Världsrymden väntar

Slaget vid Lützen

Du har gått vilse

i dimman

och ingen vet

vem du är

var du är

vad du gör där.

Teologerna

krigar i kyrkan

medan du

inte minns

vilken tes

som var din

att slåss för

enligt ordern.

Adelsmän

i stiliga uniformer

rider förbi.

Du gör honnör

åt alla

som ser finare ut

 än du

och du undrar

vad de tänker om dig.

Du är i dimman.

Ingen ser dig.

Granater sveper förbi.

En kula träffar ditt lår.

En kula träffar din arm.

Metallen gillar din kropp.

En gång till.

En gång till.

Du lägger dig

i leran

med ansiktet ner

och minns

din barndoms höstar

när du sparkade

i brandgula högar

av fallna löv

och du minns

när du åkte

häst och vagn

till marknaden

bort i vägen.

Nu är du soldat

till fots

och du har gått

i många år

och sett dig omkring.

Teologerna

krigar i kyrkan

om saker bara de kan förstå

men i kyrkbänken

var du trygg

varje helg

för där verkade fredligt ändå.

Du såg glimmande guld

och färgat glas.

Du såg saker av silver

hörde orgelns musik.

Templets ritualer

samlade folket

det hörde till livets gång.

Man fick tid att betänka

allt vad som liv var

och lyssna till änglasång.

Katolik, protestant, ortodox eller vad

man än var

det saknade all relevans.

Runt om i Europa

satt folket på bänk

efter lördagens dricka och dans.

Du ligger i leran

i dimman

just nu

långt ifrån

gamla Sverige och byn.

Du drömmer

om kvinnfolket

hemmavid

och längtar

till välkända vyn.

En skenande häst

med tung man på släp

trampar rejält på din rygg.

Det är dimma

och smärta

och hunger

och köld.

Snart vankas starkdryck

och mat

för de till häst som satt upp och stred

de som mejade fienden ned.

Slaget är över.

Skål och hurra.

Vilken härlig fajt

det blev idag.

Adelsmän

rider i galopp

träffar fröknar

köper marker

bygger slott.

Ditt ansikte

vilar i leran

du vet

att detta

blev hela din lott.

en dikt av Håkan Tendell

The Oceans of Time

I’m nothing but a wave

in the oceans of time.

I am weak, I am brave

and I fall and I climb.

This message I send

while my heart still can pour:

Our waves will not end

when they once reach the shore.

a poem by Håkan Tendell

Det slår mig redan i början av mitt forskningsprojekt om Universums alla ord att vad som komplicerar färdigställandet av redovisningen är att det finns andra alfabet än det latinska. Vi har det grekiska, det kyrilliska, det hebreiska, det arabiska, det indiska, det kinesiska och så vidare. Plus alla smärre variationer inom den latinbaserade gruppen såsom ñ och ü och ö och ô. Eller det dansknorska tecknet för ae. Eller det isländska tecknet för, ja, jag vet inte vad det är, men jag har för mig att det ser ut som ett böjt d, korsat av ett streck. Förmodligen står det för dt eller kanske th, nej, jag skall inte spekulera här, det är inte meningsfullt.

Alla ord i Universum kan i och för sig ljudas, och det borde därför räcka med det svenska alfabetet för att redovisa samtliga ord. Det allra bästa hade ju varit att använda sig av det fonetiska alfabetet, men eftersom jag inte behärskar det får det gå lika bra med det svenska.

Men hur skall man egentligen gå till väga för att ta reda på samtliga ord? En idé jag har är att googla alla bokstavskombinationer begränsat till max två likadana bokstäver i rad inom ett ord, och maxlängd på ordet trettio bokstäver. Alla ord som överstiger trettio bokstäver är inte ord, utan blott ett bevis på bristande effektivitet hos språkskaparna. Om ordet inte får någon träff på Google är det inget ord. Visst kan man tycka att om jag skriver en bokstavskombination, vilken som helst, är det plötsligt ett ord, men kombinationen saknar ju innebörd. Ett ord är inget ord förrän minst två människor på Jorden vet vad det betyder. Annars är bokstavskombinationen bara ett skri i ensamheten, ett utdöende läte i en bortglömd bergsby.

Nåväl, då sätter vi igång (det naturliga här hade varit att inleda med alla ord som börjar på bokstaven a, men det känns så b. Vi tar ö istället.)

ö   57,5 miljoner träffar

öa   1,1 miljoner träffar

öb   1,3 miljoner träffar

öc   79,3 miljoner träffar

öd   1, 4 miljoner träffar

Nej, det här var för tråkigt. Man skall inte tråka ut sig själv eller andra. Särskilt inte i början. Gäspa är naturligt efter 45 minuter, inte efter 45 sekunder.

ödla   57 600

ödle   25 300

ödli   157 000   Nej, det här går inte. Nu ser jag att Google tar med träffar, inte bara på ödli, utan också på odli, och även som bokstavskombinationer inom ord, t ex förmodligen.

Jag får forska på något annat istället.

Vad heter saker på olika språk? Det låter som ett intressant ämne.

Ta en sådan sak som salt och peppar. Vad heter det på andra språk?

Engelska: Salt and pepper

Tyska: Salz und Pfeffer

Holländska: Zout en peper

Italienska: Sale e pepe

Spanska: Sal y pimienta

Franska: Sel et poivre

Som ni kan se på bilden har jag ovanpå min köksfläkt salt och peppar placerat i den ordning som man brukar säga orden. Har ni det så också hemma hos er? Och om merparten av oss har det så: Är det en slump eller styrs våra handlingar av hur våra fraser är uppbyggda?

En annan sak man kan fundera över är följande: När man pratar i telefon och vill förbereda någon på att den bör anteckna något, säger man ofta: ”Har du papper och penna?” eller ”Har du penna och papper?” Jag tror att jag i mitt liv har använt mig av båda uttrycken.

Frasen ”papper och penna” ger 32 100 träffar.

Frasen ”penna och papper” ger 696 000 träffar.

Hur ser det då ut på engelska?

”paper and pen” 269 000

”pen and paper” 1 340 000

På tyska?

Det var inte lika lätt. De har ju sina Bleistift och Kugelschreiber. Det passar inte in i min forskning. Sveriges och Englands folk har i alla fall enats om att man skall nämna pennan först och sedan pappret. Fast jag tycker nog ändå att det låter skönare att säga ”Har du papper och penna?” Det ligger bättre på tungan.

När började det där uttrycket spridas egentligen? Det måste ha varit när telefonen kom och man inte längre kunde se vad personen man konverserade med hade för sig och på sig.

Hur kommer det att bli i framtiden i det penn- och papperslösa samhället? ”Har du tangentbord och bildskärm?” Nej, det tar för lång tid att säga. Man skickar nog bara över informationen elektroniskt och så är det bra med det.

Nu kanske en del påpekar att man skickar information elektroniskt redan idag. Då måste jag bara nämna att jag inte är så ung och elektronisk som jag ser ut. Jag föddes samma år som Mao Tse-Tung påbörjade kulturrevolutionen, när Leonid Brezjnev ännu var färsk som Sovjetledare, när England senast vann ett fotbollsmästerskap och när människor associerade namnet Armstrong i första hand med en jazztrumpetare och inte med en astronaut. Jag föddes inte i datoråldern. Jag har fått kämpa mig in i den, men vill också hålla fast en del vid det gamla sättet att leva.

Och här sitter jag och skriver elektroniskt istället för att krafsa med gåspennan på papyrusrullen …

Ja, allt var inte bättre förr.

Med några enkla knapptryckningar kan jag informera och påverka hela jordens befolkning på bara några minuter. Jag är mäktigare än Caesar någonsin var.

I realiteten når jag emellertid inte ut så bra. Jordens invånare har i genomsnitt uruselt betyg i svenska. Och vad svenska folket beträffar har de annat att göra än att läsa mina tankar.

Det är lördag nu igen. Jag undrar vad folket tänker göra.

Vad jag tror kan jag inte skriva här, men ni vet ju alla hur det brukar gå till i folkhemmet på lördagskvällarna. Ja, en del av er har väl säkert planer på att delta fullt ut i aktiviteterna.

Och varför jag, helg efter helg, väljer att ta det lugnt vet jag inte. Det är som om jag väntar på att något skall hända, oklart vad. Om du vet vad: Skriv till mig och berätta.

Håkan Tendell

Sommaren med Obama i fjol har jag nästan glömt bort, men han och hans team har inte glömt bort mig. Det brukade vara Barack himself eller David Plouffe som mejlade mig, men idag är det Mitch Stewart som fick iväg det här mejlet till mig innan han sannolikt gick hem och drog på sig Scream-masken:

”Håkan –

I noticed that you haven’t yet voted in our Health Reform Video Challenge. Votes are pouring in, but we need to hear from everyone about which ad we should run on television nationally.

Can you rate the videos now?

http://my.barackobama.com/VideoChallenge

Thanks,

Mitch”

Varje människa mår bra av att känna sig behövd någon gång då och då, speciellt när det handlar om att rädda planeten.

När jag kom hem från jobbet idag (det var en så kallad halvdag och vi slutade officiellt kl 12, men jag jobbade kvar ett tag till innan min kropp beordrade mig att äta lunch, varvid jag lämnade kvar min kollega Elisabeth som med övermänsklig energi försökte jobba ner de omänskliga högarna ytterligare) åt jag lunch och slog på TV:n. Det var direktsändning från en partikongress. Där satt en massa ombud från hela landet och röstade på olika förslag. Stämningen tycktes virrig och sömnig. Ja, ombuden satt och gäspade rätt ut genom rutan och ett par syntes nicka till. En blundade rejält, så det var svårt att avgöra om han hade tagit siesta eller om han noga lyssnade på klokheterna som strömmade genom lokalen. Ombuden hade kanske inte fått någon lunch. Personen som ledde det hela var dock full av energi. Han försökte så fort som möjligt få till ett avslag på allt det som inte hade fallit i god jord hos partistyrelsen. Jag blev tröttare och tröttare när jag försökte följa denna för nationens framtid så viktiga kongress. Från min sista stund vid medvetande vill jag minnas att den energiske byttes ut mot en annan person. Jag somnade och drömde att jag läste ett budskap på Text-TV som var riktat till just mig. Det handlade om att jag skulle se upp för att gå ner till Järntorget, för där kunde det hända något farligt. Sedan drömde jag en filmscen, en kriminalhistoria, där jag omväxlande befann mig i scenen eller utanför, ungefär som en regissör. Det övergick sedan till att jag såg en story tecknad i svartvitt, avgränsad då och då med rutor, ungefär som i a-ha:s video ”Take on me”. Jag vaknade därefter och insåg att detta var en av de bästa manusidéer jag någonsin drömt fram. Dessvärre föll jag i dvala igen och när jag vaknade på nytt var allt innehåll i storyn som bortblåst. Jag borde anställa en assistent som korsförhör mig varje gång jag vaknar. Då skulle kanske min lycka vara gjord. Är Anna Anka ledig?

En vars lycka är gjord är Sofi Fahrman. Hon bor i New York och har precis kommit ut med en bok, ”Elsas Mode” som har rusat uppåt på topplistorna. Till råga på allt är människan snygg. Jag kämpar emot för att inte drabbas av den kungliga svenska avundsjukan. Man skall glädjas över att ännu en skrivarsjäl har nått sitt mål. Andras framgång bör sporra en att försöka nå samma slags framgång själv.

Jan Guillous ”Ordets makt och vanmakt” har jag nu läst ut. Den senaste tidens händelser inspirerade mig att göra det. Jag tror honom när han säger att han skulle försöka infiltrera KGB och göra ett scoop av det hela. Vad jag har förstått drömmer de flesta journalister om det stora scoopet.

Och så blev jag påmind om att Gudrun Schyman en gång i tiden var medlem i Marxist-leninistiska kampförbundet. Och alla vet att hon hatar talibaner. Varför skickar vi inte henne till Afghanistan så att hon kan göra processen kort med långskäggen? ”Operation Gudrun” skulle det heta. Bring our boys back home, för tusan. Nu menar vi allvar.

Faktaruta:

Det är förresten för jäkligt att världen har gått och blivit så fundamentalistiskt religiös. Var och en får bli salig på sin fason, men det känns inte moget att folk försöker begå terrorattacker mot någon som har ritat hädande och smädande bilder av en antik profet.

Det är så att man vill börja rita själv, men frågan är: Varför vill man det? Är det den goda sidan inom en som vill kämpa på barrikaderna för yttrandefriheten eller är det den mörka sidan inom en som drömmer om att få provocera?

Det är något man bör fundera på.

Sedan är det bara att sätta igång och rita.

Åtminstone i den fria västvärlden.

Vi upplever kanske nu (1789 – 2009) bara en historisk parentes av någorlunda demokrati och relativt välstånd. Västvärlden, så som vi känner den, är möjligen på väg att gå under.

Håkan Tendell

I söndags eftermiddag började jag skriva på den nya novellen. I går kväll fortsatte jag. Och nu, natten mellan tisdag och onsdag, är jag klar. När inledningsscenen uppenbarade sig för mig på söndagen insåg jag att jag skulle hinna greja en ny novell i tid, men jag kunde inte ana att den skulle bli så bra.

Ja, den blev bra. Framförallt slutet jobbade jag med som en galning så att det till sist blev en logisk och poängfylld final.

”We have a winner” sa jag till mig själv.

Hoppet är det sista som överger människan.

Håkan Tendell

Inget förgyller en kväll så som att radera ett riktigt dåligt manus.

Vad det denna gång var fråga om var mitt bidrag till den stora novelltävlingen.

Jag har flera dagar på mig att skriva något nytt.

Det är lugnt.

Jag ordnar detta.

Jag brukar ju vara framgångsrik i allt jag företar mig …

Lyckan står den djärve bi. Var och en är sin egen lyckas smed. Friskt vågat, hälften vunnet.

Men det gäller inte mig.

Inte nu.

Gnistan är tappad.

Jag kommer ingen vart.

Bara ett mirakel kan rädda mig.

Alltså är det kört.

Alla misstag beror på mig.

Alla motgångar beror på mig.

Det är jag som är felet.

Det är jag som saknar vad andra har.

Min självbild har kommit ikapp verkligheten.

Det är ett vykort över en stad i ruiner.

Håkan Tendell

Jag fruktar att jag håller på att bli galen: inte så där smått galen som jag alltid har varit, utan riktigt galen, sådär så att man tappar koncepterna. I betraktelser ser jag tecknen. Hur länge kan jag betrakta tecknen med en sund blick? Och hur kan jag vara säker på att min blick ännu är sund? Det borde finnas lådor med hundra experiment för den som vill testa sig själv.

Å ena sidan vill jag ofta veta hur saker och ting fungerar, å andra sidan upplever jag mig ibland befinna mig utanför världen, som om den inte riktigt berörde mig.

Hur fungerar Afghanistan? Fungerar Afghanistan? Hur fungerar Irak? Fungerar Irak? Hur fungerar Sverige? Fungerar Sverige? Det är FN-dagen idag, men jag vet inte om FN fungerar. Hur fungerar ett träd? Hur kan i stort sett ingenting växa till ett monster av rötter, grenar och frukter? Varför drar inte solen åt sig fler kometer och slukar dem hela?

På sistone har jag varit luttrad. Jag har insett mina begränsningar. Luttrad är kanske inte det rätta ordet. Jag börjar bli osäker på ords betydelse. Jag förstår inte ens hur människor kan förstå varandra med ord. Vad är ett finger? Var slutar fingret, och var börjar handen? Nej, så kan man inte säga. Fingret är en del av handen. Var slutar fingret, och var börjar handryggen? Det är lättare att se var fingret slutar och var handflatan börjar. Där har de ritat streck. Är handen en del av armen? Är armen en del av överkroppen eller bara en av extremiteterna? Människan har röntgenblick. I alla fall om man håller utsidan av fingrarna mot en ljuskälla. Det gäller att ljuskällan blir ordentligt täckt så att den inte bländar. Då kan man se blodet, köttet och skelettet, eller åtminstone tycka sig se det. Ett finger är en del av hjärtat. Det är hjärtats tenktakler som når dit ut. Ett finger är en del av hjärnan. Det är hjärnans tentakler som når dit ut. Det är hjärnan som beordrar fingrets rörelser. Det är hjärtat som transporterar bränsle till fingrets muskler. Om ett finger huggs av fylls hjärnan med smärta och hjärtat töms på blod. Allt hänger ihop. Människan är en helhet. Fingret är du.

Du ligger jämte en kvinna. Handen kupar sig. Två hjärtan bankar i takt. Det tunna tyget utgör civilisationen. Om blott människornas munnar ville tala skulle de båda veta kvällens slut, men nu måste deras händer tala i deras ställe. Munnarna har tagit paus efter kyssar och ord. Två hjärtan bankar i takt, och händerna vill komma i samma. En hand smyger under tyget. En annan hand säger: ”Inte än.” Två hjärtan bankar. Två kroppar andas. Universums centrum är funnet. Handen kupar sig på nytt. Tar djärvare tag. Där är värme och fukt och civilisationens tyg. Handen trevar återigen. Sakta in under tyget. Den andra handen lägger sig ovanpå. Vill bara följa med en liten stund. Visa att den är med. Att det är viktigt att den är med. Fingertoppar nuddar det sjöblöta. Ett finger sjunker ned. Vem minns längre tyget? Snart skall det ändå träs bort och kastas på ett golv. Kanske nära något av de andra plaggen.

Människornas kroppar skall skälva. Deras munnar skall flämta. De är två hjärtan, två själar, och snart ett gungande, pulserande, stort stycke kött.

En människa vandrar över sanddynerna och ser havet, men var slutar stranden och var börjar havet? Du står med fötterna i fuktig sand. Då och då sköljer vatten över dina fötter. Är du på stranden eller i havet? Du går ut så att vattnet når upp till knäna. Du kan inte simma i så grunt vatten. Är du på stranden eller i havet? Du går längre ut. Vattnet sträcker sig upp till midjan. Du kan fortfarande stå och läsa Göteborgs-Posten utan att tidningen blir blöt. Är du på stranden eller i havet? Du går längre ut. Nu är det så att du får stå på tå för att bottna. Kommer det en våg hoppar du gärna upp lite grann för att inte bli översköljd, och skulle du råka landa på ett ställe där du trodde att du skulle bottna, men inte gör det, får du lite panik, inte mycket, bara lite grann. Man vill gärna bottna när man förväntar sig att man skall bottna. När du bottnar med endast tårna är du ett lätt byte för en haj. Hajen kommer och tar dig i ett nafs. Inte ens om du ser ryggfenan på tjugo meters avstånd hinner du reagera. Vattnet är inte ditt rätta element. Du är en gratis lunch serverad i ett trendigt badmode. ”Dummen Schweden” tänker kanske hajen. Nej. Den kan inte tyska. Den har aldrig gått i skolan. Vi har gått i skolan i många år och skryter om att vi är smartare än djuren. Ändå klampar vi rakt ut i vattnet som om vi trodde att hajar bara existerar i naturfilmer och inte i verkligheten. För varje slags bytesdjur finns det minst ett slags rovdjur. Och en jättebläckfisk kan nå dig med en av sina långa armar och låta armen slingra sig runt din kropp och dra ut dig till sitt stora gap. Fast om du bara badar vid svenska kuster riskerar du inga människoätare. På västkusten är det enda som kan hända dig att du blir omringad av brännmaneter. På ostkusten är det enda som kan hända dig att du blir omringad av giftalger.

Land och havsbotten är samma sak. Det är bara mängden vatten som skiljer, och vattenmassor är inget annat än ett sovande regn. Fiskar flyger högt över Atlantlandets lermarker. Fiskar, fåglar, flygplan och ubåtar är formade efter samma mall. Tångruskor är bruna buskar i en trädgård. Krabbor och krokodiler lever i okunskap om människornas ord. Ingen människa förstår fullt ut vad en annan människa menar. Ord kan ibland förvilla mer än förtydliga.

Jag när en dröm om att flyga in i Saturnus, se ringarna på nära håll, se ringarna och mig själv upplösas i våra beståndsdelar;  stenblock, isblock, satelliter från främmande världar.

Håkan Tendell

Slaves of the World,

hear my call.
When the time has come,
I will free you all.

Those of you who captured are
in cellars cold and dark,
I will heal your deepest scar
and light your inner spark.

Those of you who often feel
that you need to hide,
I will bring my swords of steel
and stand there by your side.

Those of you who seldom find
a place where you belong,
I will help you ease your mind
and sing a little song.

All you people everywhere,
break your chains and rise.
Another world awaits out there,
Earth is Paradise.

a poem by Håkan Tendell

Det har sina fördelar att bo i en vindsvåning med öppen spis. När det regnar och blåser uppstår en välljudande symfoni, ständigt nyskapad, med varierande längd, intensitet och instrument. Särskilt gillar jag kastvindar med hagel eller regn. Det smattrar så härligt mot takfönstret och plåttaket som vetter mot norr. Den del av taket som vetter mot söder är klädd med tegelpannor. Ur audiellt perspektiv är nog regn bäst. Det blir ett mjukare och maffigare ljud med regn än med hagel.

I natt lät det som att det knakade i byggnadsverket när naturkrafterna attackerade tegelhuset. Ibland undrar hur jag länge allt kommer att stå kvar: civilisationen vi byggde.

Ta en sådan sak som den ståtliga skyskrapan Singer Building i New York. Vid färdigställandet 1908 var den världens högsta byggnad. 1968 revs den. Naturen behövde inte ens ingripa. Människan tog beslutet.

Vad människan förstör av stadsplaneringsskäl eller som ett led i krig är dock inget mot vad naturens krafter kan göra, ty i dessa sammanhang har vi ingen talan. Människan kan inte stoppa förekomsten av vare sig orkaner, översvämningar, jordbävningar eller vulkanutbrott. Vi kan bara lära oss att försöka skydda oss mot dem.

Egyptierna visste vad de gjorde när de byggde pyramiderna. De kan inte brinna upp eller ned. De kan inte välta. De kan överhuvudtaget inte rasa samman. De kommer att stå kvar längre än det mesta av vad människan har skapat. Chepospyramiden har stått i cirka 4 590 år och kommer säkerligen att stå kvar i minst lika många år till.

Närmast bagatellartade i jämförelse är kanske inte Sapfos dikter, även om de bara har stått i två och ett halvt tusen år. Dessutom huvudsakligen i form av fragment. Å andra sidan är Cheopspyramiden också att räkna som ett fragment, eftersom ett stort antal stenar har avlägsnats från den ursprungliga skapelsen, då, som på så många håll i historien, diverse byggherrrar har funnit det mer smidigt att stjäla färdighuggna stenblock än att vänta på att någon skall hugga nya.

När jag nu har gått igenom Sapfos dikter kan jag återigen konstatera att den av hennes dikter som jag läste på gymnasiet fortfarande är väldigt bra. Nytt för mig är dock att hennes dikter, som bär självutlämnandets prägel, visar att hon inte var lesbisk, utan bisexuell. Hur intressant är detta då, undrar kanske vän av ordning.  Är en diktares läggning något att diskutera? I detta fall, ja, eftersom ön Lesbos, som hon bodde på, har fått ge namn åt en annan läggning. Enligt konstens alla regler borde uttrycket lesbisk betyda bisexuell.

När vi nu har lämnat de högre sfärerna och gett oss in på ämnen under bältet kan vi lika gärna fortsätta med följande konstaterande: Sapfo var sannolikt fot- och skofetischist. Eller sandalfetischist som det nog hette på den tiden.

I Vasilis Papageorgious och Magnus William-Olssons översättning av de tvåhundrafjorton dikterna och diktfragmenten kan vi hitta följande:

Nr 39:

Mångfärgade sandaler, ett utsökt lydiskt hantverk, täckte fötterna.

Utdrag ur nr 44:

alla kvinnor och flickor med vackra vrister steg upp

Nr 57:

Vem är denna bondflicka som förtrollar ditt förstånd klädd i bondklänning och inte vet hur hon skall lyfta sina klädtrasor över vristerna

Utdrag ur nr 103:

bruden med de vackra fötterna

Nr 110:

Dörrvaktens fötter är sju famnar långa och hans sandaler är gjorda av fem oxars hudar. Tio skomakare fick slita hårt för att tillverka dem.

Utdrag ur nr 123:

med gyllene sandaler

Kan vi dra några slutsatser av detta? Kanske. Kanske inte. Hon diktar även om annat. I ett par dikter nämner hon det violsmyckade bröstet, och sedan i nr 126:

Må du sova invid den ömsinta väninnans bröst

Menar hon verkligen bara sova? Händerna på täcket är det däremot överhuvudtaget inte tal om i detta utdrag ur nr 94:

rikligt med väldoftande olja, passande för en drottning, smorde du dig med, och i en mjuk bädd, ljuvlig, tillfredsställde du din åtrå

Det är möjligt att det ofta gick hett till på ön Lesbos, men ibland levde Sapfo och förmodligen även hennes medmänniskor på samma sätt som många av oss andra. När jag i natt låg vaken och lyssnade på naturens krafter kunde jag känna ungefär som hon gjorde för två och ett halvt tusen år sedan i nr 168 B:

Månen har gått ned nu och plejaderna. Midnatt är passerad. Tiden rinner och jag ligger ensam.

Det här med att människor kan förmedla tankar genom tid och rum, till och med genom årtusendena, är något alldeles fantastiskt. Vad vore vi utan skriftspråk? Bara byggnader, statyer, konsthantverk, grottmålningar, hällristningar och andra slags bilder hade fått tala i vårt ställe. De hade sagt en hel del, men de hade inte kunnat säga allt så i detalj. De skrivna ordens kraft är stor.

Nr 147:

Jag säger dig, man kommer att minnas oss i framtiden

Ja, Sapfo, du lyckades verkligen. Det gjorde du. Men vad hände med hon den där bondflickan i klädtrasorna? Fick du någon ordning på henne? Blev hon en kvinna av värld till slut?

Håkan Tendell

Det får lov att dröja till år 2019 innan mina böcker ligger i staplar på bokmässan. Det får lov att dröja, och det kommer förmodligen också att göra det.

Att lära sig skriva är en långsam process.

Min skräckroman kommer dock att bli bra. Jag skall ge den så mycket tid den behöver. Det är gott om tid. 2019 ligger tio år bort.

När jag idag besökte mässan var min plan att inhandla en endaste bok, nämligen ”Ordets makt och vanmakt” av Jan Guillou. Men så efter ett par timmar flög plötsligt köpdjävulen i mig och på bara en minut stod jag med ”Så talade Zarathustra” av Friedrich Nietzsche, ”August Strindbergs levnadshistoria för 2000-talet” av Stefan Whilde”, ”Strindberg och skräcken” av Henrik Johnsson” och ”Vathek” av William Beckford i näven. Jag köpte böckerna trots att jag igår i praktiken delade ut mer än tvåtusen kronor till folk på gatan (när jag delade ut en massa exemplar av min bok ”Längtan efter bläck”). Och när jag kom hem betalade jag räkningen för ISBN-numret m m, vilket gick på tretusenfemhundra kronor. Men återigen: Allt vad registreringen och lanseringen av mina två egenhändigt författade böcker har kostat mig i år är inte bortkastade pengar. Hade jag fått leva om år 2009 hade jag spenderat pengarna igen. Det här var någonting jag behövde göra för att komma tillrätta med mig själv.

Efter impulsköpet införskaffade jag Jan Guillous bok. Sedan irrade jag omkring i lokalerna till stängningdags. Anledningen till detta var att jag tidigare under dagen hade bläddrat lite i en bok om Universum. Eftersom jag redan vet en hel del om Universum och boken kostade tvåhundrafemtio kronor gjorde jag den bedömningen att det dyra priset inte motsvarade det kunskapslyft jag skulle få om jag läste boken. Detta resonemang var naturligtvis en undanflykt eftersom jag helt enkelt var rädd för att göra av med för mycket pengar, och detta var ändå före det att jag hade gjort det där stora impulsköpet. Nåväl, mot slutet av dagen ville jag helt enkelt ha rymdboken, kosta vad det kosta ville. Men jag kunde inte hitta montern som den låg i. Jag fick för mig att den låg än här, än där. Ibland försökte jag mig på att leta strukturerat, men så hamnade jag på avvägar när andra montrar lockade mig, och så irrade jag i praktiken planlöst omkring. Ibland hade jag inte ens koll på väderstrecken: jag som till vardags är en levande kompass. Mitt magnetiska sinne var utslaget, och när jag för tredje gången på kort tid strök förbi Björn Hellberg vid hans ståbord bestämde jag mig för att ställa mig i ett hörn och avverka samtliga gångar under organiserade former. Bokmässan ser ut ungefär som Manhattan. Det finns ett rutnät, men det är inte alltid regelbundet, utan bryts av här och var. För att kunna avverka samtliga gator och avenyer på bokmässan måste man vara mycket uppmärksam. Till slut var klockan sex och en högtalarröst uppmanade folk att gå hem. När rösten hade pratat färdigt rundade jag ett hörn, och där låg den! Montern med boken om Universum! Jag grabbade boken och lade upp den på disken. Skulle expediterna neka mig att handla för att klockan var över sex? Jag var orolig, men de hade inget att invända mot mitt köp. Min lördag på bokmässan slutade således i succé. Det var härligt. Minsta lilla framgång i livet sköljer som balsam genom min själ.

Och fortsätter det på den vägen kommer kanske travar av böcker av Håkan Tendell att gå åt som smör på bokmässan 2019.

Den som lever får se.

Håkan Tendell