen för andra att avreagera sig på. Men de kommer inte att kunna komma åt mig. De kan plåga mig, men inte skada mig, för jag är redan förstörd. Men jag dog inte när kniven träffade mig, för killen som håller i kniven visar mig snart att han för att skoja har huggit mig med skaftet istället för bladet. De skrattar. Sedan fortsätter de slå mig. Till slut börjar jag lipa. Därefter dröjer det inte länge förrän någon i gänget säger till de andra att de skall sluta. De slutar och försvinner sedan in i mörkret. Polisen kunde inte göra någonting, för jag mindes inte hur de som slog mig såg ut och det fanns heller inga vittnen.  

1976:

Jag badar i en sjö. Ett par äldre killar vill skoja med mig. Kanske visste jag vilka det var då, men jag minns det inte nu. Det går inte att hålla ordning på alla som har gett sig på mig. De två killarna trycker ned mitt huvud under vattenytan. Jag tycker inte att det är skoj. Efter ett tag funderar jag inte ens på om det är skoj eller inte. Allt jag kan tänka på är att jag snart måste andas. Jag kommer att drunkna annars. Jag vill inte dö. De låter mig andas. Sedan trycker de ned mitt huvud under vattenytan igen. Nu vet jag att de inte är ute efter att döda mig, att de bara vill skoja, men hur kan de veta hur länge jag kan hålla andan? Räknar de sekunderna? Tänker de hålla mig under vattenytan längre denna gång än den förra? Jag måste andas. Jag måste andas. Jag kommer att dö. Jag klarar inte av det här längre. Jag försöker kommunicera genom att vifta med mina armar, men de fortsätter hålla ned mig. Sedan får jag andas. Jag tror de hade skoj. Jag hade inte lika skoj, men jag tror inte att denna händelse påverkade mig så mycket i och med att jag redan var förstörd inombords sedan tidigare. Det sägs att tiden läker alla sår. Jag vet inte vem som myntade det begreppet, men han eller hon hade kanske en trygg uppväxt eller sånt trams, vad vet jag? Men jag får skylla mig själv, för bortsett från den där händelsen med kniven berättade jag aldrig för någon om vad jag råkade ut för. Kanske var jag rädd för repressalier, kanske var det bara så att jag inte reflekterade över min livssituation, utan bara vid varje enskilt tillfälle hoppades att de skulle sluta slå. Oftast fungerade det. Någon gav mig en spark eller ett par slag och så kunde den personen gå vidare i skolkorridoren med ett mer harmoniskt sinnelag efter att få ha levt ut sin inneboende ilska. 

Jag hittade den där texten på en diskett. Nu ligger den till allmän beskådan även om det inte är någon som läser det här, fast det beror ju på att jag inte har berättat för någon om det här utrymmet. Jag pendlar mellan att å ena sidan vilja resa bort till en öde ö där ingenting kan nå mig och å andra sidan att vilja stå på en scen i rampljuset med världens blickar riktade mot mig. Det är väl ett tecken så gott som något på att min själ är så splittrad som den kan bli.

Farväl eller på återseende, jag vet det ej

Håkan Tendell

Under ett halvårs tid har jag inte diktat. Nyss diktade jag några rader. Vet inte varför. Dikten ville kanske bli till.

http://www.poeter.se/tendell

Nästa helg tänker jag skriva den där novellen som skall skickas in senast den 15 maj. Titeln känns inte längre klockren. ”Tentaklernas terror”. Innehållet känns inte bättre det heller – en gigantisk mördarbläckfisk äter sig mätt på befolkning och turister i Stockholms skärgård för att sedan ge sig in mot huvudstaden och terrorisera tills den av någon outgrundlig anledning får för sig att klättra upp på toppen av Globen där den sedan blir sprängd i bitar av attackhelikoptrar. Globen stryker med på köpet. Slut. Nej, det var väl ingen vidare manusidé. Den som vill får ta både idén och titeln och göra någonting bättre av det.

Här är förresten länken till novelltävlingen:

http://www.mitrania.se/visaen.asp?valdid=416

Håkan Tendell

Att stoppa in ett manus i en postlåda, visst är det skönt?

Efter att ha tillbringat ett antal dagar med olika manusidéer farandes genom huvudet för en novelltävlings skull, fick jag i morse en ny idé. Den fann jag så bärkraftig att jag utvecklade den till det tävlingsbidrag på tre A4-sidor som jag för ett par timmar sedan lade på lådan.

I den tävlingen finns det finns inga prispengar att hämta, men de bästa bidragen kommer att bli publicerade i en antologi. Hamnar mitt i bidrag i den kommer jag att känna mig nöjd.

Ytterligare en novelltävling pågår. Det är inte deadline förrän den 15 maj, men ikväll har jag redan hittat på vad novellen skall kretsa kring. Jag har även gett novellen en grym titel, men den kan jag ju dessvärre inte avslöja än. Vinnaren av novelltävlingen får 1 000 kr. Jag skall verkligen ta mig tid att skriva så bra att jag kommer att förtjäna varenda krona.

Håkan Tendell

Det slog mig idag att jag måste se till att ha åtminstone något manus ute för granskning, annars står tiden still alltmedan det biologiska förfallet dygn för dygn tar ut sin rätt, så jag tog tag i M2, kastade in en massa av mina gamla dikter i en konstfull ordning, justerade några av dem och skrev lite nyskriven text här och var för att sammanlänka det hela till njutbar läsning. Blott en gång läste jag igenom de nyskrivna passagerna. Sedan skrev jag ut manuset, valde ett förlag, skrev ett kort följebrev, hastade iväg, köpte frimärken för 33 kr och lade kuvertet med manuset på lådan. Den kommer inte att tömmas förrän i morgon, vilket innebär att förlaget inte får manuset förrän på tisdag. Sedan kommer det att dröja ett tag innan jag får hem ett refuseringsbrev.

Jag önskar att jag kunde skriva ett alldeles normalt manus, ett sådant där manus som blir godkänt, publicerat och sålt i bokhandeln. Istället skriver jag manus som man bara kan se som antingen fantastiska eller fullkomligt värdelösa. Jag vet att jag är en värdelös författare, men jag ger mig inte, och jag vet att nyckeln till framgång trots allt mer handlar om att läsa än att skriva. Häromdagen köpte jag böcker på bokrean för ca 800 kr och i morse handlade jag en massa böcker på nätet för ca 700 kr. Jag vill läsa så himla många böcker och jag vill kunna skriva böcker som på ett eller annat sätt berör människor.

Nåväl, jag har nu i alla fall ett litet manus ute i den stora, vida världen. Egentligen ligger det ännu bara i en gul postlåda på en gata i staden vilket ingen annan än jag känner till, men snart skall detta manus låta tala om sig. 53 sidor. Inte mycket att komma med. Men med ett litet format kan boken nog bli tillräckligt tjock för att dess titel skall kunna tryckas på dess rygg. Kanske blir den på hundra sidor eller något i den stilen.

Fast jag vet ju att manuset kommer att bli refuserat. Jag tycker nästan synd om den som måste läsa mitt manus. De läser väl i och för sig aldrig ett manus i sin helhet ifall de förstår vartåt det barkar. Inledningen är jag dock väldigt nöjd med. De två första kapitlen är alldeles lysande. Välskrivna och fängslande. Men resten av kapitlen? Jo, men de är väl också bra. Jag hade ju inte skrivit dem om jag inte ansåg att de var bra. Fast man lurar sig själv. Man tror att det man har skrivit är så himla bra, och så är det egentligen bara skräp rent ut sagt. Men det lär ju förlaget berätta för mig om ett par månader, så varför skall jag fortsätta grubbla på det nu? När beskedet kommer får jag väl titta på mansuet igen och se vad jag kan göra åt det. Dock får jag under inga omständigheter slänga bort allt material, radera det, riva sönder det. Jag måste behålla och förädla. Behålla och förädla. Annars kommer jag aldrig att slå igenom, aldrig få något publicerat, aldrig se min dröm gå i uppfyllelse.

Håkan Tendell

De gamla romarna ansåg att året inte började förrän i mars månad. Räkningen lever delvis kvar i månadernas namn – september: den sjunde månaden, oktober: den åttonde månaden, november: den nionde månaden, december: den tionde månaden. Och så är det två månader till och sedan kommer mars.

Det passar mig bra att 2008 inte börjar förrän nu, för först idag har jag i grund och botten blivit av med det dåliga samvete som grundat sig på att jag änu inte har läst samtliga klassiker samt samtidens samtliga beryktade verk. Ingen människa kan nämligen ha gjort det, inte ens de människor som på heltid arbetar med att läsa och rescenera böcker. Och om man då, som i mitt fall, behöver arbeta med något annat än litteratur på vardagarna för att försörja sig och sedan på kvällar och helger försöka hinna med att läsa och dessutom själv försöka prestera något i manusväg, ja då är det väl självklart att många av verken ännu är olästa.

När jag tänker efter är det ju till och med så att jag i mitt liv knappast har underkonsumerat litteratur. Jag har säkert läst mer än tusen böcker, allt ifrån tunna pocketböcker till tung facklitteratur i diverse ämnen. Och inte nog med det: Jag har säkert bläddrat i mer än tiotusen tidningar, allt ifrån serietidningar till morgontidningar, från personaltidningar till populärvetenskapliga magasin, från färgglada skvallertidningar i frisersalonger till sobra alster som man kan hitta i det lilla facket framför sig när man slår sig ned i en flygplansfåtölj. Det skrivna ordet har sannerligen mött min blick i riklig mängd. Och jag har mött det talade ordet tusentals gånger i biografsalongen eller framför TV:n. Och jag har mött det sjungna ordet tusentals gånger via stereon, via radion, via TV:n och genom att ha gått på mängder av konserter. Ja, vad andra ordkonstnärer lättsamt eller mödosamt har skapat, det har jag ju faktiskt tagit del av i hela mitt liv. Så försvinn, dåliga samvete! Försvinn och låt mig glädjas över det jag läser istället för att våndas över det jag inte har läst. Litteraturläsning skall hellre vara ett nöje än en plikt, även om man råkar ha ambitionen att skriva böcker själv och självklart vill lära sig av vad andra har skrivit. Nytta och nöje bör förenas. Det är så sant som det är sagt. Så enkelt är det.

Håkan Tendell