Jag tog min dikt “The last poem on Earth” och gjorde om den till en kortfilm. Det är verkligen beroendeframkallande det där. Att göra kortfilmer. Måste sluta. Nu. Det här får bli min andra och sista av det här slaget.

Kolla gärna in filmen och säg vad du tycker om den, antingen här eller på filmsajten där den ligger.

http://www.xtranormal.com/watch?e=20090713175624132

Manus och regi: Håkan Tendell

“The writer” heter den.

http://www.xtranormal.com/watch?e=20090712172551157

Tipstack till Carol på vars blogg jag kom till vetskap om filmens värld.

Håkan Tendell

Ljusgrå himmel. 20 grader. Nyuppstigen. Nu blir det inga fler uppvaknanden på eftermiddagarna för en en lång tid framöver. Min nästa semesterperiod är de två sista veckorna i augusti och den första veckan i september. 

Depeche Modes album “Black Celebration” strömmar sakta ut ur högtalarna. Jag vandrar till åttiotalet. Och jag kan inte hjälpa att känslan övermannar mig att det var bättre då. På åttiotalet. Varför kommer det aldrig igen?

Men nu är det inte åttiotalet. Det kommer aldrig igen. Nittiotalet kommer heller aldrig igen. Och 2000-talet … det upphörde den 11 september 2001. Sedan försvann världen in i medeltiden, och jag … stundtals … jo, det fortsatta 2000-talet hade många ljusglimtar och jag utvecklades och kunde till och med då och då uppleva harmoni av ett slag jag aldrig tidigare upplevt. Ändå har jag den där känslan, och den har vuxit sig starkare med åren, att världen pågår runt omkring mig, men att jag inte är delaktig i den. Som i förrgår natt: Innan jag lade mig för att sova öppnade jag fönstret, lutade mig ut och skådade stadens mörker och ljusglimtar, lät det regna på min rygg och kände mig förvisso levande på mitt eget vis, men misstänkte att en halv miljon människor runt omkring mig levde verkliga liv medan jag bara väntade på att börja göra detsamma. Och nu är snart semestern slut.

Tre romaner har jag lagt grunden till under mina lediga veckor. Mestadels handlar det om diverse teckningar och meningar nedklottrade i olika anteckningsblock som ett stöd för minnet när jag väl skall komma igång på allvar med att göra tegelstenar av materialet. Under dessa tre lediga veckor som passerat har jag stött och blött så många idéer att det nästan skall bli skönt att få komma tillbaka till jobbet igen.

I Hollywood är det mindre arméer som sysslar med samma sak som jag: att försöka berätta historier som kan fängsla en publik. Och här sitter jag med målsättningen att åstadkomma storverk helt på egen hand. Det ensamma författargeniet. Är det kanske jag det?

Hur skall jag någonsin kunna skapa den där enastående romanen som världen aldrig tidigare har skådat?

Historien talar sitt tydliga språk. Det har gjorts förut.

På 1600-talet kunde man. På 1700-talet kunde man. På 1800-talet kunde man. På 1900-talet kunde man. På 2000-talet kunde man. Och man kan fortfarande.

Varför skulle inte jag kunna? Jag kan väl skriva?

Herregud, på två försök har jag två gånger fått med långa debattinlägg som vardera täckt en tredjedel av GT:s ledarsida. I samma tidning har jag även fått med en lång dikt på kultursidorna. Och jag har fått med såväl kortare som längre debattinlägg i GP och Aftonbladet. Jag är inte värdelös som litteratör.

Men det var då.

Nu är jag.

Nej, jag måste börja tänka mer nyanserat.

Att inte vara lycksosam för stunden betyder inte att man är värdelös.

Vad är det för begrepp överhuvudtaget? Värdelös? Vad är det för värde som saknas? Inte ens en trasig brädbit är värdelös, för den duger att elda med. Precis som mina alster. Där kom det igen! Jag måste sluta upp med att ständigt såga mig själv. Det är sant som det är sagt: Om inte du tror på dig själv, vem skall då tro på dig? Men vad har min åsikt om mitt skrivande att göra med hur andra uppfattar det? Om folk läser min roman och finner den vara skräp, spelar det väl ingen roll om jag hyllar den? Och omvänt: Om jag tycker att min roman är himla kass blir den väl inte sämre i andras ögon för det? Vad jag tycker om min roman är egalt. Bortsett från det faktum att om jag inte hade tyckt att den var bra hade jag inte igår skrivit adresser till tidningars kulturredaktioner på tjugo stora kuvert, och jag hade inte brytt mig om att ägna timmar åt att redigera följebrevet, och ändå är jag inte nöjd med det! Som om följebrevet skulle ha någon betydelse! Det är ju romanen jag vill skall bli recenserad. Inte följebrevet. Gud, låt den där beställningen med böckerna komma snart så att jag kan fylla mina kuvert med böcker och följebrev och köpa frimärken för hundratals kronor och skicka iväg hela rasket till rikets alla sågverk. Nåja, tjugo av dem i alla fall. Det var bra att jag kortade ner min lista något.

Under semestern har jag läst min egen roman fyra eller möjligen fem gånger bara för att försäkra mig om att den inte är absolut värdelös, och jag har hittat en massa guldkorn varje gång. En gång började jag till och med gråta på näst sista sidan, precis som när jag skrev manuset. Nu måste jag en gång för alla bestämma mig för att boken är bra. I vilket fall som helst kan jag varken göra den sämre eller bättre. Orden står där de står. Det är inte jag som skall läsa min bok. Jag skrev den huvudsakligen för medelålders kvinnor. Det är dem jag vill tillfredsställa.

Håkan Tendell

Först i solgasset på en bänk utanför Göteborgsoperan med utsikt över den glittrande älven, därefter i skydd från solen på trappan vid entrén till Konserthuset och slutligen, något bekvämare, lutad mot Konstmuseet, inledningsvis i solskydd av statyn längst till höger, sett från Poseidon, och fortsättningsvis, antar jag, även om det inte var något jag tänkte på just då, i skydd av hela Konsthallen (som jag aldrig har besökt, även om det ryckte lite i mig när jag på väg upp mot det största av Götaplatsens alla gula tegelmonument såg på en skylt att det var fri entré), satt jag i eftermiddags och i kväll och läste Fjodor Dostojevskijs “Spelaren”. För cirka ett och halvt år sedan började jag läsa den, men avbröt efter ett par kapitel (ibland gör jag så, men återkommer till böckerna när jag är mer redo för dem). Idag läste jag samtliga kapitel, och jag kan inte säga annat än att Fjodor verkligen är skicklig.

Karaktärerna i denna roman … Imponerande. Inspirerande.

När jag slog igen boken fick jag gåshud, vilket tydligt avtecknade sig på mina bara lår. Om det var för att boken var så himla bra eller för att det betydde väldigt mycket för mig att ha läst klart den där boken vet jag inte. Det gör detsamma. Huvudsaken var att jag fick gåshud, vilket var som en krydda på de senaste dagarnas harmoni. Och nu när jag kom hem såg jag till min stora lycka att min roman äntligen finns tillgänglig på de stora nätboklådorna.

Sedan tidigare har den varit tillgänglig på Vulkan, men nu alltså även på Bokus och AdLibris för folk som är mer bekväma med att handla där.

Jag har också fått klartecken rörande det förhållande att man, om man inte vill ha sitt alldeles egna ex, kan be sitt bibliotek på orten där man bor beställa hem ett ex av

MÖRKER ÖVER MANHATTAN

av Håkan Tendell

Här i Göteborg är det varmt som vanligt, 30,3 grader utomhus, men bara 28,7 grader inomhus, tack vare att jag har ställt en bordsfläkt på golvet. Genom persiennerna ser jag att det är lite grådisigt ute, vilket passar mig bra, eftersom jag snart tänker ge mig ut på stan och inte i alltför hög grad vill attackeras av Solens dödsstrålar. I natt, eller i förmiddags, hur man vill se det, hade jag en uppenbarelse. Jag tyckte mig sväva bort från Jorden och fick insikt i Solsystemets urverk. Och jag såg de fysikaliska processerna i Solens inre. Och jag såg livets uppkomst på Jorden tack vare Solen. Fullständig harmoni.

Häromdagen beställde jag några böcker. Egentligen borde jag prioritera att uppdatera mitt sko- och klädförråd, men böckerna kändes helt enkelt viktigare att införskaffa. Det blev Fjodor Dostojevskijs “Fattigt folk” och “Vita nätter”, Émile Zolas “Krogen”, Knut Hamsuns “Pan” och Marcel Prousts “På spaning efter den tid som flytt”. Men hädanefter skall jag försöka koncentrera mig på tjugohundratalets litteratur. Jag måste börja leva i min samtid.

När jag för övrigt för en stund sedan funderade på ur vilken persons perspektiv mitt senast påbörjade alster borde berättas ur för att bäst skildra det som jag vill skildra, om jag nu överhuvudtaget är säker på vad det egentligen är jag vill skildra, hörde jag hur någonting tungt damp ner på hallgolvet genom brevinkastet. Förvånansvärt nog misstänkte jag inte till en början att det var något manus som hade sänts i retur, fast å andra sidan är ju det vanliga ändå bara att man får hem ett nätt och trevligt formulerat refuseringsbrev. Istället fick jag för mig att det var en bok i ett kuvert, men inte vilken bok som helst, utan en bok som inte fanns i den verkliga världen, men som skulle kunna finnas där om jag skrev den, och jag började fundera på hur en sådan bok skulle se ut. Hur skulle den boken se ut? Jag koncentrerade mig på omslaget till boken. Jag såg framför mig att det var ett tecknat, kolorerat omslag. Man ser en man i röd dräkt snett bakifrån. Han springer mot en rymdraket / ett rymdskepp. Ena stunden är det svagt eleverat. Nästa stund lutar det uppåt i ca 45 graders vinkel. Visionen växlar. Man vet inte varför mannen springer. Man ser bara att han springer i sin röda dräkt. Han har blont, vågigt hår och ser allmänt atletisk ut. Rymdskeppet är rödfärgat. Marken är gul. Himlen är blå. Det är de tre dominerade färgerna. Rött, gult och blått. Jag funderar på varför han springer. Är han jagad? Eller har han bråttom för att han vill undsätta någon på en annan planet? Man anar att han är en god människa som antingen jagas av onda eller vill jaga onda.

Jag går till hallen och ser att det inte finns något kuvert. Bara en massa reklam. Förmodligen var det brevinkastets igenstängning som lät mer som en duns än vad gravitationsekot från pappersmassan gjorde. Men det är inte bara reklam jag har fått. Jag har även fått ett vykort. Det är maskinskrivet och börjar såhär:

“Hej igen!

För ett tag sedan ringde vi upp och hälsade dig välkommen till DinEl. Vi erbjöd dig då att teckna ett avtal med Fast elpris eftersom det är billigare än ditt nuvarande tillsvidarepris. Just då var du inte intresserad och nu vill vi bara påminna om att du när som helst kan höra av dig och teckna om till ett förmånligare avtal.”

Sedan avslöjas numret till kundservice och så önskar de trevlig sommar.

Ingen har skrivit under vykortet. Det framgår inte i vilken stad de befinner sig i eller hur varmt där är i vattnet eller i skuggan eller om resan gick bra. Ett så tråkigt vykort, men ändå så trevligt på något vis. Jag har uppenbarligen vänligt, men bestämt, nobbat dem tidigare i mitt liv och de skickar ändå vykort till mig med förslag på hur mitt liv skall bli bättre eller åtminstone billigare. De är precis som jag. Om människor är ovänliga mot mig försöker jag vara vänlig tillbaks, för människor är i grund och botten goda även om de kan ha dåliga dagar. Fast jag är aldrig ovänlig mot telefonförsäljare. Ibland försöker jag säga tack, men nej tack. Ibland, om det är någon som är riktigt gåpåig, brukar jag erbjuda mig att tacka ja till det fantastiska erbjudandet om det kostar mig noll kronor för tre månader, för ett år, ja, för all framtid. Då börjar de bli tveksamma till om upplägget är lönsamt för dem, för på något sätt tycks det handla om att de vill tjäna pengar på mig fastän de utstrålar sådan altruism. Ja, alla måste vi få ihop till vårt dagliga bröd på något sätt och inget sätt är sämre än något annat, förutom om man är knarklangare, hallick, torped, girig direktör eller skrupellös politiker eller fackpamp, bara för att nämna några yrken som SYO-konsulenten aldrig föreslog att man skulle satsa på.

Att satsa på författandet. Jag skulle aldrig våga säga upp mig för att bli litteratör på heltid. Till det är bokbranschen alldeles för tuff. Hur många promille av alla insända manus tar förlagen sig an? Och hur många av de manus som trycks säljer i så många exemplar att författarna kan hanka sig fram på blott intäkterna från dessa?

En del människor är UFO-spanare på sina lediga stunder. En del, såsom jag, försöker slå igenom som författare. Den ena fritidssysselsättingen är inte sämre än den andra.

Håkan Tendell

En stilla kväll i kulturens tecken, Marilyn Manson står på en scen i Frihamnen och sjunger. Kvällsbrisen för rösten, musiken och massornas vrål över älven, över staden och in genom mitt öppna fönster. I lägenheten är det tjugofem grader varmt och utomhus tjugotvå grader svalt. Jag läser Jonas Thentes bokblogg och noterar att en författare vid namn Willy Kyrklund är död, och konstaterar än en gång att det finns stora författare vars namn jag inte lär känna förrän det meddelas att döden deras har inträtt.

Så lite jag vet om denna värld, om litteraturens värld, och jag skäms en smula för att jag inte är tillräckligt insatt.

Håkan Tendell

Det har nu gått cirka ett dygn sedan jag fick reda på nyheten.

Jag är osäker på var jag befann mig när jag fick reda på att Elvis Presley var död, men jag minns exakt var jag var när jag fick reda på att Olof Palme hade blivit mördad.

Och igår var jag på väg till Bältesspännarparken för att dricka öl och kolla på semifinalen i U21-EM mellan Sverige och England på en storbildsskärm. Och medan jag gick utmed Kungsgatan läste jag: “MICHAEL JACKSON DÖD”

Och jag köpte en tidning och läste och mindes.

De medryckande hitsen.

Konserten på gamla Eriksbergsvarvet 1988.

Michael Jackson. Vilken energi han hade. Vilken karisma.

Hur många gånger har man inte i fyllan och villan tjoat i falsett och sjungt och försökt dansa som Michael Jackson till tonerna av “Billie Jean”, “Beat It”, “The Way You Make Me Feel” och “Black Or White”?

Vilken glädje den mannen spred över jordklotet.

Till hans minne avslutar jag här med ett par underbara YouTube-klipp från hans TV-framträdanden.

The Way You Make Me Feel + Man In The Mirror

Black Or White + Will You Be There

Hälsningar

Håkan

Hej allihopa!

Håkan heter jag, och jag skall vara er lärare här på skrivarkursen. Innan vi sätter igång kanske vi skall ta och presentera oss för varandra. Jag kan ju börja och sedan kan vi gå laget runt och börja med dig där, yes, du, ja, just det, efter att jag har presenterat mig då.

Håkan heter jag, som sagt, är fyrtiotvå år och kommer från Göteborg. Några av er kanske känner igen mig från poeter.se och har läst mina dikter? Ni skakar på huvudet. Ok … Det spelar egentligen ingen roll, för ni har ju inte kommit hit för att lära er att skriva dikter, utan för att lära er att skriva romaner, eller hur? Ja, nu ser jag att några av er nickar. Det är bra. För er som inte känner till det var det jag som skrev den där kärleksromanen “Mörker över Manhattan”, den har ni kanske hört talas om? Kanske lite, sådär, ok … Ja, det är inte lätt att hålla reda på alla böcker som kommer ut. Men målet med den här skrivarkursen, det kan jag säga redan nu, det är att ni skall kunna skriva så bra att när ni släpper er första roman skall ingen kunna undgå att höra talas om den. Ja, finns det något mer att säga om mig själv? Jo, det kan jag väl nämna att jag vid sidan av lärarjobbet här på skrivarkursen håller på med en ny roman. Jag kan inte avslöja vad den handlar om, för jag är rädd att magin försvinner då, jag skall förklara lite längre fram under kursens lopp vad jag menar med “magin”, men i alla fall, jag håller på med en ny roman och har egentligen inte kommit så långt med den, fast egentligen har jag kommit jättelångt. Det beror på hur man ser det. Inte långt med skriven text dock, utan det handlar mer om att jag har grubblat väldigt mycket på olika scener i manuset, och det kan jag säga med en gång, att självbiografiskt material eller facklitterärt material, som ju handlar om att beskriva någonting som redan existerar eller har existerat är ingen match att skriva. Det kan vem som helst göra. Men att skriva romaner, att hitta på en lång och intressant historia ur ingenting, det kräver någonting utöver det vanliga, för, och det här kanske ni känner igen, man kan ha väldigt många manusidéer som flyger omkring i huvudet, men oftast är de väldigt vaga eller så är de oerhört detaljrika, men utgörs då bara av en enda scen, och det räcker ju liksom inte. För att skriva skönlitteratur, som alltså då inte är av den typen att den mer eller mindre baserar sig på händelser ur ens eget liv, fast så kan man inte säga heller, för alla scener kommer ju någonstans ifrån, och hur lätt är det egentligen att veta om scenerna har inspirerats av ens eget liv eller något som man har läst i en roman eller sett i en film eller kanske något som man har hört på fikarasten på jobbet? Inte ens om man tror sig veta var inspirationen kommer ifrån kan man vara riktigt säker på ursprunget, för ända sedan den dag ni kom till har ni fullständigt bombarderats av berättelser på ett eller annat sätt. Ni har ingen aning om hur många berättelser ni hann ta del av innan ni fyllde tio år ens. Och lägg som exempel på tio år till. Då är vi uppe i en sådan mängd berättelser att det skulle ta flera dagar bara att nämna titlarna på alla berättelser ni har tagit del av. Tänk på innehållet i alla böcker, alla serietidningar, alla morgontidningar, kvällstidningar, glättiga magasin, skolböcker, radioprogram, TV-program, filmer, teaterpjäser, alla små berättelser i poplåtar och rocklåtar, countrylåtar, och alla dessa valser och snapsvisor som ni har sjungit ur sånghäften, fast nu skall jag inte propagera för att man skall dricka snaps, det går ju att sjunga även om man bara har druckit Zingo, och … var var jag någonstans … jo, sist men inte minst alla berättelser där ni själva har deltagit i samtalen eller bara avlyssnat samtalen, i hemmet, i skolan, i väntrummet, på jobbet, i bussen, på krogen. Ja, jag blir alldeles matt bara jag tänker på hur många berättelser det finns, och ändå skall det vara så förbaskat svårt att komma på en hållbar historia till en roman, eller också är det därför det är så svårt, för att allt redan har sagts, och för att man vill komma på någonting nytt som världen aldrig tidigare har skådat. Och, ja, jag skall erkänna det, jag har på sätt och vis kört fast med min nya roman. Jag har nämligen satt upp som mål att den skall innehålla minst hundratusen ord, och jag är rädd att jag inte kan komma upp i den summan om jag inte kommer på avsevärt fler scener än de jag redan har kommit på, så i värsta fall får jag fylla tre fjärdedelar av manuset med miljöbeskrivningar, ni vet sådant där som … har ni läst öppningsscenen i “Röda Rummet”? Jag är ju alltså en stor Strindberg-fan och så, men den där öppningsscenen som så många tycker om, den tycker jag är vedervärdig. Kom till saken liksom! Det var en afton i början av maj och det blåste lite grann. Det borde räcka. Jag vill veta vad som händer, vad folk säger och vad folk tänker, inte hur husfasaderna och takbeläggningarna i Stockholm ser ut. Alla tegeltak är brunröda, och alla plåttak i Stockholm är svarta och alla plåttak i Göteborg är gröna. Det vet varenda människa. Det behöver man inte läsa någon roman för att förstå. Det skall vara “in medias res”, “rakt in i handlingen”, och sedan skall action staplas på action och folk skall prata och folk skall ha inre monologer, många inre monologer, det är bra, för är det något vi inte redan i den verkliga världen kan skapa oss en uppfattning om genom att titta på det, lyssna på det, röra vid det eller slicka på det, så är det människans tankevärld, och alla människor tänker konstant, men ingen vet vad som stannar på andras tungor medan orden flödar ut. Det är detta som är det spännande med inre monologer, för där kan vi få reda på hur folk egentligen är, hur de egentligen mår. Alla vet vad Jesus sade, men är det någon som vet vad han tänkte? Nä, just det! Där ser ni hur viktigt det är med att redogöra för inre monolog! Monolog, monolog, monolog! Det kan inte nog påpekas hur viktigt det är med inre monolog! Människan skall genom romanen till fullo levandegöras, och hur gör man det? Just det! Genom inre monolog. Alldeles riktigt. Bra. Men nu till något ännu viktigare. Hur skall man bära sig åt för att kunna skriva de där inre monologerna, ja, romaner överhuvudtaget? Jag nämnde ju tidigare att det är lätt att ösa ur sig någonting som är känt, men svårt att få fram något som är okänt. Det vita arkets makt är stor, och det har många namn. Det vita bladet, det blanka bladet, det blanka pappret, det vita pappret, det blanka arket, det tomma bladet, det tomma arket, det tomma pappret. Det är så negativt laddat det där med vitt och blankt och tomt. Det får oss att känna oss som motståndare till det där tomma, blanka och vita, som om det vore ett brott att befläcka det med våra usla tecken. Då är det bättre att istället tala om ett nytt ark, ett nytt papper, ett nytt blad, för det inbjuder till skrivande, men det allra, allra bästa, det är “ett oskrivet blad”. Hör ni liksom hur det vill att ni skriver på det? Det är oskrivet. Det vill bli skrivet. Ni kan hjälpa bladet. Det behöver er hjälp. Det längtar efter att bli skrivet på. Men känn ingen press för att det längtar. Det kan vänta. Den som väntar på något gott kan vänta länge. Bladet älskar er och vill bli skrivet, men av kärlek till er vill det inte stressa fram något, utan väntar trofast vid er sida tills ni är redo att ingå förening med det. Tänk på det. Bladet älskar er. Det älskar era ord på sin hud. När ni skriver är det som om ni med fingertopparna ritar bokstäver på bladets hud, och bladet känner vilka bokstäver det är och blir bara gladare och gladare ju fler bokstäver ni skriver. Och en dag skall ni se att ni sitter där med en hel roman.

Några frågor på den biten?

Nähä. Ok.

Då går vi över till dig. Berätta lite om dig själv och dina skrivardrömmar.

Bestämde mig för att köra i en timme och se vad som skulle hända. Drabbades direkt av skrivkramp, men den gav med sig efter ca tio sekunder. Körde på i en timme. Resultat: Drygt en sida. 351 ord.

Skönt. Mycket skönt.

Jag är på banan igen.

För tillfället tillämpar jag Palatino Linotype, storlek 12, ett och ett halvt radavstånd samt 2 cm marginal åt alla håll. Så skall jag ha det under hela skrivprocessen. Innan det blir dags att printa ut förlagsversionen kommer jag sannolikt att ändra till dubbelt radavstånd och 5 cm vänstermarginal. Men nu snackar vi år 2010. Det här manuset skall få tid att växa till över 100 000 ord och det skall penetreras och omskrivas och renskrivas och utprintas och kontrolläsas och finjusteras och sedan skall jag skicka det till en eller ett par frivilliga bekanta för synpunkter, och att jag kommer att våga göra det är för att jag inte längre är så känslig med vad jag skapar. Snarare kommer jag att be denna / denne / dessa att läsa med kritiska ögon för att hitta så mycket som möjligt som kan förbättras inför den stora dagen då frimärken skall införskaffas.

Utan existensen av “Mörker över Manhattan” vore inte denna långsamma, stabila och systematiska metod möjlig, ty före kärleksromanen fruktade jag att dö före jag hade gett ut en riktig bok.

Desperation är inte längre mitt signum. Nu är jag igång med roman nummer två.

Håkan Tendell

Jag får inte ge upp, för vad jag har åstadkommit hittills räcker inte. Min roman är som tunt murbruk bland tegelstenar (ja, det där vita strecket på bilden är faktiskt en roman, tro det eller ej).

Min roman kunde i praktiken varit ännu tunnare då radavståndet i den är luftigt. Fördelen är dock att inte bara innehållet, utan också att texten i sig leder till lättlästhet.

20 583 ord. Inte mycket till en roman säger kanske en del. I vart fall uppfyller jag kravet att huvudpersonen genomgår en förändring. Till och med två förändringar skulle jag vilja påstå. En i början och en i slutet. Men jag håller med om att det inte rör sig om en tegelsten. Till mitt försvar skall dock sägas att på 20 000 ord får jag med tillräckligt mycket handling för att det skall räcka till en film av ordinär längd på ca 100 minuter.

Men varför skall jag försvara min roman? Den försvarar sig ganska bra på egen hand, om folk får för sig att läsa den.

Stanna vid detta skall jag dock inte göra. Jag borde ha mer att ge. Målet måste vara att lyckas komma på en historia som kan räcka till en roman så tjock att en besökare på ett bibliotek skall kunna läsa romanens titel på bokryggen utan att behöva stanna upp på sin färd mellan hyllorna, även om målet naturligtvis är att besökaren skall stanna upp när hon eller han i ögonvrån skymtar titeln.  “Jaha, där är den där. Den borde man ju läsa någon gång. Den skall ju vara så himla bra, sägs det.”

Fantasier, fantasier, fantasier. Jag har inte lyckats komma på så mycket stoff att det ens räcker till tjugotusen ord. Måste utkristallisera mer. Om två och en halv vecka är jag tillbaka i ekorrhjulet. Då kommer jag att komma hem om kvällarna utmattad och icke i stånd att åstadkomma stordåd.

Måste ta till vara på den tid jag har. Måste bli bättre på att kunna tänka och agera som en författare även när omvärlden existerar. Måste bli bättre på att slappna av och bara fokusera på uppgiften.

Lycka till (till mig själv och andra)

Håkan Tendell